Sjukt barn på bytesdag

Man blir alldeles matt när man läser vissa kommentarer här. Barnet har 40 graders feber, har ingen av er legat med så hög feber så att ni vet hur yr man kan bli ? När man reser sig för att gå på toaletten till exempel kan man ramla och slå sig illa!                                                                                                                                                    Jag hade själv lunginflammation som barn och mamma följde mig när jag klev ur sängen, varje steg. Barnet ska inte flyttas och inte lämnas ensamt över natten. Hade ni tänkt att sätta ert barn på en buss i det skicket? Oavsett vilka helgplaner som finns går barnets hälsa före. Man tar sig för pannan och tänker på sina föräldrar, alltid där för oss barn. När jag blev lite bättre fick jag välja den godaste mat jag då visste, och det var dillkött. Fortfarande tycker jag att det är gott.

Det var just det du lovade dig själv när du satte barn till världen, att finnas till för dem i alla lägen. Du kan behöva "ha jour" för ditt barn hela livet, det är ett livslångt åtagande. Märkligt sätt att se på föräldraskap, "ha jour" för övrigt. Ditt barn kan ju få en lunginflammation när det är 25 år gammalt, har du "ingen jour" längre då? Jag är bara så förbluffad över föräldrar som tycker att de ska leva precis som de gjorde innan de fick barn; ibland ser man dem flyga med nästan nyfödda barn. Det är ju inte för barnens skull dessa resor sker.                                                                                                                                                                      Vi som inte ville fjättras vid barn och inte ville ha det ansvaret utan ville vara fria för att kunna resa och göra karriär, vi valde bort barn. Har man barn ska de vara högsta prio, inget annat är tänkbart. I det här fallet ska det sjuka barnet inte flyttas utan föräldern med helgplaner får ändra dem.                                     

Samhället servut som det gör? Ðu har helt missförstått föräldrars ansvar. De ska inte curla och jämna vägen för sina barn utan de ska hjälpa dem att bli självständiga individer.                                                                                                                                                                         Föräldrarna ska finnas i akuta lägen, vid sjukdom eller olyckor.  I det här fallet ligger ett barn med feber, det är självklart att man då ändrar sina planer. Barnet behöver ju hjälp med allt, mat, dryck, och att gå på toaletten. Kanske behöver sängen också bäddas rent. Att sätta ett sjukt barn på en buss i det skick som här beskrivits är ju rent straffbart.
                                                                                                    Man behöver inte själv ha fått barn för att begripa vilket ansvar som åvilar en förälder. Vi har ju själva haft föräldrar som alltid funnits där när det var jobbigt. Att inte skaffa barn när man har andra planer i livet är också ett sätt att ta ansvar.

Här är personen utan barn och nu är jag lite upprörd över att läsa stt barnet skickades i väg, förmodligen med 40 graders feber. Låt oss för Guds skull hoppas att resan ägde rum i en varm bil och inte i kollektivtrafiken. Om så var fallet måste de sociala myndigheterna kopplas in.                                                                                                                                                                                    Det verkar som om man inte får yttra sig i barnfrågor om man inte har egna enligt någon här i tråden. Vi som av olika anledningar valt bort barn har inte valt bort empati och vi har lika starkt utvecklad ansvarskänsla som någon förälder över huvud taget. Att skicka iväg ett sjukt barn på det här viset sätter djupa spår hos barnet. "Viktigare än så är är jag alltså inte, mammans eller pappans planer var viktigare". Så tänker barnet, föräldern har förmodligen träffat någon ny och då kommer det i första hand.                                                                                                                                                   Mina egna föräldrar gick genom eld och vatten för mig, något skolår var jag ute på villovägar, men på det mest självuppoffrande vis lotsade de mig rätt, de var fattiga men vände in och ut på sig själva för att hjälpa mig, jag är så oerhört tacksam. Självklart fanns jag där för dem när de blev gamla och sjuka.                                                                                                                                                       I det här fallet, i tråden, fanns ingen beredskap för sjukdom och tydligen inte något nätverk heller, ingen snäll släkting, icke infektionskänslig, som hade kunnat flytta in och hjälpa barnet, någon person som känt barnet väl sen tidiga barnaår. Då hade man inte behövt flytta ett barn som med nöd och näppe kan lämna sin säng. Om en förbättring infunnit sig finns det ju stor risk för bakslag när en sjukling ska ut och åka, kanske lunginflammation som påföljd. Hoppas nu att föräldern med helgplanerna roar sig kungligt. Den enda ursäkt jag kan hitta här är en närståendes begravning, men likväl ska man som ansvarsfull förälder ha ett nätverk, särskilt som ensamstående.

                   

Förrvisso äldre än de flesta här, från tidsepoken före den stora superegoismens och mängdskilsmässornas tid, skakar jag bara på huvudet. Om min snälla mamma som passade oss när vi var sjuka, vädrade rummet, bytte lakan och pyjamas på oss, svala handdukar i pannan och älsklingsmaten, hade kunnat läsa detta från sitt moln i himmelen hade hon inte trott att det var sant. Såna föräldrar fanns inte då och jag hoppas att de hör till undantaget, de som med berått mod skickar iväg sjuklingar på resa, egentligen obegripligt.                                                                                                                                 Varför skaffar ni barn, ni som till varje pris måste ha egentid och inte kan rucka på era planer? Det är bättre att inse att ni inte ska ha några barn, de är ju bara till besvär!