Förstår inte varför det är så hög återfallsrisk för framfallsoperationer?? Varför ska de vara så mkt svårare än annat? Skulle ju inte kännas såhär jobbigt om man visste att det kunde opereras o sen var det bra liksom.
Är det någon som vet om förlossningsjournalen bara är det knapphändiga man fått hem? Eller kan man begära ut en mer utförlig journal?
Verkar ju oerhört konstigt att de inte skrivit något om tex yttre press, min förlossningsrädsla, barnets läge innan hon kom ut (om de nu visste det?!)...
allt är så knapphändigt...den största händelsen i livet liksom...!!
Är det verkligen allt?
Sen borde det väl finnas journal från BB efteråt,,,undra om ens skrev ner att jag berättade att urinen rann innan jag hann till toa flera gånger de första dagarna?!
minnie
Det finns saker att göra. Man borde kunna sätta nät fram väggen och dra ihop den lite, så att urinröret får bättre stöd.
Igår opererades jag och än så länge känns det jättebra - en stor förbättring redan nu. Jag kan kissa ordentligt för första gången på flera år, jag känner inget skav och tyngdkänsla utöver att det känns stelt och ömt efter själva operationen.
Jag började nästa gråta igår när jag kissade på riktigt för första gången - så bra kändes det.
Jag känner redan nu att jag har en bättre kontroll över musklerna även om jag absolut inte gör några knipövningar.
De gjorde alltså en rejäl främre plastik och en mindre bakre.
Däremot är jag lite konfunderad över läkarnas inställning till det hela.Jag frågade ju om hur forskningen såg ut: Vad har hänt på tio år, vad har hänt på tjugo? Och det enda hon kunde säga var att "vi gör alltid såhär första gången en patient opereras". Med det räknar jag med att hon menar att de gör ett snitt och syr igen och hoppas att ärrvävnaden stagar upp urinblåsan. Jag tänkte nämligen mycket på det du skrev, Maria, angående procentantal som opereras på felaktigt sätt. Men eftersom jag inte är sjukvårdsutbildad så vet jag inte hur kroppen fungerar. Jag kan liksom inte argumentera för min sak annat än att hänvisa till en hemsida på nätet.
Enligt min operatör finns det en risk att hållbarheten på operationen inte är mer än tre år. Det låter lite...
Jaja. Oavsett så känns det jättebra nu. Jag tar alvedon och ipren och barnen är hos sin farmor och farfar den första veckan.
Tre veckors sjukskrivning fick jag. "Det får alla, oavsett vad de jobbar med".
Så för att sammanfatta min sjukhusvistelse var det stressade läkare som egentligen inte hade tid att prata och diskutera och nästan blev irriterade när jag ifrågasatte något eller la fram ett förslag men underbara sjuksköterskor och undersköterskor som tog sig tid trots att det var stressigt.
Hallå!
Hur går det för er?
Här går det sakta men säkert framåt efter operationen. Jag har inte särskilt ont - idag har jag inte tagit något smärtstillande alls- men det blöder fortfarande. I söndags kom det en del färskt blod efter att ha nästan varit borta och jag ringde lite oroligt till MAS men fick lugnande besked. Sen har det lyckligtvis avtagit en del.
Jag går ju hemma och skrotar och sover mycket. Det visade sig också att jag fått borrelia av ett fästingbett så en hästkur penicillin blev det också så om tröttheten som beror på borrelian eller operationen det vet jag inte. Lite bättre är det nu i alla fall, en vecka efter operationen. Jag njuter av att kunna kissa ordentligt och med rejäla mellanrum istället för att vara kissnödig jämt.
Än så länge är ju den här operationen det bästa jag gjort. 