Utredning e missfall som INTE leder till IVF mm Del 7

Undrar när MW kommer att berätta om sitt besök hos dr B...

MW: hur stor är din cysta? JAg hade en i början av året. Det kom aldrig på tal att operera eller behandla. Den var 3x4 cm. Den försvann min tredje menscykel.

Kram

MW:

Den försvann med min tredje menscykel, ska det stå.

Krusbär: ja, det var ur samma anledning min akupunktör ville att jag ska vänta. Hur länge har du väntat nu? HAr du fått någon diagnos? JAg har tomhet QI, och tomhet blod. Han nämligen tror att mina problem kommer från mina njurar. Med tanke på mitt njursten i vintras kan jag faktiskt tro på vad han säger.

Uf sitter här med en tjock artikel (egen dock) och har huvudvärk. Orkar inte ta mig igenom den... SUCK!

vad ni är unga tjejer. Jag hann bli 36 och singel när jag drabbades av åldern-barnpaniken. Vid 37 blev jag gravid utan stora ansträngningar (menar de med ÄL eller rätta dagar, det bara hände när vi miste anade), och anade inte hur lyckligt jag kunde vara att det gick så fort. Först i vintras slogs jag av rejäl panik, ångest...men vad ska man göra. SEdan jag var 26 ville jag ha barn, och har inget att ångra

Men hallå där, vad är det här nu...????!!!! Vi SKA vara mammor! Mirakel har hänt förr och de som inte fick barn någonsin är de som hade givit upp. Så upp med hakan och kämpa på, det finns ju ljus någonstans i framtiden! (och påminn mig om det här när jag deppar näst)

Men a80, jag ska till bröllop på lördag med, sist var vi också på (olika) bröllop samma lördag. :) Så roligt sammanträffande!

JAg tänkte här, på något sätt känns det något enklare när det är fel på männen. Jag menar man kan göra spermiedonation, insemination är så vanlig i Danmark iaf, och allting stannar i familjen och vi deras partners kan lätt bidra med ett barn i familjen. Att det är psykiskt tufft för våra käraste, är en annan sak. Men är det fel på oss då är det nästan omöjligt. Älskar de oss har dem/vi inget val. Surogatmammor kostar så mycket och finns inte riktigt "next door to" så det där är väl synd om dem. Förresten hur gör ni när ni går på undersökningar och träffar typ dr B eller era läkare dit ni går? Följer era män med?

TAck Bling! Min man har varit med mig, inte bara nu under mf- mardrömmar utan även vid andra läkarbesök jag har fått där i mellan, men nu känner jag att han har börjat vilja skippa det. Jag, som känslig och alltid vaksamt när andra ställer upp för mig, släppte några tårar idag när han frågade: "men behöver vi verkligen båda två åka till Stockholm?" Det var en eller två gånger innan han frågade det i andra sammanhang. Han tänkte väl mer praktiskt, att vi båda inte behöver ta ledigt från våra jobb (han har dessutom nyligen fått ett nytt jobb) men jag blev sårad ändå. Det är inte bara stöd man behöver utan känna att just DET HÄR inte är bara mitt problem utan vårt.

Finesssan: kramar tillbaka båda dig och Vida.*kram*, *kram* :)

vi var borta på ett bröllop i helgen. Det regnade så otroligt hela lördagen. Men mysigt var det ändå. Lite jobbigt med frågorna: "Har ni barn?" men man börjar kunna bemöta dem utan att bryta ihop.

Jag har inte fått mens än men igår kväll märkte seg flyttning från underlivet och misstänkte att det kunde vara ÄL, så jag testade nu hemma och GAMPs test visade positivt. Pust, vilken lättnad, jag är alltså i funktion igen. Manen är dock sjuk och vi har ändå bestämt vänta mens, dr B, akupunktur och äta T innan nästa försök. Nu hoppas jag på mens.

Förresten har någon av er undersökts med color doppler?