Donatorbarn

Det här är en intressant diskussion och jag funderar också mycket kring detta. Jag tror ändå någonstans att det viktigaste är att barnet blir mött med kärlek och respekt och har rätt till att få full inblick i sitt ursprung. Men hur ska man egentligen veta vad som är rätt?
Jag har beställt en bok på nätet som har följt donatorbarn och hur det har påverkat dem:

www.adlibris.com/se/product.aspx&s=1

"Experiences of Donor Conception: Parents, Offspring and Donors Through the ..."
Caroline Lorbach.

Jag har inte läst den ännu, men den är på väg hem till oss med posten.

Jag skulle så gärna vilja göra rätt val (adoption-ÄD) och då måste ju barnets bästa sättas i främsta rummet. Men finns det något rätt eller fel i detta?

Precis det du sa Maura vad gäller pappans roll- hur många vet med 100% säkerhet att min pappa är min genetiska pappa är ju sant. Det sa faktiskt min egen pappa till mig när jag frågade om de skulle känna att de var "riktiga morföräldrar" till vårt barn oavsett om det var ett genetiskt barn, biologiskt eller adopterat. Hans svar var att det är klart att det inte har någon betydelse för dem och hur vet jag egentligen att jag är hans genetiska far? Det är ju 100% deras barnbarn oavsett hur det kom till familjen.

Lite ostrukturerade tankar från det här hållet....

Ja, det är svåra ställningstagningar. Jo, i Sverige är donatorn inte anonym som Fiaflopp skrev och även i Finland har de nu ändrat lagen så från September är donatorn inte anonym. Jag tycker det är bra och viktig för barnet och nu kan man göra privat äggdonation med en känd donator!
Det finns ju mycket som talar för adoption, men kötiderna är ju så långa som du nämnde Snöstjärna. För mig har alltid graviditeten varit lite "magisk" och jag har sett fram emot den. Men efter alla behandlingar och att jag tvingats fundera över vad som är viktig för mig som mamma så har den delen blir mindre och mindre viktig.
Om jag har lyckan att bli mamma någon gång så måste ju som ni säger redan respekt för individen och kravlös kärlek vara det viktigaste? Och att barnet har rätt att få reda på sitt ursprung om det går.

Jag håller med dig Snöstjärna. Det är ju inte graviditeten som är den viktigaste utan de resterande 20,30,40 åren.
Jag tror att det som kommer avgöra det för oss är nog tiden. Det som går fortast och det har att göra med att jag är 39 och min sambo 43.
Tack för att ni delat med er av era funderingar.

Jag tycker också föräldrakursen är bra inför adoptionen, det får en att fundera mycket kring detta med hur viktigt det är för barnet att ha tillgång till sitt ursprung. Jag pratade med en psykolog om äggdonation och hon sa att det enda vi vet är att det är viktigt att barnen får redan på hur de kom till. Hon rekommenderade att man pratar om detta redan när de är spädbarn för att det ska bli ett "naturligt" samtal när de blir så stora att de börjar förstå. Så att börja tidigt är nog mer "träning" för föräldrarna än att barnet förstår så tidigt (så klart ). Men jag kommer nog följa det rådet om vi väljer ÄD.
Tack för att du delade med dig av dina tankar kring ditt ursprung Skrattigtjej. Det är ju tankar från er som är adopterade, har adopterade föräldrar eller är donatorbarn som vore värdefullt att ta del av så att man kan försöka göra så många rätt val som möjligt för att barnet ska mår bra.