Vill bara lite snabbt berätta min historia;
Vi fick fyra missfall på kort kort tid.
Som säkert för alla kvinnor, var missfallen jobbigare för mig än för min man. Och för varje missfall blev jag mer och mer ihärdig. Räkna dagar, göra tester, äta vitaminer och allt det där.
Vi försökte få barn under ett par år, och när det äntligen blev ett pluss var det för att ganska snart slitas ner i det stora svarta gapet. Jag mådde inte alls bra, men var fast besluten.
Så kom dagen då vår bästa kompis sade "X har inte orkat vara med på fester osv på ett tag nu, och jag tänkte att ni kanske undrade varför. Det är så att hon är gravid. Vi ska ha barn".
Hela världen rasade. Jag var såååå jäkla förbannad att jag hade kunnat klappa till vem som helst i min närhet. Klarade inte av att säga grattis. Jag sprang hem, låste in mig på toaletten och satt där i timtal och bara grät och grät.
När jag tillslut öppnade dörren var det för att tala om för min sambo att jag inte orkade mer. Det fick vara nog. Bebistillverkningen lades på hyllan.
Jag sörjde. Men bestämde mig helt och fullt att ta paus från alla ägglossningsuträkningar, strunta i alla tester etc.
Levde på som vanligt utan tyngden jag hängt på mina egna axlar.
Tror att det dröjde 3 veckor.
Sedan var jag gravid.
Fick en son, och blev gravid kort där på igen.
Fick en dotter.
Så vad jag vill skriva är att, jag vet precis vad ni går igenom. Ett rent helvete. Jag har berättat för våra kompisar min första spontana känsla då de berättade om deras graviditet. Jag bad dem att förstå.
Jag önskar er all lycka!!!!
