vad vet du om ditt liv innan du kom till sverige?

Ursäkta en fråga, vet inte om jag förstår din prezz rätt. Var det TV som hjälpte dig att komma i kontakt med din biologiska familj?

Alldeles riktigt! De hjälpte många fler än vad som visades i Tv, man fick senare själv ta ställning till om man ville el. inte ville vara med i tvprogrammet.
Jag tackade nej.

Jag är inte heller adopterad via AC. Jag föddes i USA där mina föräldrar bodde några år och de adopterade mig där när jag var 3 veckor. Mina föräldrar berättade tidigt för mig att jag var adopterad och vilka uppgifter de fått om mina biologiska föräldrar. Det var inte så jättemycket, men ändå...

Jag funderade inte så mycket på det när jag var yngre, men när jag började närma mig 30-årsåldern började en nyfikenhet smyga sig på och jag bestämde mig för att försöka få reda på mer om min bakgrund och kanske t.o.m. få reda på vilka mina biologiska föräldrar är. Efter en del pappersexcersis via amerikansk domstol mm. beslutades att min adoptionsakt skulle få öppnas. Jag fick skriva ett personligt brev som den amerikanska adoptionsbyrån skulle vidarebefordra till mina biologiska föräldrar för att de sedan skulle få ta ställning till om de ville ha kontakt eller inte. Efter ett tag fick jag ett samtal från byrån som sa att båda mina föräldrar ville ha kontakt och att de skulle skicka varsitt brev till mig.  Det här var 1998 och vi har haft kontakt sedan dess. Jag har varit över till dem i USA och de kom hit båda två till makens och mitt bröllop.   

Aha.

Det låter klokt att du tackade nej. Fint att du fick hjälp!

Fler nyfikna frågor :)
Blev du filmad och fick ta ställning efteråt? Eller fick du ta ställning till om du ville bli filmad - efter att du fått hjälp?

Jag blir också nyfiken på varför din mamma inte ville lämna ut pappren - eftersom hon ändå berättat allt som stod i dem för dig?

Nej, de filmade öht inte, men jag fick papperen m. info om mina syskon, min biomammas dödsattest o. info om att de ville ha kontakt.
Det hon var rädd för att ge mig mamma, var antagligen min biomammas namn(m. ett efternamn som inte verkar vara vanligt direkt). Annars stod det inte så mycket annat i dem..
det mamma visste kan dessutom skrivas på bara några rader(inte mycket alltså).

Jag vet att mina föräldrar inte var skilda men att pappa jobbade uppe i norr och var bort mycket. Jag hade en äldre syster och en yngre bror. De valde att adoptera bort mig för att jag var sjuk och mycket svag och "behövde" det bäst. Många kan tycka att det självklara valet är det yngsta barnet, min lillebror var 3 månader när jag adopterades. Men att de valde mig, känner jag visar på stor kärlek för sitt barn. Jag vet att de inte alls ville adoptera bort någon av oss, men som sagt, jag var sjuk, svag, och i störst behov av sjukvård som de inte kunde ge mig.

Det finns bilder på mina biologiska föräldrar, barnhemmet jag bodde på krävde att båda biologiska föräldrarna var närvarande vid överlåtandet av barnet, när de skrev alla papper osv. Jag vet att det måste ha varit jobbigt för mina biologiska föräldrar att lämna mig i famnen på de nya, men jag är så tacksam att denna dokumentationen finns. Jag vet hur min släkt ser ut, alla var där. Mina morföräldrar, kusiner, mostrar, farbröder osv.

Vi har även kopior på all dokumentation från barnhemmet. Deras daglig scheman, när jag åt, sov, lekte m.m. Mina hälsaundersökningar, min sjukdomshistoria, allting.

Det är väl det som finns om mig...

Det jag vet är att jag blev lämnad på en trappa utanför ett sjukhus, jag var nog 18 - 20 mån eller nåt sånt. Jag var undernärd till max, vägde bara 7 kg (det väger min lilla prins som nu är nästan 4 mån ), jag hade ärr i huvuet, i pannan, på armar och ben. Samma form som en cigarett så jag förmodar att någon brände mig, fick mig en rejäl omgång iaf. Låg på sjukhus ett tag, återhämtade mig väldigt fort, sen så hamnade jag hos en fosterfamilj. Och några månader senare blev jag bortadopterad. Kom till Sverige när jag var 2 år 1 mån.

Jag vet att jag har kollat i mina adoptionspapper för längesen, men fick en genomgång på juldagen av min pappa.

I mina papper som skickades till Sverige står det att inga uppgifter om föräldrar finns. När jag kontaktade SWS i Seoul fanns uppgifter om min bio-mamma i den koreanska filen.

Det kan ju naturligtvis ha varit oreda i administrationen, men har också läst att man in Korea hade inställningen att adoptionen var en nystart för barnet och det förgångna skulle vara glömt (Many Lives Intertwined av Hyun Sook Han).

Jag kom till Sverige när jag var 8 år gammal från Korea och har väldigt många, dom flesta väldigt otrevliga, minnen därifrån.

Enligt mina föräldrar här så var mina bioföräldrar inte gifta och därför fick pappan vårdnaden om mig men han ska tydligen ha dött när jag var väldigt liten. Vad som hände mamma har jag ingen aning om. Detta är vad som har blivit sagt till mina adoptivföräldrar men hur mkt sanning det är vet jag inte.
Jag är född i en provins men den bakgrunden och minnena är från Seul.

 
Jag har gått i skolan där och jag kommer ihåg hur den var strukturerad bla.
Varje morgon var det morgongymnastik för alla elever och ibland var det även övningar där vi fick lägga oss på marke om fiendeplan flög över oss. Kommer ihåg att det var väldigt stelt i korridorerna och man fick absolut inte springa där. Jag var väldigt dålig i matte och läraren straffade mig genom att jag fick ställa mig framför klassen och läraren visade upp mina resultet.

Några släktingar (vet inte om det är från pappans sida men det måste ha varit)
Mina tidigaste minnen  att detta paret hade nån typ rum som dom hyrde ut till studenter.
Själv så fick jag ligga på golvet utan madrass men med kudde och täcke men det gjorde inget då köket och spisen låg rätt under. Tanten var iallfall otroligt otrevlig mot mig och det förekom rätt ofta fysisk misshandel bl a att hon brände min rygg med små rökelser eller vad det nu var. Om jag kissade på mig så gned hon in salt i underlivet på mig och jag fick gå ut i gården med en balja på huvudet för att alla skulle se vad jag hade gjort. Många ggr fick jag ingen mat livnärde mig på tidningspapper. Sen finns det minnen om andra ingrepp som jag inte vet om det stämmer el inte...då pratar jag om antastning men kommer inte ihåg riktigt i vilken grad.
En episod som faktiskt visade lite medmänsklighet hos henne var den gången när jag fick 100gradigt kokande vatten över min ena axel....jag lekte nära en tunna där man kokade vatten till ris och på ngt sätt lyckades jag lossa på locket nedertill (så mitt fel eg). Huden blev som kokande kött och jag måste nog ha haft en jättesmärta för hon var väldigt snäll under läkningstiden. Klippte sönder ärmen på den sidan så det skulle må bättre, lade på salvor och så fick man rätt mkt mat.

Men dom ville inte ha kvar mig så hon tog med mig till nån affär/kiosk och gav mig pengar att handla för. Väldigt förvånad gjorde jag det och när jag helt glad kom ut så hade hon stuckit. Så efter en lång kväll ensam i stora stan så var förbarmade sig en kvinna i en affär över mig och lämnade mig till nåt tillfälligt hem där man samlade ihop hittebarn i staden. Men jag och en annan lyckades rymma och på ngt sätt hittade jag hem till dottern till paret som jag hade bott hos.
Så jag var tillbaka men efter en kort period så hamnade jag på ett barnhem vilket jag kommer ihåg som lyckligaste tiden. Dom som tog hand om barnen var otroligt snälla och jag kommer fortfarande ihåg den dagen jag kom dit. Det måste ha varit vinter för det snöade lite samt jag hade alldeles för små gummistövlar och jag frös och jag kom dit på kvällen.
Vi var rätt många barn som delade rum, vi låg alla på madrasser på golvet, och i mitten fanns en kamin med en stor kanna med varmt vatten. En av flickorna började leka med den och lyckades genom nån slang få ner det heta vattnet och hon fick åka till sjukhuset. Henne såg jag inte förrän våren igen då hon kom tillbaka och jag blev så avis för alla fina leksakerna hon hade med sig.

Iallfall, jag kan göra storyn lång här men när sista dagen kom och jag skulle därifrån så var jag helt hysterisk för jag ville inte lämna hemmet. Kom ihåg att dom lockade och pockade mig med godis men jag var helt förstörd.

Jag tror att jag kom till fosterhem men vet inte varför och om det var för att adoptionshandlingarna hade inletts. Jag hade ingen koll och visste nog inte vad tid var för nåt.
Jag kom iallfall till ett annat par där tanten var väldigt hemskt och jag blev behandlad som den oäkta gatubarn jag var. MÅnga ggr sprang jag och efter mig kom många hårda träborstar som tanten kastade.
Ofta fick jag inte mat då jag var rätt vild...tror jag...eller trotsig...och fick jag mat så var det mest ägg och ris o vatten. Kommer inte ihåg om jag har smakat på kött då men jag kommer ihåg den jättestora marknaden (var stor med mina mått mätt) där det fanns otroliga mängder sötsaker, kött, grönsaker och allt annat som gjorde mina ögon stora och runda och fingrarna klåfingriga då jag och några andra ungar snatta då och då.

Det fanns en annan flicka som också bodde i samma hushåll men tyvärr så var det alltid jag som blev straffad då hon lyckades komma undan. Hon lurade in mig i många dumma saker. Det roliga är att när jag åkte till Sverige så blev hon adopterad till USA och när jag var runt 10-11 år så fick jag ett brev från henne. Hennes föräldrar hade skickat ett brev till ac i Korea som skickade vidare till mig. Men pga alla minnena så vägrade jag ha nån kontakt med henne. Hon var en del av alla dom dåliga minnena från Korea. Men nu i vuxen ålder så inser jag hur synd det var. Och min familj här ville inte vara påträngande eftersom dom inte visste vad jag hade gått genom.
Min familj fick inte veta förrän 20 år senare vad jag hade gått genom eftersom jag aldrig ville prata om det. Än idag kommer jag ihåg vad flickan hette...

Jag kommer ihåg den dagen när jag skulle fotografers...hade aldrig blivit det innan, vad jag minns, och det kändes lustigt att stå där. Kommer ihåg att dom vägde mig med och hela den känslan var konstig för ingen vuxen berättade vad skulle ske. När mamma visade mig två kort som hon och pappa hade fått i ett brev från korea som visste jag att dom var från den gången när jag blev fotograferad. Jag hade på mig en jätteful stickad mössa, en ful stickad tröja och stickade byxor med ett stort hål vid röven...såna kläder fanns ju i hela asien istället för blöjor etc...

Jag fick välja ut vilka kläder som jag skulle ha på mig till resan till Sverige och det blev ett par röda shorts med hängslor och en gul tröja. Men pga att shorsten var lite sönder så fick jag istället en rutig, lite för liten och stickig klänning som jag verkligen avskydde.

Oj nu ser jag att jag har skrivit en roman snart...iallfall, kan säga att planet var fylld av små bebisar som hade blivit adopterad och jag tyckte det var en sån konstig känsla för jag förstod eg inte vad som skulle ske.

Jag kommer ihåg mkt och skulle kunna skriva så mkt mer...jag kommer fortfarande ihåg vissa lukter, fasaden utanför studenthemmet etc..

Jag har som sagt inte pratat så mkt om mitt förflutna med min familj utan det kom mer ut när jag mådde lite dåligt en period. Har aldrig fått se mina papper och när jag frågade efter dom så sa mamma rätt dumt "vad ska du med dom till"..tjaaaa....använda som skitpapper eller!!! så jag har aldrig frågat igen men ska ringa till kommunen jag är uppvuxen i o fråga efter dom.

Och i sommar ska jag, sambon och sonen åka till Korea för 1a gången...och då är det ju 30 år sen jag kom hit.

minSaile

Jätteintressant det du berättar, verkligen! Kan du inte berätta mer?

Jag har så länge jag kan minnas vetat både att jag är adopterad och all information som både mina a-föräldrar och AC har vetat. Jag brukade nyfiket titta i min pärm som mamma hade satt ihop och läsa namn och kort bakgrund på mina bio-föräldrar.

2005 började jag söka...jag gjorde det via AC...men det är inte rekommenderat om man ska söka i Korea enligt mig...mest för den onödiga kostnaden som man kan kringgå genom att ta hjälp av GOAL och SWS i Korea. AC tar ut medlemsavgift (ca 400), sökavgift (ca 1500), översättningsavgift (ca 500 per brev) etc etc, när man om man vänder sig till GOAL kan få det tekniskt sett gratis.

Hursomhelst..jag fick snabbt brevkontakt med min familj och har nu vart nere och träffat dem tre gånger och jag har haft tur som har en förstående och ganska liberal familj i Korea som fattar att jag inte är som deras andra döttrar och inte kommer bli det heller, de är bara glada att jag vill träffa dem.

Däremot fick jag veta att sjukhuset där jag föddes har vart och ändrat i fakta kring mig. Det stod i mina papper att de när de upptäckte att de var med barn igen direkt bestämde sig för att adoptera bort...men så var det såklart inte...min farmor ville ha en sonson och hon och läkarna fick mina stackars outbildade föräldrar att skriva på ett papper som sa att OM det blev en flicka så skulle jag adopteras bort, men inte om det var en pojke. Nu blev jag ju en flicka och min bio-familj ville ångra sig och ta hem mig men min bio-mamma blev tillsagd att glömma att hon någonsin hade fött ett fjärde barn för jag skulle aldrig komma tillbaks.

Det var ny information som tog ganska hårt på mig, men jag känner ändå att jag kan gå vidare och även om min farmor dog innan min första återresa så förstår jag också att det inte är så mycket att hon är en elak människa som att de alla präglades av både tiden (80-tal) och kulturen som säger att pojkar är mer värda.

sickar en stor kram till alla i tråden