Ska snart ha min första bebis, om ca en månad och jag börjar bli nervös inför förlossningen, mest om hur smärtan och hur jag kommer klara det, då jag inte har så hög smärtgräns.
Någon mer som känner samma sak så man kanske kan stötta varandra eller någon som vet hur man överlever nervositeten och smärtan?
Har redan provat olika typer av avslappning och att prata me bm och liknande.
Förstår precis hur du känner och önskar att jag hade något bra råd eller tips, men är själv precis lika rädd för förlossningen. Det positiva med att oroa sig och nästan gå in för att det kommer va det värsta som finns så kanske, kanske man istället blir positivt förvånad... Jag kommer iallafall va förberedd på det absolut värsta så värre kan det ju inte bli? :) ( Innerst inne tror jag inte det är så farligt men det är väl just ovissheten som skrämmer upp en). Lycka till iallafall, jag ska hålla tummarna för dig!
tack för alla bra tips o stöd.
Ska verkligen ta ryggmärgsbedövningen, och ja ska nog oxå säga till bm att om dom sticker mig nånstans så säg inte till mig eller visa mig inte det.
Och som en bm på min föräldrarkurs sa: "Bebisen kommer alltid ut, på ett eller annat sett, oavsett vad som händer."
Och det stämmer ju. Man måste ha en tanke klart o bestämt i sitt huvud hela tiden "jag kommer fixa det här. Jag och min krabat ska kämpa tillsammans genom detta"
Det tror jag underlättar förlossningen om man tänker så både före o under förlossningen.
glömde skriva att jag är extremt nål/sprut rädd men EDA kändes faktiskt inte alls, mycket värre att ta ett blodprov i armen tycker jag!=)
uddetorp skrev 2009-02-11 12:26:34 följande:
jag e nervös inför min förlossning då jag hade en rätt traumatisk förra förlossning, det slutade i akut snitt och innan dess var allt så stressat och sammanlagt varade den i 47 timmar ca.
efter det hade jag panikångest minst en gång i veckan i ett halvår, vart sjukskriven för det och de gjorde att jag inte vågade vara nära min egen dotter, nu e hon 15 månader och allt e bra igen men jag vill absolut inte att det ska hända igen, börjar bli nervös över det men försöker att inte tänka så mycket på det!
Smärtan är det minst jobbiga med att föda barn tycker jag. Visst gör det ont men inte så farligt :) Då är det värre att man är så totalt utlämnad, jag kände tyvärr inte att jag kunde lite på barnmorskorna och det var en jobbig känsla.
Jag blev nekad ryggbedövning eftersom vi kom in för sent och just det har jag lite svårt att smälta faktiskt. Sen blev det en konstig diskussion av just ryggbedövningen också, eftersom det verkade på bm som om jag just då kom på att jag skulle ha ryggbedövning, men det stod i min journal att jag ville ha det plus att jag tom bestämt mig för det innan jag blev gravid.
Det är så svårt att tala för sig själv när man ligger där med värkar.
Hallonfrossa: förstår att det måste vara jobbigt. Men har du pratat med din bm eller liknande om detta? När man har haft en traumatisk förlossning innan så kan man få prata sig igenom sig detta fram tills det är dags för nästa förlossning och känner sig redo, har gått vidare från den första tiden alltså.
Det verkar ganska nyttigt tycker jag.
Houston Dogg: Låter orättvist detta med att du inte blev betrodd på att du ville ha bedövning från början.
Jag ville först bara ha lustgas på min förlossning inget annat. Just för att jag är lite rädd för sprutor och nålar, eller mycket rädd, svimmar om jag tar blodprov.
Men nu börjar jag att överväga på att ta ryggbedövning i alla fall.
Känns bra o skriva upp det på pappret som jag ska skriva upp allt på vad jag vill göra. Ifall att man inte skulle klara av smärtan med bara lustgas så har jag ju en vilja i ryggsäcken liksom.
Och jag skulle vilja säga att EDA var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Nu vill ja ju inte skrämma upp dig när du redan är nervös men alla verkar tala så gott om den. Jag hade asont när den sattes, kändes som om hela ryggen stod i brand o skulle gå av på mitten. Kunde itne andas. Skämdes som fan men jag grät av smärta. Sen funkade den bra när den väl var lagd men inför andra var jag mer än 100% säker att jag INTE ville ha EDA. Var skitnervös inför värkarna eftersom ja inte ville ha ont men inte ville ha lindring. Lite dead end liksom.
Men det gick bra, otroligt bra. Tänkte hela tiden att överlevde jag den värken så kan jag överleva EN till, det är bara EN kvar o så tänkte jag så varje gång. Sen när väl krystvärkarna kom blev man så otroligt fokuserad o inne i att nu är det dags liksom så smärtan kändes knappt ens.
Tjejer, det här kommer ni fixa galant 
Ni är så starka och era kroppar med! Jag har några tips jag vill dela med mej av! Smärtan, javisst det gör ont. Jag skulle ljuga annars. Men det är en smärta som succesivt byggs upp och man hinner "vänja sig" lite. Det börjar ju oftast som molande mensvärk som känns mer och mer. Det är ju inte så att man kastas in i smärtan med en gång. Klart att ingen förlossning är den andra lik, men OFTAST är det en smärta som byggs på. Iallafall för föstföderskor. Väljer ni ryggbedövning är ni redan i ett läge när ni redan har mycket ont och förmodligen andas lustgas. Tycker ni det är obehagligt med nålar går det alldeles utmärkt att dra i sig rikligt med gas under tiden, det brukar hjälpa bra 
Sen hoppas jag att ni inte i förväg bestämmer hur er förlossning "ska" vara, utan håller ett öppet sinne där ev snitt eller sugklocka kanske finns med någonstans. Jag har sett så många mammor med färdiga förlossningsplaner som blivit SÅ besvikna då förlosssningen inte alls blivit som dom tänkt.
Lita på personalen!
Lär er avslappning!
Få era män att läsa på ordentligt, så de har ett hum om hur det går till. Jag har varit med om blivande pappor som frågar om dom hinner gå ut i dagrummet och ta en kopp kaffe innan bebisen kommer...då har den blivande mamman varit öppen tre cm! För en sådan man blir förlossningen oftast väääldigt lång!
Oj, det blev långt det här! Lycka till alla blivande mammor