Mitt förlossningsbrev

hej igen, såg att det tog ny fart...
Du har inte funderat på att föda på BB-stockholm?
Jag födde där och är supernöjd, personalen var väldigt proffsig.

Låt dig inte skrämmas!!!!!
Du har jobbat jättebra för att komma över din rädsla. Vi som skriver här vet ju inte allt du gått igenom utan kan ju bara dela med oss av våra erfarenheter.

Jag ser inga "fel" i ditt brev. Men som många säger ha en liten del i dig som är lite beredd på att det kanske inte kan bli exakt som du vill. Men ditt brev ger dig en bra målbild.

Som jag skrev innan, påminn om ditt brev när ni ringer in då det är dags! Påminn om brevet när ni kommit in.

Använd Andy som ett förlängt stöd, han kan påminna barnmorskorna om de skulle glömma bort viktiga saker.

Jag fick inget erbjudande om att känna på huvudet (vad jag kommer ihåg).

Ett råd som bottnar från min egen förlossning är att kontrollen är viktig. Om du får hjälp med smärtlindring kommer du att känna dig trygg och då kommer nog allt det andra du är rädd för kännas mer hanterbart.
Jag använde mig av lustgas och var så inne i "ruset" att jag inte oroade mig för något.

Du kommer att klara av det!!!

Hej igen vännen!!

det är så tråkigt att du sitter och gråter och känner att du inte fått förståelse för din förlossningsskräck!
Jag träffade en gammal klok läkare en gång som sa att de största rädslor är de som vi skapar inom oss av okunskap!
Det verkar som de som svarar dig i denna tråden är två sorter, de som fött barn och de som inte har!
Kika igenom svaren igen o se hur de fördelar sig. Nästan alla som har fött barn säger genomgående ett par saker:
DU ÖVERLEVER!!!
DET KOMMER ATT GÅ BÄTTRE ÄN DU TROR!!
INGEN KOMMER ATT VILJA DIG ILLA!!

Jag har själv fyra döttrar, som alla är födda under lite olika omständigheter, jag har gått på Aurora och de är helt underbara. Min aurora bm sa till mig...vet du om att man inte behöver vara duktig?? Jag satt bara och glodde!! Ett problem med Aurora är att de inte kan följa med när det väl är dax..har du funderat på en doula...en kvinna som du har valt och som är van vid att stötta och trösta och pusha dig under din förlossning!
Henne Kan både du och din man samtala med inför förlossningen och hon har bättre möjlighet att "komma ihåg" de önskemål som ni har.
Jag önskar dig allt gott och var rädda om er alla tre!!

oj vad planerat jag hade oxå ett brev men inte lika detaljerat och långt ha ha. men jag förstår din rädsla.. men ibland blir inte saker som man tänkt i allafall.. men låt barnet komma till dig först! det gör bot mot all rädsla man haft!! och det känns så skönt att det är över då! och amningen kommer igång på en gång! mvh little mommy!

Jag kan nog inte komma med så mycket hjälp eftersom jag också väntar på min första förlossning, men vill dela med mig hur jag känner. Jag vill bara säga först att jag förstår din skräck. Ända sedan jag var liten har jag haft en stark sprut/nålfobi och skräck för sjukhus i allmänhet. Det folk ofta inte förstår när man har fobi för något alla känner lite obehag inför är dödsångesten man känner när man utsätts för det man är rädd för. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "ja men ingen tycker om att bli stucken, så farligt är det inte". Jag kände på fullt allvar förut att jag skulle dö om de fick sticka mig, med panikattacker och hyperventilering som resultat.

Efter att ha träffat min man så har nålfobin blivit så mycket bättre att jag kan gå själv och ta blodprov nu utan skräck (men det har tagit några år) för han har stöttat mig väldigt tålmodigt och tagit ledigt från jobbet och följt med mig varje gång jag ska till någon vårdinrättning. (Klassisk fobiavvänjning alltså men utan psykolog.) Men rädslan för sjukhus är kvar och även om jag har haft ett jättebra Aurorasamtal där BM verkar ha förstått mitt problem så är jag rädd att få en BM vid förlossningen som inte är förstående och försöker tvinga mig till saker utan anledning.

Min strategi då är att min man, som jag litar totalt på i såna här situationer, får läsa av om en panikattack är på väg och byta ut BM om det inte funkar. (Jag opererades förra året och fick då en panikattack eftersom ingenting gick till som utlovats, men han redde ut det hela och till slut fick jag som jag ville. Så fast det var en mardrömsupplevelse så gav det mig en känsla av trygghet och makt när jag tänker på det i efterhand som jag aldrig känt i såna situationer förut) Jag försöker också ha en klar målbild av varför jag utsätter mig för det. Jag längtar ju så jag håller på att gå åt efter min bebis och det här är enda sättet dit. Personalen måste också motivera väldigt klart om de måste tvinga mig till något jag inte vill. bebisens väl och ve kommer ju trots allt först så de får naturligtvis göra det som måste göras, men jag vill tex inte bli tvingad att ligga på rygg bara för att det är bekvämt för dem.

Märker att det blev ett långt och virrigt inlägg, men jag hoppas att du förstår lite hur jag tänker. Prata jättemycket med din man innan och lita på att han hjälper dig om de andra inte förstår. Det är ju han som känner dig bäst och kan läsa av tecknen. Hoppas att allt kommer att gå bra!

Blev nästan lite lessen när jag läser ditt brev, som jag läser det vill du inte vara med på nått och inte din man heller!?

Kan det inte räcka med att "vi vill slippa se blod avföring mm i den mån det går?
Sen reagerade jag på den vita rocken andy ska ha, är det en läkarrock ni vill att han har? De har väl "skrubbs" för anhöriga som kan öppnas alt tas på åt fel håll?

själv i v 34 nu och börjar väl smått ställa in mig på vad som komma skall,är dock inte mer rädd än att jag vet att det inte kommer vara de skönaste timmarna i mitt liv, hoppas iaf att de kan göra så gott det går efter ert brev och att de kommer ihåg allt, iaf det viktigaste.

Hoppas ni får den förlossningen ni önskar!/kram

Skogsbruden och Ronille - tack för era kommentarer. Känns så skönt att slippa bli dömd, och att någon förstår vad jag går igenom.

Sandra och Frippe - nej det räcker inte att skriva så... Jag vill att dom ska förstå allvaret i det och verkligen hjälpa mig igenom det här.
Det där med rocken var helt BM´s förslag, och vi tyckte det lät bra.

Det förstår jag!
Då tycker jag att ditt brev är perfekt som det är.

Hur gick det för dig TS?
Är lite nyfiken på om det blev som du ville.

Och GRATTIS till pojken!

Hej, tack för alla gästboksinlägg. Jag svarar här så kan alla läsa det.
Kortade ner mitt förlossningsbrev en aning, men inte markant.

Jag blev inlagd på sjukhuset en vecka innan Ossian kom till världen. Hade prematura värkar och kunde inte sova, så de gav mig sömntabletter så jag skulle kunna vila upp mig innan de satte igång mig.
Det blev alltså en igångsättning, kl 14.00 den 4 dec fick jag värkstimulerande dropp och kl 22.29 föddes han.
Förslossningen gick verkligen hur bra som helst, barnmorskorna gjorde allt för att hjälpa mig med mina rädslor och de förberedde mig på vad som kunde ske osv.
Såg lite blod - men det kändes inte så jobbigt just för att barnmorskorna var så lugna och varnade mig innan.
Ossian var helt vit av allt fosterfett, även fast de försökte torka av det innan jag fick upp honom på mitt bröst såg han ut som snömannen själv. Men ni hade rätt, jag hade inte en tanke på det just då - han var den vackraste jag någonsin sett.
Så slutet gott, allting gott..

Men jag ångrar inte en sekund att jag valde att ha ett sånt långt och övertydligt förlossningsbrev - det var ju en bidragande anledning till att det gick så bra.

En nyfödd snöman: