Sjukt barn på bytesdag

Här är personen utan barn och nu är jag lite upprörd över att läsa stt barnet skickades i väg, förmodligen med 40 graders feber. Låt oss för Guds skull hoppas att resan ägde rum i en varm bil och inte i kollektivtrafiken. Om så var fallet måste de sociala myndigheterna kopplas in.                                                                                                                                                                                    Det verkar som om man inte får yttra sig i barnfrågor om man inte har egna enligt någon här i tråden. Vi som av olika anledningar valt bort barn har inte valt bort empati och vi har lika starkt utvecklad ansvarskänsla som någon förälder över huvud taget. Att skicka iväg ett sjukt barn på det här viset sätter djupa spår hos barnet. "Viktigare än så är är jag alltså inte, mammans eller pappans planer var viktigare". Så tänker barnet, föräldern har förmodligen träffat någon ny och då kommer det i första hand.                                                                                                                                                   Mina egna föräldrar gick genom eld och vatten för mig, något skolår var jag ute på villovägar, men på det mest självuppoffrande vis lotsade de mig rätt, de var fattiga men vände in och ut på sig själva för att hjälpa mig, jag är så oerhört tacksam. Självklart fanns jag där för dem när de blev gamla och sjuka.                                                                                                                                                       I det här fallet, i tråden, fanns ingen beredskap för sjukdom och tydligen inte något nätverk heller, ingen snäll släkting, icke infektionskänslig, som hade kunnat flytta in och hjälpa barnet, någon person som känt barnet väl sen tidiga barnaår. Då hade man inte behövt flytta ett barn som med nöd och näppe kan lämna sin säng. Om en förbättring infunnit sig finns det ju stor risk för bakslag när en sjukling ska ut och åka, kanske lunginflammation som påföljd. Hoppas nu att föräldern med helgplanerna roar sig kungligt. Den enda ursäkt jag kan hitta här är en närståendes begravning, men likväl ska man som ansvarsfull förälder ha ett nätverk, särskilt som ensamstående.

                   

Jag har tolkat det som att du är den sjuka föräldern. Det stämmer alltså?

Ja.

Förrvisso äldre än de flesta här, från tidsepoken före den stora superegoismens och mängdskilsmässornas tid, skakar jag bara på huvudet. Om min snälla mamma som passade oss när vi var sjuka, vädrade rummet, bytte lakan och pyjamas på oss, svala handdukar i pannan och älsklingsmaten, hade kunnat läsa detta från sitt moln i himmelen hade hon inte trott att det var sant. Såna föräldrar fanns inte då och jag hoppas att de hör till undantaget, de som med berått mod skickar iväg sjuklingar på resa, egentligen obegripligt.                                                                                                                                 Varför skaffar ni barn, ni som till varje pris måste ha egentid och inte kan rucka på era planer? Det är bättre att inse att ni inte ska ha några barn, de är ju bara till besvär! 

Och du vet vilka planer det är?
Sitt hemma och ha jour i 18 år om du vill, men begär det inte av andra.

Vad är din plan för att ordna det bättre i framtiden nu då?

Jag gör så gott jag kan med de förutsättningar jag har. Det är jag som utsätts för risker, barnet far inte illa av upplägget här. Det är bara att inse att den andra föräldern är egoistisk och göra det bästa av situationen.

Jag tycker ni resonerar underligt båda två. 

Hur resonerar jag underligt? Jag gör så gott jag kan i en väldigt svår situation. Barnet i fråga är tonåring, inte ett småbarn och har inga problem med att vi håller oss undan varandra vid smittor.

Varför tycker du det är egoistiskt av din medförälder om nu din lösning är fullgod?

Jag tycker det är underligt att inte ha en överenskommelse om det här sen innan, och att fortfarande inte se behovet av det nu när det har kört ihop sig. 

Jag tycker inte det låter som en bra lösning att tala om för tonåringen att hen riskerar döda dig och isolera henom på sitt rum. Särskilt inte när barnet är för sjukt att ta hand om sig självt, inte vill vara ensam, behöver övervakning och ev sjukhusvård. 

Misstänker som sagt dock att det finns en hel del överdrifter här också, vilket hör till det orimliga. Och menar inte att andra föräldern gör mer rätt.

Den utsätter mig för en risk jag inte hade behövt utsättas för. Vi hade en överenskommelse, men den ignorerade hen.

Herregud, tror du verkligen det är så jag sagt? Det enda hen vet är att mitt immunförsvar är dåligt och att jag kan bli väldigt sjuk. Hen har inga problem med att vara ensam på sitt rum, tvärtom, hen vill bara inte vara ensam hemma. Vi kan prata över telefon och hen kan kolla sin egen feber. Den enda skillnaden är att jag inte var i rummet. Hen får mat serverad osv, behöver inte ta hand om sig själv mer än att kolla tempen då och då.

Om ni verkligen läser mina svar borde det inte vara svårt att räkna ut vem som är vem.

Om ni verkligen läser mina svar borde det inte vara svårt att räkna ut vem som är vem.

Om du är den sjuke, varför godtog du att sitt barn kommer sjuk till dig?