Inlägg från: Anonym (Aylin) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Aylin)

    Är min sambo ointresserad eller blir det bättre?

    Jag tror tyvärr inte att det kommer ändras.
    Bara det att han skaffat det här nya jobbet mitt i din graviditet känns ju inte som att han "riggar" för det smidigaste familjelivet sen. Annat än för honom själv.
    För det naturliga blir att ni båda känner att du ska lämna, hämta, komma och hämta om förskolan ringer om febrigt barn, ta utvecklingssamtal, ta BVC etc.
    Och då menar jag inte att ni känner så för att ni vill utan för att man ändå brukar utgå från vad som är praktiskt möjligt. Och det är inte rimligt att han ska åka flera timmar extra en dag för ett utvecklingssamtal och sen åka tillbaka till jobbet igen. Så ni lär landa där. Även om han fattat det beslutet alldeles själv och utan att bolla frågan med dig. 

    Du och barnet blir en enhet. I bästa fall sitter han i sidovagnen. 

    Jag håller med ovanstående om att kolla lite vad för mansroll han är uppvuxen med. Och hur hans kompisar beter sig kring barn, uttalar sig kring sina fruar/sambos och barn. Hur är jargongen? Vad gör de rent praktiskt? Action speaks louder than words!

    När det gäller resor efter att barnet kommit och hans hobbys så är det också ett problem att han inte förstår att era liv. Inte bara ditt - ERA liv kommer att förändras för alltid när ni blir föräldrar. Det kanske visar sig att det går jättebra att han är borta en hel helg. Kanske andra gången också.  Men när han har lust att göra samma sak fem veckor senare och ni pratar om det så kanske du känner att nej - just den helgen går det faktiskt inte. Eller att du ber honom ställa in på kort varsel pga er bebis sover som skit sista veckan, killen är borta hela dagar (pga pendlar MER ÄN TRE TIMMAR varje dag) och du verkligen behöver en ledig helg tillsammans med honom för att kunna återhämta dig litegrann. Sånt måste han fatta. Han kommer att vara pappa. Han är inte först längre, inte herre på täppan. 

    Och den helgen, om han måste ställa in, kommer säkert kännas som skit för honom. Den kanske inte blir rolig alls. Du vill att ni städar igenom hemma, kanske moppar. Storhandlar för det hinner inte du i vardagen. Du vill hinna ta en dusch ostörd och laga en god middag, komma ut på promenad med en väninna och rensa ur bebisens garderob. Han är skitsur för att han inte fick åka och tycker att ni ändå inte "gör nåt" men det är det som är grejen. Ibland måste man bara landa hemma. 

    Sen ska du också fråga hur han tänker sig med föräldraledigheten. Det är det absolut bästa sättet för den förälder som inte fött barnet att förstå vad föräldraledig innebär. I form av att knyta an till barnet och lära känna rutinerna, kunna rätta in sig efter befintliga rutiner samtidigt som man måste vara snabb på att mentalt ställa om ifall de ändras (alltid lika kul), passa BVC-tider och matningar. Se till att få frisk luft och vistas ute med barnet, visa hen världen. Kanske upprätthålla relationer med mor-och farföräldrar om man vill det. Den som inte haft helhetsansvaret på det sättet kanske kan ana men aldrig förstå. 

  • Anonym (Aylin)
    Anonym (Vågen) skrev 2024-02-25 08:17:37 följande:

    Kan han inte ställa upp nu när du i praktiken inte har något val så kan han inte räkna med att du är kvar i relationen sen när du åter har ett val.

    Att inte räkna med din åsikt och dra bort en massa tid från familjen i det här läget kan döda relationen - normala personer flyttar till jobb närmare och försöker förenkla övrigt i livet när man lastar på allt som tillkommer med barn.

    Jag sa: Du får välja precis själv hur mycket du ska göra hemma men samma behandling som jag får får du sen av mig när du är hemma med barn.
    Han valde att man hjälps åt i hushållet på kvällstid, att den som är hemma får gå ut och träna eller träffa kompisar 2-3 kvällar/ v samt får sovmorron på helgen.

    Vi har båda spelat mycket datorspel innan i livet men med barn fick båda ändra sig till turnbased spel som man gå ifrån på sekunden, och mindre tid förstås.

    Min man sparade semester och vi var lediga 10 veckor ihop när barnet kom, för att lära känna vårt barn och att jag skulle få tid att läka och träna mig till normal form. Om en man inte ens kan ta bebisen medan kvinnan försöker ta hand om sin kropp, klaga inte om ni får en tung och trött fru då!

    Jag var hemma tills 7 månader och sen bytte vi och han var hemma 7 månader, och det funkade väldigt bra.


    Låter som att ni lyckades ställa om bra. Och få förståelse för den nya situationen innan det bar iväg åt skogen. 
  • Anonym (Aylin)
    Lollololisen skrev 2024-02-25 07:42:54 följande:

    Att han inte förstår situationen förräns han faktiskt är i den tror jag absolut passar in på honom. Han har i förvägen ett jobb som ligger längre bort och tänkte att pendlingen skulle vara lätt då han ?bara? skulle sitta på tåget hela vägen och slappna av. Men efter vi flyttade insåg han att det kanske inte va så roligt som han hade tänkt sig. Finns även fler liknande situationer. Så jag kan tänka mig att han nog ändrar sitt mindset lite när bebisen väl har kommit. Men jag måste nog ändå få honom att förstå och sätta igång tankeprocessen i honom.

    När det kommer till hans uppväxt och familjesituation så har det nog sett ganska ?normalt? ut. Hans pappa jobbade mycket med eget företag (lastbil) och hade med min kille mycket på jobbet när han va liten. Så att de kunde umgås och lära sig. Senare år blev pappan långtidssjukskriven pga skada och då har det istället varit mamman som har försörjt dem.
    Vi båda är väldigt unga fortfarande (han är 21, jag 22). Vi mognade snabbare än våra vänner gjorde så han har inte riktigt fått något inflytande därifrån. 


    För att förklara lite mer om vår situation så är det så att vi båda jobbar i Danmark och det har vi gjort långt innan vi flyttade ihop. Sen bestämde vi oss för att flytta hemifrån tillsammans och hittade då ett hus som låg lite längre bort (vi gick från en pendlingstid på 45min/ 1 timme till 1 timme och 30 min ungefär) och det va ju då detta som han trodde skulle bli lättare än vad det i verkliga fallet va. Men vi har ändå gjort det i över ett år nu och det funkar. Men nu blev han erbjuden en högre position inom samma jobb fast ytterligare 20 min bort. Planen har hela tiden varit att jag skulle söka nytt jobb nära vårt hem så att någon ut av oss har nära till dagis och förskola osv. Detta va ett gemensamt beslut. Vad som inte fanns med i planerna va att han skulle komma ännu längre bort. Vi hade faktiskt båda förstått det som att han skulle komma närmare med detta nya jobbet men det blev inte fallet och det som störde mig mest med det va att det just precis inte störde honom.

    Men jag får försöka prata med honom och förklara för honom att det känns som han just nu prioriterar fel och att jag känner mig bortglömd i det hela. Och även att han behöver vara mer närvarande under den första tiden än vad han hade tänkt sig.


    Okej så i dagsläget är det inte bara han som kommer att ha långt att åka. 
    För hans del blir det under graviditeten och kanske under föräldraledigheten där du kommer att dra ett stort lass själv och han är borta mycket. Men sen när du börjar arbeta, då ska du söka dig närmre hemmet?
    Det blir långa dagar på förskolan med den resvägen. Alternativt om ni går ner i tid så kanske båda bör arbeta 90% istället för att en tar hela det biten?
    Hur blir det med SGI när ni inte arbetar i Sverige, det kanske ni har koll på?
    Har ni/någon av er några förmåner i form av föräldralön eller föräldrapenningtillägg?

    Låter som han har en okej bakgrund ändå, inte som en bekant till mig där männen/papporna helt enkelt sätter sig i vardagsrummet eller utomhus i trädgården och inte bryr sig ett jota om att ordna mat/fika eller ta hand om barn utan det gör mammorna/fruarna.
Svar på tråden Är min sambo ointresserad eller blir det bättre?