• Angla

    Donatorbarn

    Idag gick en dokumentär om den känslomässiga resan många donatorbarn tids nog ställs inför. Mycket intressant ämne även om jag tyvärr missade programmet - kanske någon annan såg det? Alt att det går i repris?

    Från SVT:s tablå:
    "Ett donatorbarn söker svarDansk dokumentär från 2004. Fridda är 21 år gammal. Hon växte upp med två lesbiska mammor och en anonym pappa som hon fick träffa först när hon var nio - en kort tid före hans död. Fridda försöker i vuxen ålder ta reda på mer om vem hennes pappa var. Hon träffar fler donatorbarn, andra spermadonatorer och hon börjar tvivla på om den man som hon trott var hennes far verkligen var det. Från 17/7"

    Förr ägnade jag inte sådan här frågor någon större efter tanke faktiskt. det fanns en tid då jag till vilket pris som helst - kosta vad det kosta ville skulle bli gravid. Idag sex år senare är jag så oändligt tacksam att livet gav mig tid för eftertanke. Att jag fick tid att sörja vår egna infertilitet innan vi gav oss i ett beslut så likt en graviditet och ett biologisktbarn men milslångt ifrån ändå.

    Idag kan jag tycka det är sorgligt att sjukvården inför donation enbart framhåller att barnet juridiskt blir både mannens och kvinnans. Varför får inte dessa blivande föräldrar inblick i och kunskap om hur viktigt det för många är med ursprung och frågan Varför?

    Önskar jag hade sett dokumentären då det numera är ett ämne och en etisk fågeställning som intresserar mig mycket.


    Angla - mamma bortom molnen
  • Svar på tråden Donatorbarn
  • Isis

    Oj, vad intressant det lät! Typiskt att man missade det... Hoppas det går i repris!

    Tycker också att allt som rör föräldraskap och situationen runt omkring, vare sig det är IVF- eller adoptionsrelaterat är mycket intressant. Man har fått en inblick i en värld som inte alla får, ens under en hel livstid, vilket gör att alla aspekter runt omkring ter sig intressanta/ spännande.

  • Fiaflopp

    JAg har sett det förut,det var i somras har jag för mig så detta var nog en repris...
    Men håller med dig,det är intressant!

  • Kurreburre

    Jag har oxå sett den en gång förut. Såg att den gick nu i dagarna, har för mig att det stod Repris i tidningen.
    Jag tycker iofs att det e samma sak som för ett adopterat barn. Det e inte alltid så lätt för dem heller o få reda på vem deras föräldrar e/va, var de finns, deras historia m.m.

    Så här kommer jag ihåg att dokumentären va, såg den inte helt från början så jag e inte helt 100. För tjejen i dokumentären va det så att hon fick veta av sin mamma vem hennes pappa va, han va oxå homosexuell och va vän till mamman. Har för mig att han dog i AIDS, men e inte helt säker. Hon träffade pappans partner och fick veta en hel del om honom + att hon träffade sin pappa några gånger när hon va liten innan han dog.
    Jag tror att just den här tjejens "fall" är rätt speciellt.

    Jag har vänner som har ett tvillingpar på 9 mån. Mamman hade svår leukemi o var när att dö för ett par år sedan. Därför har hon inga egna ägg. Men de åkte till Finland och fick en äggdonation och är nu lyckliga föräldrar. Barnen såg oxå lyckliga ut. Jag e jätte glad för deras skull att den här möjligheten finns!

    Jag tror inte att det e svårare för ett donatorbarn än för ett adopterat barn när det gäller de här frågeställningarna. Ett donator barn har iaf en biologisk förälder kvar så att säga.
    Det finns ju även andra barn som tex inte vet vem deras pappa e.
    Jag tror att det viktigaste e att man kommunicerar med sitt/sina barn om det här när de blir stora nog.

    Oj va långt det blev :-O Hoppas ni orkar läsa

  • Angla

    Ja intressant är det. läste dock ngn gång på nätet att donatorbarn generellt mår sämre än a-barn men jag kan inte hitta det igen - suck! Hur som haver så finns det ju trots allt mer forskning och längre erfarenhet av a-barn. Och jag kan nog tycka att sjukvården i mötet med donatormottagare har lite att lära av all adoptionsforskning vad gäller det viktiga i att som förälder att bejaka vikten av ens ursprung.


    Angla - mamma bortom molnen
  • Fiaflopp

    Fast där måste jag nog lägga mig i lite Angla...
    Vår läkare plus kurator är väldigt noga med att prata om just det,att bejaka deras ursprung så det får jag nog säga är olika då.
    Att de skulle må sämre beror kanske då på att vissa donationsföräldrar inte bejakar dess ursprung precis som med vissa adoptionsföräldrar,det finns olika människor i allt i världen...då har jag ju varit på 2 kliniker och pratat om donation.

  • snöstjärna71

    Ja, det där är en intressant frågeställning. För mig var det inte infertilitet utan singelskap som satte igång mina funderingar - anonym donator i Danmark eller adoptera som ensamstående (när man vänt och vridit på huruvida det var rätt att ge ett barn bara en förälder och kommit fram till att ja, jag står för det). Jag håller med Isis, man får inblick i en värld som inte alla får se och för mig har det känts bra att få fundera kring detta med barnalstrande.

    För mig var valet lätt - adoption. På många sätt ett underbart sätt att få barn på som ger så mycket bonus, verkligen upplevelser som inte alla människor får vara med om. Men det är ju svåra frågeställningar så jag förstår att olika människor kommer fram till olika slutsatser.

    Vore intressant med forskning om hur svenska "inseminationsbarn" mår. Jag vet inte om företeelsen är så ny att barnen inte hunnit bli vuxna än?

  • Kurreburre

    Det där med o må dåligt gäller isf även för adopterade barn. Har läst artiklar och hört nyheter på radion att adopterade barn och långtidsplacerade fosterbarn begår fler självmord och adopterade ungdomar är överrepresenterade på de särskilda ungdomshemmen.

    www.socialanatet.se/tema/nyheterTema.pml&range=50&catId=124

    Det viktigaste tror jag e att man tar väl hand om det barn man får, hur man än får det. Har en bra kommunikation och tar emot den stöd o hjälp som finns i ens omgivning och i samhället om man får ptoblem.
    Viktigast av allt e en kärleksfull familj!

  • Maura

    Som vuxen inser jag att jag inte älskar eller känner mig knuten till mina föräldrar på grund av att jag delar deras DNA utan på grund av de minnen och upplevelser vi delar. Vi kan ju alla vara tämligen säkra på att vår mamma verkligen är vår mamma men hur många vet med 100% säkerhet att ens pappa verkligen är ens riktiga pappa? Fundera på det en liten stund.. Om jag skulle få veta att min pappa egentligen inte var min pappa skulle det inte innebära någon som helst skillnad. Jag skulle inte vilja träffa min bio-pappa och jag skulle inte omvärdera mitt liv. Jag är i 30-års åldern och jag är klar med mitt ursprung´, med var jag kommer ifrån och med vart jag är på väg. DNA kan inte ändra på det. Om jag däremot var tvungen att hantera dessa frågor i tonåren hade situationen naturligtvis varit annorlunda. Tonåren handlar till stor del om att skapa sig en egen identitet delvis genom att särskilja sig från sina föräldrar. Detta leder naturligtvis till konflikter och jag kan mycket väl föreställa mig att jag hade skyllt en hel del olycka på att jag inte levde med mina bio-föräldrar om jag varit adopterad eller resultatet av donation. Så visst tål det att tänka på, vad är egentligen rätt. Samtidigt tror jag att de flesta skulle ha svårare att tänka sig att man blivit bortlämnad som spädbarn, att ens föräldrar kanske velat behålla sitt barn men inte kunnat eller att man kanske inte var önskad alls än att en frisk ung människa av fritt val donerat celler till ett barnlöst par. Då handlar det helt plötsligt inte om att någon valt bort just dig, eller hur? Dessutom har ett ÄD barn en bio-förälder och det borde förhoppningsvis underlätta.

    Jag brottas själv med alla dessa tankar. Jag vrider och vänder på problemen runt adoption och ÄD. Är det så att vi själviskt riskerar våra framtida barns lycka genom att till varje pris kräva vår rätt till barn? Ibland kan jag dock tänka att jag vet att jag skulle bli en väldigt bra mamma. Jag skulle sätta mitt barn och min man och vår lycka främst. Jag skulle ge mitt barn all den tid och omsorg och kärlek som finns. Överallt ser man massor av föräldrar som slår, utnyttjar, vanvårdar sina barn. Föräldrar som inte kan försörja sina barn, som inte ger dem en chans att klara sig i skolan, bland kamrater, i livet. Barn som är märkta från början. Varför vågar man aldrig ifrågasätta dessa föräldras rätt till att fortplanta sig? Hur är det möjligt att det alltid är dessa famlijer som har massor av barn? Skulle inte ett barn till en missbrukare, en som misshandlar och slår må sämre än ett älskat, vårdat adopterat barn?

  • Future

    Det här är en intressant diskussion och jag funderar också mycket kring detta. Jag tror ändå någonstans att det viktigaste är att barnet blir mött med kärlek och respekt och har rätt till att få full inblick i sitt ursprung. Men hur ska man egentligen veta vad som är rätt?
    Jag har beställt en bok på nätet som har följt donatorbarn och hur det har påverkat dem:

    www.adlibris.com/se/product.aspx&s=1

    "Experiences of Donor Conception: Parents, Offspring and Donors Through the ..."
    Caroline Lorbach.

    Jag har inte läst den ännu, men den är på väg hem till oss med posten.

    Jag skulle så gärna vilja göra rätt val (adoption-ÄD) och då måste ju barnets bästa sättas i främsta rummet. Men finns det något rätt eller fel i detta?

    Precis det du sa Maura vad gäller pappans roll- hur många vet med 100% säkerhet att min pappa är min genetiska pappa är ju sant. Det sa faktiskt min egen pappa till mig när jag frågade om de skulle känna att de var "riktiga morföräldrar" till vårt barn oavsett om det var ett genetiskt barn, biologiskt eller adopterat. Hans svar var att det är klart att det inte har någon betydelse för dem och hur vet jag egentligen att jag är hans genetiska far? Det är ju 100% deras barnbarn oavsett hur det kom till familjen.

    Lite ostrukturerade tankar från det här hållet....

  • Maura

    Självklart finns det komplicerade frågeställningar både gällande adoption och ÄD, situationen kräver kanske mer av både föräldrar och barn. Jag tror sällan att problemen ligger i att föräldrar eller övrig släkt inte kan kyta an till barnet utan att barnet kan uppleva en rotlöshet och vilsenhet kanske framförallt under tonåren. Trots detta är jag övertygad om att ett barns, en människas lycka inte hänger på om det lever med sina bioföräldrar eller inte. Det viktiga är att man visar sitt barn respekt, att man ger kärlek som aldrig tar slut och som inte ställer krav, att man lyssnar och förstår. Massor av kramar Maura

  • snöstjärna71

    Ja, jag tror också att det viktigaste för ett barn är att det får kärlek och trygghet i massor. Ett litet barn kan ju inte "känna" att det inte delar gener med en eller båda sina föräldrar. Problemen kan väl framför allt komma i tonåren när man grubblar på vem man är och försöker skapa en egen identitet som vuxen. Även barn som bor med båda sina bioföräldrar kan ju ha det stormigt då, men visst för adoptivbarn/donatorbarn finns ju ytterligare en sak att grubbla på.

    För mig var det väldigt tydligt att jag skulle ha lättare att inför mitt barn "stå för" att jag tagit hand om ett barn som redan var föräldralöst, ett barn som behövde en familj, än att förklara att jag medverkat till att mitt barn aldrig kan få veta vem dess far är (för singlar finns ju bara alternativet anonym donator). Dessutom var graviditet, förlossning och amning helt oviktiga saker för mig personligen och tanken på att vara gravid med en främling var faktiskt rätt stötande. Men vi är ju alla olika och resonerar olika.

    Idag tar det lång tid att adoptera och jag förstår om det avskräcker. Man skulle kunna tro att det snart inte finns några barn som behöver nya föräldrar. Men så är det inte. Tyvärr finns det massor av föräldralösa barn i länder som inte deltar i internationella adoptioner och därför blir dessa barn kvar på barnhem eller blir gatubarn istället för att få nya familjer. Synd.

  • Joyce

    Men är det inte så i Sverige att barnen (inte föräldrarna) vid en viss ålder har rätt att få veta vem donatorn är?

    Men såklart det finns en hel del att fundera över kring dessa frågor.

  • Fiaflopp
    Joyce skrev 2007-01-17 16:48:26 följande:
    Men är det inte så i Sverige att barnen (inte föräldrarna) vid en viss ålder har rätt att få veta vem donatorn är? Men såklart det finns en hel del att fundera över kring dessa frågor.
    Jo det stämmer...
  • Future

    Ja, det är svåra ställningstagningar. Jo, i Sverige är donatorn inte anonym som Fiaflopp skrev och även i Finland har de nu ändrat lagen så från September är donatorn inte anonym. Jag tycker det är bra och viktig för barnet och nu kan man göra privat äggdonation med en känd donator!
    Det finns ju mycket som talar för adoption, men kötiderna är ju så långa som du nämnde Snöstjärna. För mig har alltid graviditeten varit lite "magisk" och jag har sett fram emot den. Men efter alla behandlingar och att jag tvingats fundera över vad som är viktig för mig som mamma så har den delen blir mindre och mindre viktig.
    Om jag har lyckan att bli mamma någon gång så måste ju som ni säger redan respekt för individen och kravlös kärlek vara det viktigaste? Och att barnet har rätt att få reda på sitt ursprung om det går.

  • snöstjärna71

    Ang donatorinsemination är det inte tillåtet för ensamstående i Sverige. Därför åker svenska singlar till Danmark och där är donatorn anonym. Och det var det som var min orsak till barnlöshet - jag var singel. Fast när jag tänker efter kunde man beställa amerikansk sperma med "identity release" vilket hade samma vilkor som i Sverige, dvs barnet hade rätt att få veta vem donatorn var när det fyllt 18. Detta var dock lite dyrare. Bland svenska singlar är det dock vad jag förstår betydligt vanligare med en anonym dansk än en amerikan med identity release vilket jag kan tycka är lite konstigt.

    Jag är nu gravid i v 15 med mins nyblivne sambo. Har inga krämpor att klaga på och visst känner jag mig lyckligt lottad över att det gått så smidigt att bli gravid. Har dock fortfarande inte förstått vad som är så fantastiskt med biograviditet - men det kanske kommer när man får foglossning, blir stor som ett hus och inte kan ligga på mage . Ett barn som jag "blir utsedd till förälder åt" - oavsett om en adoptionsorganisation parar ihop oss eller om barnet kommer ut ur min mage - tror jag att jag kommer att älska. Barn som läggs i ens famn med orden "du är hans/hennes mamma nu" tror jag väcker sådana känslor. Jag vill gärna adoptera i framtiden men detta var ju det snabbaste sättet för oss. Och när man väl får sitt barn är det ju BARNET som är viktigt, inte vägen dit.

  • Future

    Jag håller med dig Snöstjärna. Det är ju inte graviditeten som är den viktigaste utan de resterande 20,30,40 åren.
    Jag tror att det som kommer avgöra det för oss är nog tiden. Det som går fortast och det har att göra med att jag är 39 och min sambo 43.
    Tack för att ni delat med er av era funderingar.

  • Smultronkyss

    Hade en givande diskussion med min svärfar om detta. Han blev själv bortlämnad som 1-åring till barnhem, och blev sedan bortadopterad. Han fick tidigt veta att han inte var adoptionsfamiljens "egna" barn. Han har idag bra kontakt med sin mor. Han tyckte att det är bra att så tidigt som möjligt göra barnet beredd på sanningen (i vårt fall funderar vi på ÄD). Mina funderingar var mest på hur gammalt barnet kan vara, när man börjar förbereda och berätta sanningen kring dess existens. Jag är till 100% övertygad om att berätta och att vara ärlig mot barnet...

  • skrattigtjej
    Smultronkyss skrev 2007-01-18 01:02:51 följande:
    Hade en givande diskussion med min svärfar om detta. Han blev själv bortlämnad som 1-åring till barnhem, och blev sedan bortadopterad. Han fick tidigt veta att han inte var adoptionsfamiljens "egna" barn. Han har idag bra kontakt med sin mor. Han tyckte att det är bra att så tidigt som möjligt göra barnet beredd på sanningen (i vårt fall funderar vi på ÄD). Mina funderingar var mest på hur gammalt barnet kan vara, när man börjar förbereda och berätta sanningen kring dess existens. Jag är till 100% övertygad om att berätta och att vara ärlig mot barnet...
    hej jag håller med dej och din svärfar man ska berätta från början

    men som min fabror, han blev bort adopterad som spädbarn med av sin mamma, av min och lilla syster, min store brors "farmor" andledningen att jag inte kallar henne för farmor är att i mina ögon är hon en främling.. för mej är hon 0 existens, enbart som namnet farmor, eftersom det låter bättre i mina egna öron...

    Min fabror blev bort adopterad och växte som tur var upp med rätt personer, han fick en relativt bra uppväxt, men saknade så klart som alla andra barn sina rötter, fick veta i 20års åldern han hade en store bror min och min syskons pappa....

    Dem sågs ett tag,  men tappade slutligen kontakten..... :-/

    Min pappa blev bortadopterad med som liten fast han blev räddad av sin mobror och moster elle nåt dylikt sådant, men dem hann inte ta emot min fabror med...

    Men fabror fick det bra ändå¨

    jag kan tycka ibland att min fabror fick mer tur och mer lyckat liv, blev en bättre människa genom att växa upp med adoptiv föräldra, som han sa med, dnaet spela ingen roll, kärleken till hans adoptiv föräldra kommer alltid vara insvetsat i hjärtat, dem gav han livet tillbaka, dem gav honom kärleken dem var där när han växte upp

    och farmor bröt kontakten med mej och lilla syster när vi var relativt unga.... då mamma diskuiterade hennes möten med vår morfar... japps äckliga farmor och otrogna pappa, verka gå i släkten, dock har jag skonats från det, då jag och mina 3 andra systrar växte upp hos mamma, som tur var det...

    och ja ha föröskt att få tag i farmor men hon visa inget ytterst intresse att ringa

    hon har gjort sina val, hon fick barn ganska ung med.. så hon är runt 70 år nu tror jag om inte 60 nåt....

    jag ahr endast 2 foton på henne som mamma tog under tiden då hon såg oss

    Men som sagt min och lilla systers halv syrrors farmor har alltid varit vår "biologiska" oavset blodsband

    MEN hon gick bort nu 8 dagar innan julafton 2006 :-/   fanken va man saknr henne hon gav mej livet tillbaka jag levde för henne hann inte se henne på 3 år elle nåt.. kanske va bäst det, för att hon dog tog hårt på mej ändå

    ja sakna henne så inneligt, hon behandlade alltid oss syskona lika, hon va så gooo...
    jag trodde och ville hon skulle vara våran pappas mamma...

    men förstog ganska snabbt som liten det inte var så...

    men i mitt hjärta och själ komme hon alltid vara den rätta farmorn för mej iaf..

    krama om sorry ja skrev så långt
    Emmy
  • snöstjärna71

    Smultronkyss! Jag har kompisar som adopterat och de har pratat om adoptionen med sina barn ända från början. Nu när barnen är i tvåårsåldern kan de prata om att "vi var i X-land och vi åkte flygplan hem". Som tvååring vet man ju inte hur barn blir till och man tänker ju inte heller på att man inte ser svensk ut, men jag tror det är jättebra att börja prata om adoptionen på en gång och fylla ut berättelsen allt eftersom barnet mognar. Man får ju vara lyhörd för vad barnet vill veta också och inte kasta sig på och prata om det när barnet visar att det inte vill.

    Adoption är ju lättare att prata om än ÄD - vid ÄD kan man ju inte prata om spännande saker som flygplan, ett annat land, se på filmen från när man var där osv utan det är ju rent biologiska barnalstringssaker det handlar om. Har ingen aning om hur man skulle göra men jag tror det är bra om man kan komma på ett sätt att göra det så tidigt att barnet aldrig konkret kommer ihåg att "fram till den dagen trodde jag att jag kommit till på samma sätt som de flesta andra barn men den dagen slog blixten ner och jag förstod hur det lg till".

    En bra sak med adoption tycker jag var den obligatoriska föräldrautbildningen (som folk säkert har väldigt varierande åsikter om beroende på ledare, men hon som ledde vår kurs var jättebra). Då fick man verkligen chans att diskutera sådana där saker och avsätta tid för reflektion kring barn och saker som är speciella med adoption.

  • Future

    Jag tycker också föräldrakursen är bra inför adoptionen, det får en att fundera mycket kring detta med hur viktigt det är för barnet att ha tillgång till sitt ursprung. Jag pratade med en psykolog om äggdonation och hon sa att det enda vi vet är att det är viktigt att barnen får redan på hur de kom till. Hon rekommenderade att man pratar om detta redan när de är spädbarn för att det ska bli ett "naturligt" samtal när de blir så stora att de börjar förstå. Så att börja tidigt är nog mer "träning" för föräldrarna än att barnet förstår så tidigt (så klart ). Men jag kommer nog följa det rådet om vi väljer ÄD.
    Tack för att du delade med dig av dina tankar kring ditt ursprung Skrattigtjej. Det är ju tankar från er som är adopterade, har adopterade föräldrar eller är donatorbarn som vore värdefullt att ta del av så att man kan försöka göra så många rätt val som möjligt för att barnet ska mår bra.

Svar på tråden Donatorbarn