Inlägg från: snöstjärna71 |Visa alla inlägg
  • snöstjärna71

    Donatorbarn

    Ja, det där är en intressant frågeställning. För mig var det inte infertilitet utan singelskap som satte igång mina funderingar - anonym donator i Danmark eller adoptera som ensamstående (när man vänt och vridit på huruvida det var rätt att ge ett barn bara en förälder och kommit fram till att ja, jag står för det). Jag håller med Isis, man får inblick i en värld som inte alla får se och för mig har det känts bra att få fundera kring detta med barnalstrande.

    För mig var valet lätt - adoption. På många sätt ett underbart sätt att få barn på som ger så mycket bonus, verkligen upplevelser som inte alla människor får vara med om. Men det är ju svåra frågeställningar så jag förstår att olika människor kommer fram till olika slutsatser.

    Vore intressant med forskning om hur svenska "inseminationsbarn" mår. Jag vet inte om företeelsen är så ny att barnen inte hunnit bli vuxna än?

  • snöstjärna71

    Ja, jag tror också att det viktigaste för ett barn är att det får kärlek och trygghet i massor. Ett litet barn kan ju inte "känna" att det inte delar gener med en eller båda sina föräldrar. Problemen kan väl framför allt komma i tonåren när man grubblar på vem man är och försöker skapa en egen identitet som vuxen. Även barn som bor med båda sina bioföräldrar kan ju ha det stormigt då, men visst för adoptivbarn/donatorbarn finns ju ytterligare en sak att grubbla på.

    För mig var det väldigt tydligt att jag skulle ha lättare att inför mitt barn "stå för" att jag tagit hand om ett barn som redan var föräldralöst, ett barn som behövde en familj, än att förklara att jag medverkat till att mitt barn aldrig kan få veta vem dess far är (för singlar finns ju bara alternativet anonym donator). Dessutom var graviditet, förlossning och amning helt oviktiga saker för mig personligen och tanken på att vara gravid med en främling var faktiskt rätt stötande. Men vi är ju alla olika och resonerar olika.

    Idag tar det lång tid att adoptera och jag förstår om det avskräcker. Man skulle kunna tro att det snart inte finns några barn som behöver nya föräldrar. Men så är det inte. Tyvärr finns det massor av föräldralösa barn i länder som inte deltar i internationella adoptioner och därför blir dessa barn kvar på barnhem eller blir gatubarn istället för att få nya familjer. Synd.

  • snöstjärna71

    Ang donatorinsemination är det inte tillåtet för ensamstående i Sverige. Därför åker svenska singlar till Danmark och där är donatorn anonym. Och det var det som var min orsak till barnlöshet - jag var singel. Fast när jag tänker efter kunde man beställa amerikansk sperma med "identity release" vilket hade samma vilkor som i Sverige, dvs barnet hade rätt att få veta vem donatorn var när det fyllt 18. Detta var dock lite dyrare. Bland svenska singlar är det dock vad jag förstår betydligt vanligare med en anonym dansk än en amerikan med identity release vilket jag kan tycka är lite konstigt.

    Jag är nu gravid i v 15 med mins nyblivne sambo. Har inga krämpor att klaga på och visst känner jag mig lyckligt lottad över att det gått så smidigt att bli gravid. Har dock fortfarande inte förstått vad som är så fantastiskt med biograviditet - men det kanske kommer när man får foglossning, blir stor som ett hus och inte kan ligga på mage . Ett barn som jag "blir utsedd till förälder åt" - oavsett om en adoptionsorganisation parar ihop oss eller om barnet kommer ut ur min mage - tror jag att jag kommer att älska. Barn som läggs i ens famn med orden "du är hans/hennes mamma nu" tror jag väcker sådana känslor. Jag vill gärna adoptera i framtiden men detta var ju det snabbaste sättet för oss. Och när man väl får sitt barn är det ju BARNET som är viktigt, inte vägen dit.

  • snöstjärna71

    Smultronkyss! Jag har kompisar som adopterat och de har pratat om adoptionen med sina barn ända från början. Nu när barnen är i tvåårsåldern kan de prata om att "vi var i X-land och vi åkte flygplan hem". Som tvååring vet man ju inte hur barn blir till och man tänker ju inte heller på att man inte ser svensk ut, men jag tror det är jättebra att börja prata om adoptionen på en gång och fylla ut berättelsen allt eftersom barnet mognar. Man får ju vara lyhörd för vad barnet vill veta också och inte kasta sig på och prata om det när barnet visar att det inte vill.

    Adoption är ju lättare att prata om än ÄD - vid ÄD kan man ju inte prata om spännande saker som flygplan, ett annat land, se på filmen från när man var där osv utan det är ju rent biologiska barnalstringssaker det handlar om. Har ingen aning om hur man skulle göra men jag tror det är bra om man kan komma på ett sätt att göra det så tidigt att barnet aldrig konkret kommer ihåg att "fram till den dagen trodde jag att jag kommit till på samma sätt som de flesta andra barn men den dagen slog blixten ner och jag förstod hur det lg till".

    En bra sak med adoption tycker jag var den obligatoriska föräldrautbildningen (som folk säkert har väldigt varierande åsikter om beroende på ledare, men hon som ledde vår kurs var jättebra). Då fick man verkligen chans att diskutera sådana där saker och avsätta tid för reflektion kring barn och saker som är speciella med adoption.

Svar på tråden Donatorbarn