Är min sambo ointresserad eller blir det bättre?

Jag tycker att när man har barn så behöver man tillsammans komma överens när man ska byta jobb. 

Sen undrar jag kring alla småresor och heldagsutflykter, är det rena nöjesresor? Det känns inte ok. Om det är tänkt att han ska börja jobba efter pappadagarna och har lång resväg är det inte ok att vara borta på helgerna också. Om han inte själv prioriterar att umgås med sin bebis så behöver han iaf prioritera att avlasta dig. Sen kan det ju vara så att det kommer funka bra att han åker iväg ibland, men det vet ni ju inte nu.

Jag tycker du ska ställa mer krav på den biivande pappan, han har också ett stort ansvar att ta hand om bebisen. Om han känner sig osäker inför sin nya roll som pappa får han söka stöd. Det är inte ok att fly undan sitt ansvar. 

Han har såklart frågat mig om det är okej med mig att han tackar ja till jobbet men jag känner inte att jag kan stå i vägen för honom när det är något som gör honom så glad liksom:/ Det är något han har kämpat efter länge, dock va inte tanken att platsen skulle vara så långt bort men men. Han jobbar redan väldigt mycket och är borta mycket men det lär ju bara bli ännu värre nu.

Han tävlar inom gokart och har planerat in 3 heldags tävlingar nu där han kommer behöva åka en bra bit bort med hans team för att tävla och sedan återvända samma dag eller dagen efter. Tanken är att han just precis ska jobba på veckodagarna och sedan tävla på helgen under dessa tillfällen och ja.. det blir ju väldigt ensamt för mig och lillen då:(

Ja man får väll försöka diskutera saken med honom men jag vet bara inte riktigt var jag ska börja.

Han behöver inse att man som småbarnsförälder måste prioritera familjelivet. Att börja på ett nytt jobb med längre restid, fortsätta tävla i gocart och samtidigt få en bebis i familjen känns inte rimligt. Du måste också ges möjlighet till att göra annat än att ta hand om bebisen.

Om ni inte redan har gjort det så planera in nu på en gång när han ska vara föräldraledig. Och hur ni ska jobba när bebisen börjar på förskola. Så att det inte bara blir du som går ner i tid och tar alla lämningar och hämtningar.

Men sätt ner foten för guds skull. Man behöver inte vara till lags och "jag vill inte verka besvärlig" osv. 

Och du bill intr "stå ivägen för hans drömmar" men han ska stå ivägen för dig då istället?

Nej sätt dig ner och prata med honom.  

Ta upp hans beteende angående gravsiditet. Säg att du känner dig ledsen att han inte känns delaktig i graviditeten. Att du inte känner dig stöttad och älskad. Säg att du känner dig osäker på vad han känner när ham beter sig så.  Säg att du känner dig ensam. 

Ta upp hans nya jobb. Säg att du förstår att det är hans dröm men att du kanske inte tänkt dig denna resväg. Fråga hur han hade tänkt lösa ett nytt jobb som också ev tar extra tid  plus denna resväg. Har han tänkt att du ska vara ensam till sent varje kväll när du är föräldraledig? Vill ham vara ifrån er så mycket och accepterar du det i din tur? Och hur har han tänkt när barnet börjar på dagis. Är det alltid du som ska hämta och lämna? Hur ska han någonsin hinna det med den resvägen. Det hoppas jag att du inte tänker acceptera. 

Förklara att du är besviken att han dessutom ska vara borta i andra privata ärenden. Jag skulle vara extremt besviken om min man och blivande pappa till mitt barn intr prioriterade oss den första tiden när barnet kommit. Speciellt om han dessutom är borta mycket i jobb. Det handlar inte om att man aldrig kan få göra saker på annat håll. Men varför så många helger precis i den här vevan? 

Hur sjutton kan du ha godkänt allt detta och inte sagt ifrån och dessutom talat om för honom hur enormt besviken du är på honom som ens behöver säga detta. Han skulle naturligtvis ha kommit på allt ovan helt själv på egen hand. 

 

Ledsen att höra att du har det så, TS!

Det jag har haft (och har) är en man som aldrig vikit sig på att han har det jobb han har, men han har varit tydlig med att då kompensera när han är ledig. Jag har varit den som då fått byta jobb då tiderna ska passa, men det passar mig ändå bäst att ha det så. Hade det inte passat mig att ha det så - då har vi ett problem. Din man kommer bli så trött på pendlingen, tror jag, han kommer byta igen, är jag säker på. Jag tror han är sån att han inte fattar riktigt hur situationerna är förrän han är i dem, det låter så från din beskrivning. Gäller allting - också det här med gocarten. Han är för mycket individuell fortfarande, han tänker inte i par, och inte i familj former. 

Min man sa till mig att det var upp till mig att säga till honom när hans intressen tog för mycket tid. jag sa åt honom att det var det inte alls, det ska han veta. Vi fick då komma överens hur mycket tid var lämpligt. 

Jag tror han funkar så att det är inte verkligt förrän han är i det. Han tänker om igen för individuellt. Han tänker inte på hur det känns från din sida. Min man sa aldrig några komplimanger under mina graviditeter heller . Det fick jag höra sen! Jag behövde inte höra det sen, jag behövde höra det då. Jag sa sen varför sa du inget? Det sa jag väl? sa han då. 

Min man tänkte för mycket individuellt förr, jag var mer den som tänkte på oss som par, som familj, jag är mer instinktivt beskyddande, tänkte på helheten, tills jag en dag fick nog. Jag visste han älskade mig och vår familj mycket, men han hade inte det tänket jag hade i den utsträckning jag hade det. Han tog också bara till försvar när jag tog upp något och tog längre tid för honom (om alls) att vilja se det ur mitt perspektiv. Märker du hur det här hänger ihop? 

Till slut orkade jag inte längre. Han förstod han höll på att förlora mig, oss. Idag är han mycket bättre, som att ha fått en ny man, och jag hoppas på att vi håller denne gång. Det har varit han som varit tvungen att förändra på sig, inte jag. Man kan förlora någon genom att vara för individualistisk i ett förhållande, men han tänkte inte så. Han tyckte han tänkte på oss i par-form och oss som familj-form när han bestämt att det så skulle vara.

Jag tror det varit negativt att han kommer från en familj där pappan varit den som gjort karriär, varit borta mycket, och mamman tagit allt det andra. Hur är det i hans familj? Är han van att komma och gå som han vill? Någon annan fixar allt det andra? Jag känner igen det där med att männen bara bokar in bestämda dagar i veckan, och sedan kan det bli när det passar laget matcher och så vidare, så har jag haft det med mitt ex också. En av anledningarna varför jag lämnade men mest för att han inte prioriterade rätt. Både mitt ex och min man kommer från familjer där papporna gjort karriär, varit borta mycket, kommit och gått, och då blir det nog tyvärr så att de trott man kan bära sig likadan åt som pappa. Man kan ha intressen men ändå prioritera rätt. 

Där har varit påtryckningar också i en del situationer där man tagit för givet att så ska våra roller vara, och där han blivit förlöjligad då han bara tagit sitt pappa-ansvar eller tänkt på oss som par- och som familj när det kommit till hans egen familj, hans pappa klagat, inte de andra. Mansrollen i Sverige håller på att förändras, och det kan bli krockar, så som vi haft det. När det var något som hans familj frågade honom om att göra och han bara sa åt mig att det skulle han göra, bara skrev upp det, sa jag att det går bra men du kan väl höra med mig först innan du tackar ja till något? Det kan vara så att jag också har något då. Så gör jag alltid med dig. Då sa han att då skulle han vara "kuvad" mig om han sa så till sin familj! 

Mitt råd är: Sätt ner foten. Få honom att fatta vad han kan förlora. Jag hotade inte med att lämna, men en dag gjorde jag det och det var det som fick honom att vakna upp. Jag gjorde också så att innan dess såg jag mig själv och barn som en familj, en enhet, och han var utanför, och det fick han känna på, jag uteslöt honom när det kom till planer och annat, så jag kunde mycket väl boka in mig och barn till kompisar utan att fråga om han skulle med, högtid eller annat, det kvittade, jag körde på, eller om hans familj planerat in något annat, eller om vi skulle planera in något annat tillsammans - då hade jag redan planerat in "mitt" (jag och barnets). Jag gjorde det för att han skulle känna på hur det är när någon tänker så individualistiskt som han gjorde. Det gick hem. Han var typen som måste utsättas för det själv för att då förstå. Då blev det att han dök upp som gubben i lådan lite var stans, i min vardag, ville luncha ihop, och att han själv började tänka på oss som par, och som en familj. Detta först då jag helt släppt det. Nu är han mycket mån om att se det ur par- och familjeperspektivet. Han behövde fatta det. Han hade aldrig fattat det om jag inte gjort som jag gjort. Det svär jag på. Han är typen som måste utsättas för det först. Innan dess - vad jag sa - det var bara ord. Det gick inte in. 

När det gällt hus och hem och annat så har han dock alltid varit den som varit lika om inte mer involverad så där har jag aldrig känt att jag bär mesta ansvaret, men han har ändå tänkt för individualistiskt på andra sätt. 

Jag tror tyvärr inte att det kommer ändras.
Bara det att han skaffat det här nya jobbet mitt i din graviditet känns ju inte som att han "riggar" för det smidigaste familjelivet sen. Annat än för honom själv.
För det naturliga blir att ni båda känner att du ska lämna, hämta, komma och hämta om förskolan ringer om febrigt barn, ta utvecklingssamtal, ta BVC etc.
Och då menar jag inte att ni känner så för att ni vill utan för att man ändå brukar utgå från vad som är praktiskt möjligt. Och det är inte rimligt att han ska åka flera timmar extra en dag för ett utvecklingssamtal och sen åka tillbaka till jobbet igen. Så ni lär landa där. Även om han fattat det beslutet alldeles själv och utan att bolla frågan med dig. 

Du och barnet blir en enhet. I bästa fall sitter han i sidovagnen. 

Jag håller med ovanstående om att kolla lite vad för mansroll han är uppvuxen med. Och hur hans kompisar beter sig kring barn, uttalar sig kring sina fruar/sambos och barn. Hur är jargongen? Vad gör de rent praktiskt? Action speaks louder than words!

När det gäller resor efter att barnet kommit och hans hobbys så är det också ett problem att han inte förstår att era liv. Inte bara ditt - ERA liv kommer att förändras för alltid när ni blir föräldrar. Det kanske visar sig att det går jättebra att han är borta en hel helg. Kanske andra gången också.  Men när han har lust att göra samma sak fem veckor senare och ni pratar om det så kanske du känner att nej - just den helgen går det faktiskt inte. Eller att du ber honom ställa in på kort varsel pga er bebis sover som skit sista veckan, killen är borta hela dagar (pga pendlar MER ÄN TRE TIMMAR varje dag) och du verkligen behöver en ledig helg tillsammans med honom för att kunna återhämta dig litegrann. Sånt måste han fatta. Han kommer att vara pappa. Han är inte först längre, inte herre på täppan. 

Och den helgen, om han måste ställa in, kommer säkert kännas som skit för honom. Den kanske inte blir rolig alls. Du vill att ni städar igenom hemma, kanske moppar. Storhandlar för det hinner inte du i vardagen. Du vill hinna ta en dusch ostörd och laga en god middag, komma ut på promenad med en väninna och rensa ur bebisens garderob. Han är skitsur för att han inte fick åka och tycker att ni ändå inte "gör nåt" men det är det som är grejen. Ibland måste man bara landa hemma. 

Sen ska du också fråga hur han tänker sig med föräldraledigheten. Det är det absolut bästa sättet för den förälder som inte fött barnet att förstå vad föräldraledig innebär. I form av att knyta an till barnet och lära känna rutinerna, kunna rätta in sig efter befintliga rutiner samtidigt som man måste vara snabb på att mentalt ställa om ifall de ändras (alltid lika kul), passa BVC-tider och matningar. Se till att få frisk luft och vistas ute med barnet, visa hen världen. Kanske upprätthålla relationer med mor-och farföräldrar om man vill det. Den som inte haft helhetsansvaret på det sättet kanske kan ana men aldrig förstå. 

Att han inte förstår situationen förräns han faktiskt är i den tror jag absolut passar in på honom. Han har i förvägen ett jobb som ligger längre bort och tänkte att pendlingen skulle vara lätt då han ?bara? skulle sitta på tåget hela vägen och slappna av. Men efter vi flyttade insåg han att det kanske inte va så roligt som han hade tänkt sig. Finns även fler liknande situationer. Så jag kan tänka mig att han nog ändrar sitt mindset lite när bebisen väl har kommit. Men jag måste nog ändå få honom att förstå och sätta igång tankeprocessen i honom.

När det kommer till hans uppväxt och familjesituation så har det nog sett ganska ?normalt? ut. Hans pappa jobbade mycket med eget företag (lastbil) och hade med min kille mycket på jobbet när han va liten. Så att de kunde umgås och lära sig. Senare år blev pappan långtidssjukskriven pga skada och då har det istället varit mamman som har försörjt dem.
Vi båda är väldigt unga fortfarande (han är 21, jag 22). Vi mognade snabbare än våra vänner gjorde så han har inte riktigt fått något inflytande därifrån. 

För att förklara lite mer om vår situation så är det så att vi båda jobbar i Danmark och det har vi gjort långt innan vi flyttade ihop. Sen bestämde vi oss för att flytta hemifrån tillsammans och hittade då ett hus som låg lite längre bort (vi gick från en pendlingstid på 45min/ 1 timme till 1 timme och 30 min ungefär) och det va ju då detta som han trodde skulle bli lättare än vad det i verkliga fallet va. Men vi har ändå gjort det i över ett år nu och det funkar. Men nu blev han erbjuden en högre position inom samma jobb fast ytterligare 20 min bort. Planen har hela tiden varit att jag skulle söka nytt jobb nära vårt hem så att någon ut av oss har nära till dagis och förskola osv. Detta va ett gemensamt beslut. Vad som inte fanns med i planerna va att han skulle komma ännu längre bort. Vi hade faktiskt båda förstått det som att han skulle komma närmare med detta nya jobbet men det blev inte fallet och det som störde mig mest med det va att det just precis inte störde honom.

Men jag får försöka prata med honom och förklara för honom att det känns som han just nu prioriterar fel och att jag känner mig bortglömd i det hela. Och även att han behöver vara mer närvarande under den första tiden än vad han hade tänkt sig.

Kan han inte ställa upp nu när du i praktiken inte har något val så kan han inte räkna med att du är kvar i relationen sen när du åter har ett val.

Att inte räkna med din åsikt och dra bort en massa tid från familjen i det här läget kan döda relationen - normala personer flyttar till jobb närmare och försöker förenkla övrigt i livet när man lastar på allt som tillkommer med barn.

Jag sa: Du får välja precis själv hur mycket du ska göra hemma men samma behandling som jag får får du sen av mig när du är hemma med barn.
Han valde att man hjälps åt i hushållet på kvällstid, att den som är hemma får gå ut och träna eller träffa kompisar 2-3 kvällar/ v samt får sovmorron på helgen.

Vi har båda spelat mycket datorspel innan i livet men med barn fick båda ändra sig till turnbased spel som man gå ifrån på sekunden, och mindre tid förstås.

Min man sparade semester och vi var lediga 10 veckor ihop när barnet kom, för att lära känna vårt barn och att jag skulle få tid att läka och träna mig till normal form. Om en man inte ens kan ta bebisen medan kvinnan försöker ta hand om sin kropp, klaga inte om ni får en tung och trött fru då!

Jag var hemma tills 7 månader och sen bytte vi och han var hemma 7 månader, och det funkade väldigt bra.

Låter som att ni lyckades ställa om bra. Och få förståelse för den nya situationen innan det bar iväg åt skogen. 

Ja då var det som jag trodde, den typen är han (som min).

Han har ensam fattat beslutet och tar för givet att du ska då ta alla morgnar att lämna och sedan att hämta, d å slipper han den biten, den biten är mer stressande särskilt när barnet är i trotsåldern. 

sen kan han tänka också att barnet kommer vara på förskolan längre tid än ni är på jobbet, rätt mycket att kräva av en sån liten, eller? Det kan bli så att du måste då gå ner mer i tid än för början tänkt och det kommer tära på ekonomin. sen om ni skils åt kommer din pension vara lägre. Ni måste gemensamt sätta er in i den ekonomiska frågan.

Ni är unga. Jag tror det också bidrar till att han inte fattar bättre, han kommer få sig en riktig chock när barnet väl kommer, säkert vilja att någon annan eller andra bara ska fixa upp det då så han kan koncentrera sig på sin sak. Likadant med hans intressen.

Jag hoppas du når fram. Lycka till.

Okej så i dagsläget är det inte bara han som kommer att ha långt att åka. 
För hans del blir det under graviditeten och kanske under föräldraledigheten där du kommer att dra ett stort lass själv och han är borta mycket. Men sen när du börjar arbeta, då ska du söka dig närmre hemmet?
Det blir långa dagar på förskolan med den resvägen. Alternativt om ni går ner i tid så kanske båda bör arbeta 90% istället för att en tar hela det biten?
Hur blir det med SGI när ni inte arbetar i Sverige, det kanske ni har koll på?
Har ni/någon av er några förmåner i form av föräldralön eller föräldrapenningtillägg?

Låter som han har en okej bakgrund ändå, inte som en bekant till mig där männen/papporna helt enkelt sätter sig i vardagsrummet eller utomhus i trädgården och inte bryr sig ett jota om att ordna mat/fika eller ta hand om barn utan det gör mammorna/fruarna.

Er unga ålder är nog tyvärr anledningen. Mycket få par som får barn i er ålder håller ihop tills barnet fyller 3. Anledningen är dels att mycket händer i ens liv. Man prova olika jobb, vill bo på nya ställen, har låg förmåga till konsekvenstänk och håller helt enkelt på att hitta sin plats i livet. Din kille förstår inte vad ett barn kräver. Det verkade säkert som en rolig idé när ni pratade om det men han kommer inte vilja göra jobbet som krävs i verkligheter. Småresor, karriär och lång pendling samtidigt som bebis är orealistiskt. Han förstpr inte att ni kommer få lägga all er tid på överlevnad och försöka få sömn.

Du har som mamma inget val, du är fast och kan inte välja bort vakennätter ( och vakennätter medans du har mjölkstockning och magsjuka samtidigt och kylen är tom?)tyvärr så är du helt utelämnad till hur mycket han vill hjälpa till..  (Själv fick jag ett urakut snitt och var helt beroende av att min make skötte mig och allt hemma en period. Nu var min make vuxen och ville vara pappa så det var redan planerat att vara hemma tillsammans första 6 månaderna) 
Din pojkvän gör som många jämnåriga pojkar och tänker att livet fortsätter som vanligt för honom efter förlossninge. Tyvärr kan han också göra som majoriteten av jämnåriga pappor gör. Dvs dra och bara dyka upp för umgänge nån timme då och då. 

Gör klart för honom NU att du inte kräver mindre än fullt engagemang! Varannan natt, halva föräldraledigheten. Går han inte med på detta så drar du nu. Det är bättre att lämna honom och visa vad du är värd nu än att ta fajten utan sömn och med en bebis på armen.

Han förstår inte vad föräldraskap innebär. 

I ert läge hade jag letat nytt jobb. Som förälder kan man inte alltid prioritera vad man själv tycker är kul utan får göra det som är bäst för barnet. Långa pendlingstider innebär låååånga dagar på förskola. 

Jobbar ni i Danmark har ni kanske inte ens rätt att gå ner i arbetstid, som man har i Sverige. Deras vab-system och föräldraförsäkring är också betydligt snävare (var iaf det för ett antal år sedan). Har ni full koll på hur myckrt vab och föräldraledighet ni kan ta ut? 

Jag tycker att ni ska ta hjälp av bvc:s kurator och prata igenom hur ni tänkt er livet som föräldrar. Han verkar ha en väldigt verklighetsfrånvänd syn och behöver nog att en utomstående förklarar.