Traumatisk första förlossning - hur gjorde ni med andra?

Pezon, det där med KS löfte har jag ingen personlig erfarenhet av, men jag tyckte att det verkade vara tryggt att ha det med. Men jag har läst en hel del trådar här på FL och jag har inte stött på någon som faktiskt har fått utnyttja sitt KS löfte, däremot en del som upplevt att löftet inte var värt något när de väl var på förlossningen med olika förklaringar allt från att det blev för sent för planerat KS i det skedet man ville det till rent misstro (ja, alla säger att de har KS löfte). Så jag går bara på det jag har hört men jag kan bara relatera till min egen förlossning och jag ser egetligen inte hur jag i något skede hade kunnat få KS där och då. Jag fick inte ens bedövning eftersom BM tyckte att det var för sent....

Men, jag funderar på att om man blir igångsatt och det drar ut på tiden för att förlossningen inte startar, då kanske ett KS löfte skulle kunna vara något....

Angående mig så kommer vi att gå till specialist MV i mars och träffa en läkare för förlossningsplan, alltså inte till Aurora nu i det skedet. Min BM tyckte att jag visst kunde träffa en AuroraBM för att prata om mina upplevelser men hon tyckte att jag skulle vänta till senare delen av graviditeten...

När min dotter föddes så var väl de första dygnen kritiska. Hon låg i respirator på KS i 3-4 dagar och sen bara syrgas och efter 1 vecka fick vi flytta till en lättare neoavdelning på DS där hon är född. Så det där med sjukhusval är en annan viktig grej för mig. Hon fick transporteras till KS direkt när hon föddes utan att någon av oss fick följa med för att DS har inte lika avancerad utrustning....

Usch Lorelei, låter riktigt hemskt....

jag hade oxå en jobbig första förlossning(32 timmar aktiva värk timmar)mm mm
Min andra förlossning blev jätte bra Givetvis gör det ont men det gick mycket bättre!
Lycka till

jag känner igen det du skriver å mina minnen väcks till liv.

Det slutade med ett akutsnitt för mig å lillan blev lagd på neo. jag fick träffa henne ca 30 min de första dygnen, då jag inte kunde gå.

Lillan fyller 2 år i morgon.

Under 1 år efter gick jag å min man till psykologen på spec.mvc å bearbetade händelsen, men den kommer alltid finnas kvar..

Nu har jag högst 7 veckor kvar till Min nästa tös kommer.

Denna gång är vi mer förberedd.

Vi har anställt en doula som kommer vara med under förlossningen å vi har haft 6 träfar å gått genom allt.

Vi vill ha en så naturlig förlossning denna gång som möjligt, vi lär oss att dyka genom värkarna, masage, m.m.

Jag känner mig enormt revanch sugen! inte rädd.. än..
Doulan säger hela tiden att
-du måste lita på att din kropp fixar detta, du får inte tvivla!

IsaW:
Jag är "endast" i vecka 6 än så länge, så "chocken" har väl inte riktigt lagt sig än heller...
För mig är det nog inte viktigt vart jag går, men jag känner starkt att det för mig är viktigt att ha en barnmorska som är van att ta hand om mammor som haft komplikationer och traumatiska minnen. Och att jag snabbt kan få ett förtroende för henne så att jag känner mig trygg. Tycker att jag har rätt att vara kräsen i den här situationen.

Jag ringde spec. mödravården igår. Jag blev rekommenderad att ringa dit redan efter förra förlossningens uppföljningssamtal, när det blev dags för nästa gång. Hon såg i min journal att jag troligen skulle vara behjälpt av samtal coh sen kände jag att jag fick bra svar och lite hjälp på vägen.
Så nu har jag iaf en inskrivning till en bm hos dem. Vi bokar tillsammans in ett läkarbesök med genomgång osv. Sen antar jag att jag också får hjälp med kontakter till aurora osv.

Så det känns lite bättre idag än för ett par dagar sen. Skönt.
Tack för att ni tog er tid att läsa och kommentera!

Sitter också och funderar på detta med att vara rädd inför en andra förlossning. Jag blev igångsatt förra året i v. 42+3 och det hela slutade med att vi fick en flicka med en svår syrebrist som lett till att hon är cp-skadad och mycket påverkad i hela kroppen. Jag är nu i v. 19 och har ett bf som i princip är exakt ett år sen vår flicka föddes och känner mig nu totalt livrädd inför själva förlossningen. Jag vet inte vad det beror på att vår flicka inte kom ut som hon skulle och därför känner jag att jag absolut inte kan välja nåt annat än snitt denna gången, men jag är livrädd för snitt vilket jag alltid varit men nu har jag även det fruktansvärda slutet på min förra förlossningen i bakhuvudet..... Hoppas på att få komma till förlossningen och gå igenom ALLT innan det är dags så jag kan känna mig trygg. Är rädd att vara i panik när det väl gäller...

Numberone;
Har du kunnat prata med din nuvarande bm om din rädsla? Vet inte om du redan har fått hjälp med stödsamtal, men annars kan väl hon rekommendera dig vidare till samtal? Sök själv annars reda på Aurora eller liknande så att du får prata med någon om alla dina tankar och känslor. Lycka till!

Jag har själv börjat fundera på att ha en doula med och berättade det för min man idag. Han förstod precis och tyckte att det var en bra idé.

Det är ju så olika. Vår dotter mådde bra hela tiden och ändå är jag livrädd för vad som kan hända mig, både under och efter. Det känns ego, och samtidigt som det enda som jag på något sätt kan kontrollera...

Jag går hos en psykolog för att bearbeta att livet med vår flicka inte kommer bli det liv som vi trodde och önskade och där pratar jag även lite om mina tankar kring den nya bebisen. Min bm är fanastisk och henne hade jag även när jag väntade Ellen så hon är helt införstådd i vår sitaution (min sambo vill inte vara med om jag skulle välja en vanlig förlossning, det är för jobbigt för honom) Ska ta upp alla tankar med henne nästa besök så får hon se om jag ska fortsätta prata med henne eller gå vidare till Aurora.

Härligt att din man också tycker det kan vara en bra idé med en doula...Det är ju viktigt att man trivs båda....

En till med "jobbig" förlossning...

Min förlossning gick alldeles för snabbt,tog 30 min från det att dom tagit hinnorna tills hon var ute..Hann aldrig med riktigt kände jag! Hann inte med någon smärtlindring & jag kämpade emot smärtorna hela tiden & det gjorde det ju inte lättare..Tog flera veckor att ens förstå att hon var MIN!!!
Sen sprack jag väldigt mycket också pga att det gick så fort,sydde mej i 2 timmar...

Nu är jag beräknad till juni & min största rädsla är att det kommer att gå lika fort om inte fortare denna gången...

Har precis som number one en kille med en grav cp skada som är förlossnings relaterad. Jag funderade länge på hur jag skulle göra gick på aurora samtal hade samtal med överläkaren fick privat visning på förlossnigen. Min första förlossning var fruktansvärt traumatisk och den fick mig att tappa förtroendet för svensk sjukvård. Men efter många samtal och där jag fått bekräftat från många inom förlossningsvården att det inte är mitt fel att det gick så illa med sonen utan att bmsk gjorde grova fel och efter löfte från överläkaren att jag kunde säga stopp precis när jag ville och få snitt så valde jag att föda vaginalt..
Detta är det bästa beslut jag tagit och jag fick revansch och det hjälpte mig att bearbeta ganska mycket.
Hade dock inte valt en vaginal förlossning om jag hade haft stora barn som har större "risk" att fastna. Det hade jag aldrig vågat men orden från förlossnignsläkaren när hon sa till mig att det är inte dig det är fel på utan de skulle aldrig ha gjort som de gjorde förra gången fick ig att bestämma mig. 

Jag fick en drömförlossning som jag önskar att alla skulle få pröva på   

number one: tror du att din flickas förlossningsskador kunde ha berott på igångsättningen eller överburenheten? Jag har läst artiklar om att värkstimulerande dropp kan ha en effekt att syretillförseln till barnet minskar. Har beställt en tidning med artiklar om just detta men vet inte så mycket ännu.

Detta skrämmer mig oerhört ett jag kanske kämpar mig fram till en igångsättning vilket kanske i sin tur resulterar i andra typer av förlossningsskador.

adams family: vill du dela med dig vilka fel som BMSK gjorde under din förlossning? Något man kanske kan lära av?

Jag förstår verkligen känslan att inte lita på sjukvården, känner att jag måste vara väldigt väl förberedd den här gången, vilket är mycket stressande i sig. Men måste också tillägga att vi har mött helt underbara människor under våra svåra dagar på neo.

Det hände mycket under förlossningen som gjorde att hon var helt olämplig att arbeta med männsikor. Det som var orsaken till sonens skada är en lång utdragen krystning på 5 timmar då jag hela tiden blev pådiven av värkstimulerande dropp trots att jag gav upp helt då värkarna kom utan mellanrum och jag fick aldrig vila så tyckte bmsk att jag var gnällig för det ska göra ont att föda barn med de orden lämnade hon mig och min sambo i rummet efter 4 timmar aktiv krystning och trots attsambon flertalet gånger ringde på personal och jag helt hade gett upp så kom ingen in till oss först när han gick ut och grabade tag i första bästa så upptäckte de hur illa det var ställt med både mig och sonen.. Sugklocka som släppte 7 gånger och slet skalpe av sonen han hade bajsat i vattnet dåliga hjärtljud när de väl efter en timme återupptog ctgn. När de väl fick ut honom var han så medtagen att han totalkraschade och efter ca en halvtimme slutade de med återupplivning. När de skulle börja plocka bort utrustningen så såg en av läkarna ett litet bip och de gav honom adrenalin igen och fick tillbaks honom...

Vi hade också helt fantastisk personal på neo när vi låg där de ska ha en stor eloge för att de kämpar för att hjälpa familjer som oss som blivit utsatta för liknande scenarion.

Adams Family, har ni gått vidare med någon anmälan mot BMSK? Det är otroligt att det kan gå till så....

Hemskt att höra att vad ni gått igenom, men lite skönt att veta att man inte är ensam. Jag har för länge sedan efterlyst någon som haft 5 timmars krystvärkar... men den tråden blev det inte så mycket med då jag verkade vara ensam.... Med våran lilla gick det dock bättre. Visst - hon låg mellan liv och död några dygn, men slapp tack och lov någon skada till följd av den jobbiga förlossningen. Samma här annars som "adams family", ett avslut med sugklocka som lossnade gång på gång... till slut avbröt dom och snittade i stället då lillan lade av.
Tack och lov fick dom ut henne snabbt nog, men traumatisk - ja det är det minsta man kan säga. Jag minns bara fragment av förlossningen, men det är visst normalt. Men jag har ju både min man och journalen att titta i vad som hände och så.

När jag blev gravid igen gick jag till spec.mödravården i v.5 (precis när jag plussat) och berättade om mina valmöjligheter som dom kunde få ställa upp på om dom ville. Endera bli lovad snitt eller så ville jag göra abort - omedelbart!!!! Jag minns att jag satt och skakade hela besöket och var fast besluten över mina båda val! Det hade ju inte gått så långt och jag ville verkligen avsluta så fort det bara gick om jag inte kunde bli lovad snitt. Det var absolut inte meningen att bli gravid och jag trodde inte att jag kunde bli det heller!!!

Jag blev lovad snitt innan jag hunnit blinka! Jag var skiiitskraj!!!! Men det var innan jag visste hur ett planerat snitt kunde vara...
Snittet blev för mig en resa till himmelriket. Att efter en så traumatisk upplevelse få vara med om något så underbart som ett planerat snitt, det var tveklöst det vackraste och mest underbara jag någonsin upplevt!!!! Jag skulle kunna göra om det 100 gånger!!!! Allt var så lugnt och fint och .... mmmmm, fäller nästan en liten lyckotår när jag skriver det här!!!

Det fick mig inte att glömma min första hemska förlossningsupplevelse, det är inget jag vill göra heller, men det fick det hemska från första gången att hamnat rejält i skuggan av det vackra jag fick uppleva! De traumatiska minnena har helt enkelt knoppats av till att bli mindre traumatiska minnen. Om jag inte blivit "överrumplad" av graviditeten sådär så hade jag nog inte vågat mig på att skaffa fler barn.

Fick göra kejsarsnitt efter några gångers övertalning