När vänner blir gravida men inte du!

Har också stått på den där hemska perrongen.......................men du står där inte själv......det är många andra som inte heller kliver på.......jag stod där i 4 år och sen kom det faktiskt ett tåg till mig.........jag trodde aldrig att det skulle bli min tur.............hoppas ditt är nästa....det som du ser närma dig nu!!!!!!!!!!
KRAM!

Har inte läst tråden.......................

jds
Hej vännen! Jag står på samma blåsiga perrong som du. Har oxå vänner som nyss blivit gravida.
Jag har väntat i snart 3 år på mitt tåg.. I vintras kom det ÅÅ så glad jag var när jag fick kliva ombord med min biljett som visade plus, tyvärr varade inte resan så länge, jag blev avkastade utanför banvallen och blodet rann, (MF i v5 efter IVF).
Jag var åter tillbaka på perrongen och väntade, och väntade, trodde mitt tåg skulle komma nu i juni, men det blev fel på det och resan ställdes in (inga ägg blev befruktade på IVF nr2)
Så nu står jag på perrongen igen...... Kanske vi ses
Kram på dig vännen

Dom svåraste dagarna de senaste 24 månaderna:

* den dagen i månaden som man kniper ihop låren allt man kan, men trots allt mensen kommer o hoppet liksom rinner ut, hopplösheten infaller igen
* dom dagarna som dom närmaste vännerna berättar att dom är gravida för andra gången. Jag vill verkligen bli ärligt jätteglad, men känner mig bara löjligt konstlad o falsk när jag låtsas bli jätteglad

Tror inte att dom personerna kan sätta sig in i hur man känner tyvärr. Det är väldigt skönt att vara här på forumet ibland och veta att det finns andra som förstår... Kram på er allihopa!

du är välkommen att läsa min blogg -jag känner mycket väl igen mig!

Känner också igen mig i allt ni skrivit ovan.... Lycka till alla och tack för de tankar ni delat med er av.

(Någon gång ska väl tåget komma till oss som väntat i 3-4-5 år... eller?)

Vilken stöttning!!! vad skönt att det finns andra som kan relatera till hur man känner, vill bara säga ett stort tack!!! Önskar alla lycka till och en stor kram till alla. Kämpa på!

Hej jds och alla andra.
Tyvärr måste man erkänna att livet är inte så enkelt för alla. Jag och min sambo blev ihop över 7 år nu och vi började snacka och skoja att vi ska ha 7 barn en dag eftersom jag älskar barn och har jobbat med barn många år. Dagarna gick och alla kompisar började gift och få barn en efter en. När det hade gått 4 år hade alla andra barn och vissa hade två. Man fick höra på olika historier att vissa ville ha andra barnet eller första men för andras del var en det en sk olycka och inte planerat. Även mina sambos systrar som är många år yngre än han har fått barn vem av första natten osv. Vi började prova och det hände inget. Började med en massa undersökningar och tester och prover och det blev en massa sjukhus visit. Tester visade att vi var helt friska både jag och min sambo så det var ingen sjukdom som skulle behandlas det var bara att hoppas att en dag lyckas vi. Efter 3 års misslyckande även två misslyckade inseminationer bestämde vi för IVF och idag är jag gravid 10 vecka. Inget att skryta än för att risken för missfall är fortvarande ganska stor och det stoppades tillbaka 2 befruktade äg men sista besöket hos akuten visade bara en så vi vet inte hur det går.
Enda jag vill säga till dig är att tappa inte hoppet och kämpa på. Det finns mycket hjälp att hämta och om ni inte lyckas på vanligt sätt då finns det ju alltid hjälpmedel. Det är mycket påfrestande väntan men de säger att det är värt det.

Kämpa på tjejen och tappa inte hoppet en dag kommer tåget att stanna.

förstår hur ni känner vi försökte i ca 1,5 år innan vi blev gravida det blev ett ma som upptäcktes i v18 sen tog det ytterligare 1,5 år innan vi blev gravida igen och 2 månader innan jag + så ringde en av mina bättre vänner och hon sa att hon var gravid de hade försökt i ca 4 månader, jag sa grattis och var glad mot henne i telefonen men sen ville jag bara gå och grina, det kändes så orättvist, vi som hade väntat i ca 3 år på att få en bebbe. 2 månader senare +:ad jag och nu sitter jag här med en 5 månaders tös. Jag hoppas ni inte ger upp och jag håller tummarna för er på perrongen någongång måste ju tåget stanna självmant eller med hjälp.

Hej Jds
(svarar på ursprunget i denna tråd)

Jag förstår precis hur du menat... det svider något grymt i hjärtat. Varför blir det aldrig jag. Vi har försäkt få barn i 2,5 år snart. I augusti ska vi förhoppningsvis börja spraya ( var på gyn idag, de har sett en lite för stor cysta som de måste kontrollera mer innan) i augusti.
Men jag och min bästa vän satt och pratade för ett tag sen, hon har ett barn innan och försöker bli med ett syskon. Men hon känner en press oxå. Tänk om jag blir med barn nu och inte Annica (jag) vet inte hur hon ska tackla det.. det svider i hjärtat på henne med. Visst skulle det göra ont om det skulle hända men självklart skulle jag bli jätteglad för min kompis..
Vad jag menar är att jag trodde bara det var jag och min man som led av detta att inte vi kan få barn, men det stämmer inte, i alla fall inte i mitt fall.
Kramar och lycka till

Vi har ju en pojke, så det är förstås en stor tröst, men jag känner ÄNDÅ samma frustration när mitt tåg inte heller vill komma...Vi har försökt komma med i ca två år nu...
Väldigt talande beskrivning om hur det känns.
I mitt fall är det jobbigast att alla förväntar sig att det ska gå så lätt och jag får många plumpa frågor om det inte är dags för nr. 2 snart.
Känns som om jag aldrig kommer att få uppleva det igen, men finner samtidigt mycket stöd i de ord som skrivs här.

jds känner med dig och alla andra då jag upplever samma sak...

Har stått på perongen sedan januari 2005,kändes som varenda tåg var fullt för jag fick aldrig stiga på, den åkte bara förbi i en rasandes fart...men så en dag tre pergo kurer, sex hormonstimuleringar och en IVF senare så stannade tåget jag trodde inte det var sant steg tveksamt på och kikade mig om kring är det så här det är...tyvärr fick jag bara vara på tåget en vecka sedan blev jag som flera andra avkastade med buller och bång, MF v6. Tappade trots detta inte modet då jag nu visste att jag kan ju facktiskt få stiga på och det ska jag göra igen, det var min enda tanke och några månader senare efter ett FET fick jag facktiskt stiga på tåget igen, denna gången tvekade jag inte jag hoppade på men med rädsla förstås, tänk om jag skulle bli avslängd en gång till...

tre veckor senare ett MA i v9....jag bara grät och grät i flera veckor men någonstans där i avgrunden som man blev avslängd lyckas man kravla sig upp igen, jag gjorde det i alla fall. Men sedan har jag fått stå kvar på perongen trots två fulla IVF:er till....mitt hjärta gråter varje gång tåget kör förbi i rasandes fart med flera lyckliga kvinnor på tåget...kommer det någonsin mer stanna vid min hållplats???

Kram på er alla tappra tjejjer, nångång hoppas jag att vi alla får kliva på det efterlängtade tåget...

oh...jag får riktigt tårar i ögonen när jag läser era inlägg. Ni är verkligen tappra. Jag har velat ha barn i 5 år, men vi har egentligen börjat försöka "på riktigt" först nu, men jag känner igen mig i det du skriver för jag har också vid flera tillfällen börjat gråta när mina vänner eller halvbekanta berättat att de är gravida, och jag blir mest ledsen på mig själv när jag inte kan glädjas med dom. Jag vill inte vara avundsjuk men man är ju så himla avundsjuk. Man känner att det inte finns nåt som är mera orättvist i världen just då. *suckar*

Hej...

Jag känner så väl igen mig (jag vet att vi är många som gör det)
det svider så när det är någon i ens närhet som berättar att dom ska ha barn... Men vi måste ända hålla ljuslågan levande, för kanske nästa gång är det vår tur´... det låter "klyschigt" men jag måste ändå hoppas på att snart är det vårt tåg som går..
Önskar dig all lycka till... Och du sluta inte att hoppas..
Kramelikram..

Jag är på andra sidan... En av mina bästa vänner har försökt få barn i över två år, och jag har försökt stötta henne så mycket jag kan. Nu när min sambo och jag bestämde oss för att försöka skaffa barn själva blev jag gravid på första försöket. Har så dåligt samvete, det är verkligen inte rättvist! Vågar knappt prata om graviditeten för att inte såra henne, vet inte hur jag ska hantera det.

Hej! Jag förstår hur du känner, jag och min karl har försökt att få barn i över ett år nu. Min tvillingsyster fick precis en underbar liten kille och för dom nappade det direkt,det känns lite orättvist, men livet är tyvärr inte rättvist...

KRAM/ MIA