vad vet du om ditt liv innan du kom till sverige?

Jag kom till Sverige när jag var 8 år gammal från Korea och har väldigt många, dom flesta väldigt otrevliga, minnen därifrån.

Enligt mina föräldrar här så var mina bioföräldrar inte gifta och därför fick pappan vårdnaden om mig men han ska tydligen ha dött när jag var väldigt liten. Vad som hände mamma har jag ingen aning om. Detta är vad som har blivit sagt till mina adoptivföräldrar men hur mkt sanning det är vet jag inte.
Jag är född i en provins men den bakgrunden och minnena är från Seul.

 
Jag har gått i skolan där och jag kommer ihåg hur den var strukturerad bla.
Varje morgon var det morgongymnastik för alla elever och ibland var det även övningar där vi fick lägga oss på marke om fiendeplan flög över oss. Kommer ihåg att det var väldigt stelt i korridorerna och man fick absolut inte springa där. Jag var väldigt dålig i matte och läraren straffade mig genom att jag fick ställa mig framför klassen och läraren visade upp mina resultet.

Några släktingar (vet inte om det är från pappans sida men det måste ha varit)
Mina tidigaste minnen  att detta paret hade nån typ rum som dom hyrde ut till studenter.
Själv så fick jag ligga på golvet utan madrass men med kudde och täcke men det gjorde inget då köket och spisen låg rätt under. Tanten var iallfall otroligt otrevlig mot mig och det förekom rätt ofta fysisk misshandel bl a att hon brände min rygg med små rökelser eller vad det nu var. Om jag kissade på mig så gned hon in salt i underlivet på mig och jag fick gå ut i gården med en balja på huvudet för att alla skulle se vad jag hade gjort. Många ggr fick jag ingen mat livnärde mig på tidningspapper. Sen finns det minnen om andra ingrepp som jag inte vet om det stämmer el inte...då pratar jag om antastning men kommer inte ihåg riktigt i vilken grad.
En episod som faktiskt visade lite medmänsklighet hos henne var den gången när jag fick 100gradigt kokande vatten över min ena axel....jag lekte nära en tunna där man kokade vatten till ris och på ngt sätt lyckades jag lossa på locket nedertill (så mitt fel eg). Huden blev som kokande kött och jag måste nog ha haft en jättesmärta för hon var väldigt snäll under läkningstiden. Klippte sönder ärmen på den sidan så det skulle må bättre, lade på salvor och så fick man rätt mkt mat.

Men dom ville inte ha kvar mig så hon tog med mig till nån affär/kiosk och gav mig pengar att handla för. Väldigt förvånad gjorde jag det och när jag helt glad kom ut så hade hon stuckit. Så efter en lång kväll ensam i stora stan så var förbarmade sig en kvinna i en affär över mig och lämnade mig till nåt tillfälligt hem där man samlade ihop hittebarn i staden. Men jag och en annan lyckades rymma och på ngt sätt hittade jag hem till dottern till paret som jag hade bott hos.
Så jag var tillbaka men efter en kort period så hamnade jag på ett barnhem vilket jag kommer ihåg som lyckligaste tiden. Dom som tog hand om barnen var otroligt snälla och jag kommer fortfarande ihåg den dagen jag kom dit. Det måste ha varit vinter för det snöade lite samt jag hade alldeles för små gummistövlar och jag frös och jag kom dit på kvällen.
Vi var rätt många barn som delade rum, vi låg alla på madrasser på golvet, och i mitten fanns en kamin med en stor kanna med varmt vatten. En av flickorna började leka med den och lyckades genom nån slang få ner det heta vattnet och hon fick åka till sjukhuset. Henne såg jag inte förrän våren igen då hon kom tillbaka och jag blev så avis för alla fina leksakerna hon hade med sig.

Iallfall, jag kan göra storyn lång här men när sista dagen kom och jag skulle därifrån så var jag helt hysterisk för jag ville inte lämna hemmet. Kom ihåg att dom lockade och pockade mig med godis men jag var helt förstörd.

Jag tror att jag kom till fosterhem men vet inte varför och om det var för att adoptionshandlingarna hade inletts. Jag hade ingen koll och visste nog inte vad tid var för nåt.
Jag kom iallfall till ett annat par där tanten var väldigt hemskt och jag blev behandlad som den oäkta gatubarn jag var. MÅnga ggr sprang jag och efter mig kom många hårda träborstar som tanten kastade.
Ofta fick jag inte mat då jag var rätt vild...tror jag...eller trotsig...och fick jag mat så var det mest ägg och ris o vatten. Kommer inte ihåg om jag har smakat på kött då men jag kommer ihåg den jättestora marknaden (var stor med mina mått mätt) där det fanns otroliga mängder sötsaker, kött, grönsaker och allt annat som gjorde mina ögon stora och runda och fingrarna klåfingriga då jag och några andra ungar snatta då och då.

Det fanns en annan flicka som också bodde i samma hushåll men tyvärr så var det alltid jag som blev straffad då hon lyckades komma undan. Hon lurade in mig i många dumma saker. Det roliga är att när jag åkte till Sverige så blev hon adopterad till USA och när jag var runt 10-11 år så fick jag ett brev från henne. Hennes föräldrar hade skickat ett brev till ac i Korea som skickade vidare till mig. Men pga alla minnena så vägrade jag ha nån kontakt med henne. Hon var en del av alla dom dåliga minnena från Korea. Men nu i vuxen ålder så inser jag hur synd det var. Och min familj här ville inte vara påträngande eftersom dom inte visste vad jag hade gått genom.
Min familj fick inte veta förrän 20 år senare vad jag hade gått genom eftersom jag aldrig ville prata om det. Än idag kommer jag ihåg vad flickan hette...

Jag kommer ihåg den dagen när jag skulle fotografers...hade aldrig blivit det innan, vad jag minns, och det kändes lustigt att stå där. Kommer ihåg att dom vägde mig med och hela den känslan var konstig för ingen vuxen berättade vad skulle ske. När mamma visade mig två kort som hon och pappa hade fått i ett brev från korea som visste jag att dom var från den gången när jag blev fotograferad. Jag hade på mig en jätteful stickad mössa, en ful stickad tröja och stickade byxor med ett stort hål vid röven...såna kläder fanns ju i hela asien istället för blöjor etc...

Jag fick välja ut vilka kläder som jag skulle ha på mig till resan till Sverige och det blev ett par röda shorts med hängslor och en gul tröja. Men pga att shorsten var lite sönder så fick jag istället en rutig, lite för liten och stickig klänning som jag verkligen avskydde.

Oj nu ser jag att jag har skrivit en roman snart...iallfall, kan säga att planet var fylld av små bebisar som hade blivit adopterad och jag tyckte det var en sån konstig känsla för jag förstod eg inte vad som skulle ske.

Jag kommer ihåg mkt och skulle kunna skriva så mkt mer...jag kommer fortfarande ihåg vissa lukter, fasaden utanför studenthemmet etc..

Jag har som sagt inte pratat så mkt om mitt förflutna med min familj utan det kom mer ut när jag mådde lite dåligt en period. Har aldrig fått se mina papper och när jag frågade efter dom så sa mamma rätt dumt "vad ska du med dom till"..tjaaaa....använda som skitpapper eller!!! så jag har aldrig frågat igen men ska ringa till kommunen jag är uppvuxen i o fråga efter dom.

Och i sommar ska jag, sambon och sonen åka till Korea för 1a gången...och då är det ju 30 år sen jag kom hit.