Är min sambo ointresserad eller blir det bättre?
Ledsen att höra att du har det så, TS!
Det jag har haft (och har) är en man som aldrig vikit sig på att han har det jobb han har, men han har varit tydlig med att då kompensera när han är ledig. Jag har varit den som då fått byta jobb då tiderna ska passa, men det passar mig ändå bäst att ha det så. Hade det inte passat mig att ha det så - då har vi ett problem. Din man kommer bli så trött på pendlingen, tror jag, han kommer byta igen, är jag säker på. Jag tror han är sån att han inte fattar riktigt hur situationerna är förrän han är i dem, det låter så från din beskrivning. Gäller allting - också det här med gocarten. Han är för mycket individuell fortfarande, han tänker inte i par, och inte i familj former.
Min man sa till mig att det var upp till mig att säga till honom när hans intressen tog för mycket tid. jag sa åt honom att det var det inte alls, det ska han veta. Vi fick då komma överens hur mycket tid var lämpligt.
Jag tror han funkar så att det är inte verkligt förrän han är i det. Han tänker om igen för individuellt. Han tänker inte på hur det känns från din sida. Min man sa aldrig några komplimanger under mina graviditeter heller . Det fick jag höra sen! Jag behövde inte höra det sen, jag behövde höra det då. Jag sa sen varför sa du inget? Det sa jag väl? sa han då.
Min man tänkte för mycket individuellt förr, jag var mer den som tänkte på oss som par, som familj, jag är mer instinktivt beskyddande, tänkte på helheten, tills jag en dag fick nog. Jag visste han älskade mig och vår familj mycket, men han hade inte det tänket jag hade i den utsträckning jag hade det. Han tog också bara till försvar när jag tog upp något och tog längre tid för honom (om alls) att vilja se det ur mitt perspektiv. Märker du hur det här hänger ihop?
Till slut orkade jag inte längre. Han förstod han höll på att förlora mig, oss. Idag är han mycket bättre, som att ha fått en ny man, och jag hoppas på att vi håller denne gång. Det har varit han som varit tvungen att förändra på sig, inte jag. Man kan förlora någon genom att vara för individualistisk i ett förhållande, men han tänkte inte så. Han tyckte han tänkte på oss i par-form och oss som familj-form när han bestämt att det så skulle vara.
Jag tror det varit negativt att han kommer från en familj där pappan varit den som gjort karriär, varit borta mycket, och mamman tagit allt det andra. Hur är det i hans familj? Är han van att komma och gå som han vill? Någon annan fixar allt det andra? Jag känner igen det där med att männen bara bokar in bestämda dagar i veckan, och sedan kan det bli när det passar laget matcher och så vidare, så har jag haft det med mitt ex också. En av anledningarna varför jag lämnade men mest för att han inte prioriterade rätt. Både mitt ex och min man kommer från familjer där papporna gjort karriär, varit borta mycket, kommit och gått, och då blir det nog tyvärr så att de trott man kan bära sig likadan åt som pappa. Man kan ha intressen men ändå prioritera rätt.
Där har varit påtryckningar också i en del situationer där man tagit för givet att så ska våra roller vara, och där han blivit förlöjligad då han bara tagit sitt pappa-ansvar eller tänkt på oss som par- och som familj när det kommit till hans egen familj, hans pappa klagat, inte de andra. Mansrollen i Sverige håller på att förändras, och det kan bli krockar, så som vi haft det. När det var något som hans familj frågade honom om att göra och han bara sa åt mig att det skulle han göra, bara skrev upp det, sa jag att det går bra men du kan väl höra med mig först innan du tackar ja till något? Det kan vara så att jag också har något då. Så gör jag alltid med dig. Då sa han att då skulle han vara "kuvad" mig om han sa så till sin familj!
Mitt råd är: Sätt ner foten. Få honom att fatta vad han kan förlora. Jag hotade inte med att lämna, men en dag gjorde jag det och det var det som fick honom att vakna upp. Jag gjorde också så att innan dess såg jag mig själv och barn som en familj, en enhet, och han var utanför, och det fick han känna på, jag uteslöt honom när det kom till planer och annat, så jag kunde mycket väl boka in mig och barn till kompisar utan att fråga om han skulle med, högtid eller annat, det kvittade, jag körde på, eller om hans familj planerat in något annat, eller om vi skulle planera in något annat tillsammans - då hade jag redan planerat in "mitt" (jag och barnets). Jag gjorde det för att han skulle känna på hur det är när någon tänker så individualistiskt som han gjorde. Det gick hem. Han var typen som måste utsättas för det själv för att då förstå. Då blev det att han dök upp som gubben i lådan lite var stans, i min vardag, ville luncha ihop, och att han själv började tänka på oss som par, och som en familj. Detta först då jag helt släppt det. Nu är han mycket mån om att se det ur par- och familjeperspektivet. Han behövde fatta det. Han hade aldrig fattat det om jag inte gjort som jag gjort. Det svär jag på. Han är typen som måste utsättas för det först. Innan dess - vad jag sa - det var bara ord. Det gick inte in.
När det gällt hus och hem och annat så har han dock alltid varit den som varit lika om inte mer involverad så där har jag aldrig känt att jag bär mesta ansvaret, men han har ändå tänkt för individualistiskt på andra sätt.