Är det ok att smiska barnet?

barn får man visst slå men slår man vuxna så är det heeelt annat?

Finns det någon psykolog här som kan förklara varför vissa som blivit utsatta för aga som barn vägrar aga sin egna barn och varför andra gör det "eftersom det inte skadat dem"?
Kan den senare gruppen på något sätt förmås ändra inställning?

kan man inte uppfostra utan att ta till fysisk bestraffning så bör man gå en föräldrarkurs.

"every slap is a humiliation" - alice miller, barnpsykolog.

jag tillhörde den senare gruppen tills jag tog mig tid att "utbilda" mig och skaffa kunskap om barnuppfostran. ofta är det brist på kunskap, om hur man disciplinerar och hur man ska förhålla sig till barn som gör att man tar till våld.

Jag vet att det är ett enormt jobb att bryta sina föräldrars mönster, det är mycket lättare att försvara det de gjorde och köra på i samma hjulspår

ladyhammer. Tog det lång tid? Var det en jobbig process? Och vilken typ av info var det som hjälpte dig? Ursäkta mina frågor, men något sådant här skulle jag vilja vara med och försöka påverka om jag kan.

Förlåt att jag svarar, men jag blev psyiskit nedtryck av mina föräldrar och det är en daglig kamp att bryta med det mönstret för mig.

Mycket stöd, mycket uppmuntrar tror jag har underlättat mend et är det svåraste jag gjort

tog kanske två år... vet inte när det började riktigt och när jag kom till insikt. det var inte speciellt jobbigt, utan en lärorik och rolig process.... men jag är en sån som gillar att utvecklas..  jag vet att det började med att jag började jobba med barn, framför allt barn med speciella behov och senare inom barnomsorgen ... läste/läser jättemycket böcker om pedagogik - lärde mig hur man hanterar vissa situationer utan att ta till våld.... etc, deltog i diskussioner om det -- blev ifrågasatt och ifrågasatte - tog del av övertygande argument -- TÄNKTE framför allt mycket om varför jag tyckte som jag gjorde "lite smisk dör man inte av" osv.

Jag blev också psykiskt nedtryckt. Jag kämpar varje dag för att bryta mönstret. För det är ju en del av en på ett sätt som är svårt att förklara.

Min pappa blev misshandlad med en slags piska som hade sju läderremmar med knutor på. Slagen av sin far typ varje kväll som straff för att han var en påhittig och lite vild pojk. Han hade bestämt sig för att inte slå sina egna barn och det gjorde han heller aldrig. Nu blev han iof alkoholist och det påverkade vårt liv på andra sätt. Han finns inte kvar så jag kan inte fråga honom om varför han fattade beslutet.

Men min man blev slagen. Och han minns hur det kändes och det räcker för honom och han vill absolut inte slå sina barn och gör dte inte heller.
Men jag vet att när han mår dåligt, har sömnbrist, vi har dålig ekonomi eller det är någon annan stor press på honom, då har han nära till våldet inom sig. Han bär det med sig som en del av sig. Men han är inte våldsam. Han fixar det. Men hur kommer det sig? Är det för att han minns hur det kändes? För att han inte förträngt känslorna av hur det var att vara ett barn som blev slaget?

ladyhammer. Får jag fråga hur gammal du är? Kan det vara kämpigt ibland om ni har det jobbigt?