behöver råd om hur man går igenom en graviditet efter upprepade missfall

Jag har nu en dotter på 3 månader efter 4 missfall. Kan kanske inte ge så mycket råd mer än att säga kämpa på, man klarar mer än man tror. Men visst var det långa dagar, veckor och månader. För mig gick det inte en enda dag, inte ett enda toalettbesök utan oro de första 15-16 veckorna. Det var egentligen först efter att jag riktigt började känna barnet som jag kunde lugna mig lite, men jag oroade mig i viss grad under hela graviditeten. Det var jobbiga månader men när jag hade henne i min famn var den tiden som bortblåst. Jag fick efter mitt tredje missfall möjlighet att träffa kurator på kvinnokliniken, vilket hjälpte mig att ta mig vidare. Det kan jag verkligen rekomendera. Ibland kan man behöva prata helt fritt om tankar, oro osv med någon som man inte har någon som helst relation med.
Ha det så bra vad du än beslutar dig för.

Här är en till som fått barn efter upprepade missfall. Jag kan bara hålla med född 78 om att graviditeten var en orolig tid. Värst var förstås den första tiden, jag oroade mig hela tiden, sprang på toa konstant för att "kolla läget" kände av allt i minsta detalj. Sen var det så för min del att jag mådde otroligt illa den första halvan av graven och det gjorde att jag var ganska utslagen och inte riktigt orkade "tänka" hela tiden. Sen någon gång efter "halvtid" så blev det lättare iom fosterrrörelser m.m. Men orolig var jag heeeela tiden. Kanske inte så upplyftande för dig att höra men i efterhand kan jag ju bara konstatera att det är ju VÄRT det så mycket. Och nu har jag inga betänkligheter över huvud taget att gå igenom det en gång till även fast jag nu haft 2 nya mf. Så precis som föregående "talare" säger så klarar man mer än vad man tror.
Lycka till och kram!

Jag har haft två missfall, dock inte lika smärtsamma som dina utan ganska tidiga. Nu är jag gravid igen och är i vecka 10. Kan ju inte påstå att jag njuter av graviditeten och precis som pear och född78 så kollar jag hela tide efter blod och letar tecken efter att något ska vara fel. Har sett det lilla hjärtat slå i förra veckan och den var precis så stor som den skulle vilket lugnade lite. Kommer även att göra KUB test för att få göra ett extra ultraljud så att jag ser att allt är som det ska. Jag har sån ångest för att den ska dö där inne utan att kroppen stöter ut den. Tror att jag har läst för mycket skräckhistorier här på FL, man läser ju bara om de som råkat allra mest illa ut.

Jag hoppas på att det med tiden ska bli bättre, att jag ska kunna sluta oroa mig och njuta av att vi (förhoppningsvis) ska ha barn i Maj. Men klarar det, det gör man. Det känns som att jag skulle göra vad som helst för att få ett barn.

Har samma tankar som du, vet inte hur jag ska orka med all oro under en eventuell tredje graviditet. Vår andra graviditet som inte varade så länge hanterade jag inget bra, hade en oro som avancerade till ångest och det var svårt att samtidigt orka med och kunna koncentrera sig på jobbet.

Vi har en rätt lång paus nu, för att ge mig tid att må bättre, men jag är rädd att jag aldrig kommer att må tillräckligt bra för att hantera ett nytt missfall (utan att krascha igen som jag gjorde denna gång) eller ens kunna hantera en graviditet som går bra på ett bra sätt.

Å andra sidan finns alternativet "välja bort barn" inte som ett alternativ så... Kanske man kan vänja sig vid tanken och acceptera att det inte kommer att vara en lycklig tid, utan en tid av oro. För när man väl står där med sitt barn i famnen kommer det ha varit värt det.

Har inga råd tyvärr, men tänker följa denna tråd och jag tar till mig av råden här.

Tack alla ni för era tankar och råd, det är nog svårt att inte oroa sig efter det vi alla gått igenom.. Men samtidigt så vill man ju så gärna ha ett barn och då måste man ju våga, Jag förstår dig helt och fullt Ammiz,jag tror du gör rätt i att ta en paus och vila för att bli starkare, jag har liksom inte den tiden, om jag väntar kommer det bli ännu svårare. Jag får väl helt enkelt acceptera att det kommer att vara en tuff tid och försöka att inte gå in i oro och ångest, att försöka se det positivt, det är ju så svårt bara för man har ju inte alltid den kontrollen på sig själv, förnuftet är en sak och känslorna nåt helt annat. Lycka till alla!

Jag försöker tillåta mig själv att vara orolig. Att inte skälla på mig själv de dagar jag bara vill ligga hemma i sängen och tycka synd om mig själv. Självklart måste jag försöka klara vardagen men jag måste också "give myself some slack". Inte vara så jäkla stark och duktig hela tiden. Det här är jättejobbigt och det måste det få vara.

Jag har som sagt redan fått göra VUL och kommer också att göra UL i v 13. Det är ju omänskligt att gå och vänta på ett UL till v 18 när man är så oroliga som många är efter missfall. Jag går på en privat BM mottagning som är jättebra och där de tar oro på allvar och låter en göra VUL om man är orolig. Försök att välja en BM mottagning där ni får mycket stöd när ni vågar bli gravida igen. För mig var det viktigare att ta den som kändes bäst än den som låg närmast. Kanske kan du få träffa en kurator TS? Jag vet att det hjälpt många. Om jag skulle få missfall igen så skulle jag nog behöva professionell hjälp för att gå igenom detta igen. Man ska inte tvingas välja bort att få barn för att man är rädd. Försök få all hjälp som finns att tillgå. Och tillåt dig själv att känna alla känslor du känner.

Är nu gravid efter 3 MF och 3 års kämpande och är så grymt orolig. Kanske jag kan haka på här?

Hr ni fått någon medicinering efter era upprepade MF?

Jag har nu fått progesteron mic som jag ska ta när jag plussat, jag har kollat om jag har latent streptokoker vilket kan ibland ge missfall samt fått utskrivet ett penicillin mot urininfektion eftersom jag båda gångerna haft det i tidigt skede och infektionen i sig kan säger en del påverka.. Nu finns det nog inte mer att göra, känner att jag har gjort vad jag har kunnat för att det ska gå vägen, nu kan jag bara hoppas och jag får peppa mig själv med positiva tankar och hopp samt jag tackar alla ni här för goda råd här det stärker också att få höra hur ni tänker och känner och att det också går bra för många av er! Jag håller tummarna för alla er som nu är gravida!

Jag har haft 2 ma och är nu gravid igen efter ivf (2:a försöket) Går in i V10+0 på måndag. Kan bara säga att jag är så sjukt nervös och orolog....hela tiden!! Har inte mycket symtom och det håller på att göra mig galen!! Skulle hellre ligga över toan och spy hela dagarna bara jag kände mig gravid...har gjort flera vul redan eftersom jag började blöda i v6, det visade sig att jag först haft 2 små pyren därinne men att det ena avstannat och det var det som blödde ut....det som är kvar därinne såg dock helt perfekt ut storleksmässigt och hjärtat slog som det skulle vid senaste vul:et i v8+1....men dte var ju DÅ det...kan inte släppa tanken på att något ska gå fel igen...ska på nytt vul på tisdag i 10+1 på ivf-kliniken sedan får jag klara mig "på egen hand" med den "vanliga" mödravården.

Jag analyserar som sagt precis allting....många säger åt mig att sluta oroa mig, att sluta tänka på det, du väntar barn- inte mf osv men dessa "råd" blir jag bara provoserad av! Känns nästan som ett hån när folk säger så (ungefär som när folk säger åt en slappna av så kommer du bli med barn!!! Gahhhh, det är väl det absolut jävla värsta skiten man kan säga till en som inte har så lätt att bli gravid).

Jag har fått Trombyl som jag äter 75mg/dag för att förhoppningsvis minska risken för mf...

Skulle nästan behöva en tråd med tjejer som haftf flera ma/mf men som nu är gravida igen....man har så mycket tankar och funderingar som de som aldrig haft ma/mf kan förstå....har ni något bra tips på sådan tråd?

Jösses, stavar som en kratta Förlåt!!

mom70 - Det finns ju en sådan tråd, men där känns det som att många av dem är så långt gånga redan och ganska "sammasvetsade".

Kanske vi ska starta en egen?

Ja kan vi inte starta en egen?? Jag är helt ny här på fam. liv så jag vet inte hur det går till..

Jag kan starta en ny tråd! Hoppas att ni hänger på då?

Jag tycker att vi lägger den under "Gravid" och inte "svårt att få barn", vad tycker ni?

www.familjeliv.se/Forum-2-14/m37453165.html

VARMT VÄLKOMNA!