Mitt förlossningsbrev
Jag kan nog inte komma med så mycket hjälp eftersom jag också väntar på min första förlossning, men vill dela med mig hur jag känner. Jag vill bara säga först att jag förstår din skräck. Ända sedan jag var liten har jag haft en stark sprut/nålfobi och skräck för sjukhus i allmänhet. Det folk ofta inte förstår när man har fobi för något alla känner lite obehag inför är dödsångesten man känner när man utsätts för det man är rädd för. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "ja men ingen tycker om att bli stucken, så farligt är det inte". Jag kände på fullt allvar förut att jag skulle dö om de fick sticka mig, med panikattacker och hyperventilering som resultat.
Efter att ha träffat min man så har nålfobin blivit så mycket bättre att jag kan gå själv och ta blodprov nu utan skräck (men det har tagit några år) för han har stöttat mig väldigt tålmodigt och tagit ledigt från jobbet och följt med mig varje gång jag ska till någon vårdinrättning. (Klassisk fobiavvänjning alltså men utan psykolog.) Men rädslan för sjukhus är kvar och även om jag har haft ett jättebra Aurorasamtal där BM verkar ha förstått mitt problem så är jag rädd att få en BM vid förlossningen som inte är förstående och försöker tvinga mig till saker utan anledning.
Min strategi då är att min man, som jag litar totalt på i såna här situationer, får läsa av om en panikattack är på väg och byta ut BM om det inte funkar. (Jag opererades förra året och fick då en panikattack eftersom ingenting gick till som utlovats, men han redde ut det hela och till slut fick jag som jag ville. Så fast det var en mardrömsupplevelse så gav det mig en känsla av trygghet och makt när jag tänker på det i efterhand som jag aldrig känt i såna situationer förut) Jag försöker också ha en klar målbild av varför jag utsätter mig för det. Jag längtar ju så jag håller på att gå åt efter min bebis och det här är enda sättet dit. Personalen måste också motivera väldigt klart om de måste tvinga mig till något jag inte vill. bebisens väl och ve kommer ju trots allt först så de får naturligtvis göra det som måste göras, men jag vill tex inte bli tvingad att ligga på rygg bara för att det är bekvämt för dem.
Märker att det blev ett långt och virrigt inlägg, men jag hoppas att du förstår lite hur jag tänker. Prata jättemycket med din man innan och lita på att han hjälper dig om de andra inte förstår. Det är ju han som känner dig bäst och kan läsa av tecknen. Hoppas att allt kommer att gå bra!