Här kan vi skriva av oss om vår neo tid

ok..men hoppas det blir bättre då

Ja, vi får hoppas det. Just nu längtar man till dagpermisar.

Här är en till mamma till en prematur! OM jag har ett stort behov av att prata om detta!

Min son kom till världen den 8 augusti förra året, i v 29+6, då hade jag legat inlagd på sjukhus sen 28+6 pga vattenavgång (pga "tyst" GBS-infektion). Han var 1567 gram tung och 41 cm lång.

Mitt vatten gick när vi var i Stockholm för att semestra, plötsligt på morgonen den 1/8 så "kissade jag på mig". Jag fattade ingenting, tog en binda, gick och köpte frukost och förundrades över att just jag skulle bli inkontinent så tidigt i graviditeten... Det tog ca tre timmar innan jag ens började fundera över att det var vattnet och ringde förlossningen i Sthlm. De beordrade omedelbart liggläge och färd till sjukhus!

Väl där blev jag us och det konstaterades att det var vatten, sen var det 100% sängläge som gällde. Efter fyra dagar utan värkar blev jag den 5 augusti flyttad med ambulans till mitt hemsjukhus. Den 6 augusti fick jag värkar och den 8:e på morgonen gick de ej att stoppa mer och Gunnar kom med akut (skulle varit planerat pga förlossningsrädsla) snitt 7:23 på morgonen. Jag var så otroligt lättad att jag äntligen fick mitt snitt, efter en hel natts värkar och ångest för att de skulle neka mig det snitt jag var lovad, att jag knappt reagerade på barnskriken när Gunnar kom ut! Det var min fru som fick "knacka" lite på mig och säga "Han mår bra!", då vaknade jag till! Han låg ett tag på mitt bröst, men jag var liksom inte medveten på nåt vis.

Gunnar och frugan åkte ned på neo och jag hamnade på BB utan bebis. Då var jag fortfarande så chockad att det var helt ok att vara utan honom, (jag tror att jag kände mig så "dålig" som inte klarade av att fullfölja gravidteten så att jag inte tyckte att jag var någon speciellt bra mor).

På eftermiddagen hälsade jag på honom där han låg i sin kuvös, med CPAP och allt, men först på dagen efter när jag kunde åka rullstol fick jag hålla honom. Den 11:e blev jag utskriven och fick åka hem för att sova hemma, DÅ först kom känslorna av att jag övergav honom och att jag saknade honom, gud vad jag grinade! Samtidigt längade jag hem så det gjorde ont, till vår 2-åring som fått klara sig med bara en mamma i 13 dagar.

Neotiden gick sen som i ett töcken. Gunnar "klarade" allt mycket bra, kom ur CPAP på ett par dagar, ur kuvös efter 10 dagar och fick åka hem efter fem veckor och några dagar, men trots det så är det fortfarande jobbigt att tänka på. Jag pendlade till sjukhuset varje dag, min fru blev tvungen att jobba efter en vecka (pga Förseningskassans åtteveckors handläggningstider som hotade göra oss helt utan inkomster, våra sparpengar täckte bara knappt bortfallet av en lön). Jag pumpade, körde bil (40 min enkel väg) försökte vara vanlig mamma på kvällarna, grät och satt med Gunnar på magen och kände mig ständigt otillräcklig, trött och orolig för ekonomin.

När Gunnar var fem veckor tog vi hem honom på permis, det enda han "behövde" från sjukvården var sonden och sondmata kunde vi ju själva... Jag hade då inte sovit en enda natt på sjukhuset. (Först pga brist på rum, sen pga att jag inte ville).

Jag valde flaskmatning med bröstmjölk, delvis för att jag aldrig velat amma, delvis för att "amningshetsen" på Neo stressade mig (bara tanken på att amningsträna i ett rum fullt med sköterskor som ska visa rätt läge och dra i ens bröst...) och delvis för att jag visste att premisar oftast lärde sig ta flaska snabbare än bröst = snabbare hemfärd. Bara fyra dagar efter första permisnatten (han sov hemma f.o.m den) drog de sonden och han blev, mycket överraskande för mig, utskriven när jag bara trodde vi skulle väga honom.

Precis som många av er andra så tycker jag att neopersonalen var helt underbar (när de väl förstått och accepterat att jag inte ville amma) och de gjorde verkligen allt för att man skulle känna att det var ens eget barn, trots det så är allt detta fortfarande ett stort sår för _mig_. Gunnar mår dock bra (trots reflux som ger oss grå hår) och väger idag 8,7 kg och är 67 cm lång.

Känner mig så bortskämd som, trots att jag haft enorm tur med Gunnar, är så ledsen fortfarande. Är det bara jag som känner så?

Hej Birry grattis till Gunnar!

Blev först lite konfunderad när jag läste ditt inlägg och tänkte att det här är en förvirrad människa, vadå fru? sen trillade poletten ned, så typiskt att bara tänka i gamla banor.
Vad tråkigt att läsa att du inte mår riktigt bra. Har du pratat med er BVC om hur du känner?
 Det måste slita att ha en liten där hemma och en på neo. Vi hade ju bara våra guldklimpar på neo att tänka på och vi sov där varje natt. Iofs behövde våra bara stanna 1v vet inte hur vi hade gjort om de hade behövt stanna en längre tid på neo. Jag tyckte att det kändes konstigt bara att åka hem över dagen för att hämta kläder och dyl men personalen var kanon och menade att ta nu tid på er stressa inte, men nog f*n gjorde jag det. 
Det låter som att det gick rätt fort när ni blev utskrivna och om ni kanske inte var riktigt beredda på det. I början visste inte vi hur länge vi skulle stanna Oliwer vägde bara 1265g och Adina vägde 2510g och vi hade ju hört att man brukar stanna till BF &v tidiga) eller minst till de väger 2kg, så vi visste inte vad vi skulle tro i början. När vi hade varit på neo i 5 dagar kom en sköterska och pratade med oss, om hur vi tyckte att det gick osv och eftersom båda gick upp i vikt och åt bra så det de väntade på nu var att de skulle hålla värmen själva i 2 dygn och när de gjort det kunde vi få åka hem med hemsjukvård 2 dagar i veckan. Vi blev glada men samtidigt lite nervösa (våra sondmatades med). Jag vet inte hur jag hade reagerat om det hade skett snabbare, vi fick ändå lite tid att förberedda oss och det tror jag är rätt viktigt.
Det kanske hade varit en ide att prata med neopersonalen om du känner att du inte är klar med den biten.

Skickar massa styrkekramar till dig och hoppas att det löser sig.
Kram DTJ

Prata prata prata med människor i samma sits är mitt råd.
Det har gått 2½ år sedan min son föddes och jag känner fortfarande att jag behöver ventilera, inte alls lika ofta men rätt som det är så är det något som påminner mig om tiden på neo.

Min dotter föddes den 25 aug 08 hon föddes i v 37 men var tillväxthämmad och vi for in och ut från bb under graviditetes gång.
Och jag hade grym ångest för att jag var ifrån min son.
Hade aldrig sovit ifrån honom då.
Min dotter är snart 8 månader och fortfarande liten.
hon har fortfarande stl 68.
Det känns som man fått två prematur barn fast på två helt olika sätt.

Han som föddes tidigt drog iväg och blev en lång kille på 96cm
och hon som föddes i nästan normal tid ser fortfarande ut som om hon vore 5-6 månader.

till birry alltså. glömde kopiera texten virriga jag

hehe jaha där ser man!! ... en liten söt bebis i plast! naawe!!
var du så med precis efter förlossningen så du orkade titta vad dom gjorde?? jag vet att jag var helt tagen av sitvationen att jag bara låg och fortsatte andas i min mask... fast bebisen var ute!
Sen frågade jag BM om han levde fast jag hörde att han skrek...

Jaja!
Jag hoppas att alla har haft en bra påsk utan diareer  och annat tråkigt!!
Själva har vi tagit det lungt. Varit lite i Helsingborg på sommarstället och fixat sen har man ju passat på att bli ett år äldre!

Måste skryta också! Alve väger numera 3300 gram och är 49 cm lång!!! 
Han ska nog bli stor..?!
Kram på er!

BIRRY:
Grattis till bebisen!
ush ja! Jag minns när jag vaknade upp ur lustgasens dimma att jag kände mig sådär.. dålig! Varför? och vad hade just jag gjort för fel!??
Jag förstår din ångest till fullo!

Jag fick aldrig ha Alve på mitt bröst =( och det kan jag känna i dag att jag verkligen skulle vilja fråga läkaren varför?? Jag vet igentligen varför.. läkaren hade 2 kandidater med sig som han undervisade sammtidigt och därför blev dev väl inte läge att JAG (hans mamma) fick hålla honom.. precis som att man inte var värd det... (ångest)

Min man började jobba efter 8 dagar. Av precis samma anledning.. Pengar! Jag hatar vekligen pengar dom dom ställer till med så mkt... Jag har fortfarande inte fått mina sjukskrivnings pengar sen min sjukskrivning innan Alve kom!!! Det är så sjuk att man ska behöva må så dåligt över sin ekonomi... (men våra skatte pengar ska ju självklart betala dom kungligas bröllop!!!!) *ARG*

Jag fårstår precis hur du känner! Jag har 2 pojkar sen innan, och der var många tårar som trillade när man och barn åkte hem och jag låg kvar i lund... Man räckte inte till.. För mig handlade många dagar bara om att överleva sitvationen.. och som jag har skrivit innan så var det aldrig någon som frågade mig hur jag egentligen mådde. Jag gick på någon slags överskotts energi som fick mig att hålla skenet uppe!! Det var ingen som erbjöd sig att prata eller fråga... Men med Alve var ju allt så bra! honom berömde dom hela tiden han var ju så duktig att jag inte vågade visa hur jag mådde innerst inne!! dumt..

Jag tycker att man (i den mån det går) ska ge sitt barn bröst mjölk! Men om man väljer att göra det från bröstet eller från en flaska... det spelar väl ingen roll?? det är ju faktiskt praktiskt att båda föräldrarna kan ge sitt barn mat? och det tycker inte jag att personalen ska få lov att tycka till om!!!

Det finns ju faktiskt dom som aldrig får igång sin mjölk... ska dom också må dåligt då?...

För mig fungerade det bra med att amma, jag trivs med att ha ansvaret för matningen! Då kan mennen hänga tvätt och jag amma hahaha!

Du är ABSOLUT INTE ensam om att känna så!! Jag blir ledsen när ingen ser på... när ingen kan fråga hur det är så gråter  jag! Min man vet hur jag mår! och han gör allt för att få mig må bättre.. men man behöver nog prata med andra som har varit i "samma" sits för att förstå att man inte är ensom om alla känslor och ångest!

MASSOR AV STYRKE KRAMAR TILL DIG!!
(om du vill skriva av dig så får du gärna inboxa mig!)