Smultronkyss skrev 2007-01-18 01:02:51 följande:
Hade en givande diskussion med min svärfar om detta. Han blev själv bortlämnad som 1-åring till barnhem, och blev sedan bortadopterad. Han fick tidigt veta att han inte var adoptionsfamiljens "egna" barn. Han har idag bra kontakt med sin mor. Han tyckte att det är bra att så tidigt som möjligt göra barnet beredd på sanningen (i vårt fall funderar vi på ÄD). Mina funderingar var mest på hur gammalt barnet kan vara, när man börjar förbereda och berätta sanningen kring dess existens. Jag är till 100% övertygad om att berätta och att vara ärlig mot barnet...
hej jag håller med dej och din svärfar man ska berätta från början
men som min fabror, han blev bort adopterad som spädbarn med av sin mamma, av min och lilla syster, min store brors "farmor" andledningen att jag inte kallar henne för farmor är att i mina ögon är hon en främling.. för mej är hon 0 existens, enbart som namnet farmor, eftersom det låter bättre i mina egna öron...
Min fabror blev bort adopterad och växte som tur var upp med rätt personer, han fick en relativt bra uppväxt, men saknade så klart som alla andra barn sina rötter, fick veta i 20års åldern han hade en store bror min och min syskons pappa....
Dem sågs ett tag, men tappade slutligen kontakten..... :-/
Min pappa blev bortadopterad med som liten fast han blev räddad av sin mobror och moster elle nåt dylikt sådant, men dem hann inte ta emot min fabror med...
Men fabror fick det bra ändå¨
jag kan tycka ibland att min fabror fick mer tur och mer lyckat liv, blev en bättre människa genom att växa upp med adoptiv föräldra, som han sa med, dnaet spela ingen roll, kärleken till hans adoptiv föräldra kommer alltid vara insvetsat i hjärtat, dem gav han livet tillbaka, dem gav honom kärleken dem var där när han växte upp
och farmor bröt kontakten med mej och lilla syster när vi var relativt unga.... då mamma diskuiterade hennes möten med vår morfar... japps äckliga farmor och otrogna pappa, verka gå i släkten, dock har jag skonats från det, då jag och mina 3 andra systrar växte upp hos mamma, som tur var det...
och ja ha föröskt att få tag i farmor men hon visa inget ytterst intresse att ringa
hon har gjort sina val, hon fick barn ganska ung med.. så hon är runt 70 år nu tror jag om inte 60 nåt....
jag ahr endast 2 foton på henne som mamma tog under tiden då hon såg oss
Men som sagt min och lilla systers halv syrrors farmor har alltid varit vår "biologiska" oavset blodsband
MEN hon gick bort nu 8 dagar innan julafton 2006 :-/ fanken va man saknr henne hon gav mej livet tillbaka jag levde för henne hann inte se henne på 3 år elle nåt.. kanske va bäst det, för att hon dog tog hårt på mej ändå
ja sakna henne så inneligt, hon behandlade alltid oss syskona lika, hon va så gooo...
jag trodde och ville hon skulle vara våran pappas mamma...
men förstog ganska snabbt som liten det inte var så...
men i mitt hjärta och själ komme hon alltid vara den rätta farmorn för mej iaf..
krama om sorry ja skrev så långt