Varför har vi så svårt att uppskatta vårt förflutna?
När jag ser historieätarna lägger jag märke till en sak: att man gärna ser ner på äldre tider och människorna som levde då. Man förklarar gärna alla de nackdelar som existerade och det är sällsynt att man faktiskt tar sig tid att förklara varför saker var som de var.
Ett bra exempel är det första avsnittet av Historieätarna. I detta program förklarar man att förr kunde man inte välja jobb utan man fick ärva sin yrke, vilket framställer det hela som att människor totalt förbjöds att följa sitt eget kall i livet. Man säger ingenting om att det hela snarare handlade om att möjligheterna till valmöjligheter var begränsade tack vare svagare ekonomi och dåliga utbildningsmöjligheter (vilket i sig berodde på begränsningar i infrastrukturen som försämrade möjligheterna för texter att spridas), och att det var därför som många människor inte kunde "följa sin dröm". Detta väljer man att inte lägga någon som helst tid på att förklara, men man lägger väldigt tung vikt vid häxbränningar och dödsstraff. Det passar mer vår bild av det förflutna att beskriva det destruktiva.
Det här är inget nytt fenomen. Det är en allmän sanning att medeltiden var en tusen år lång dyster och mörk period. Det är en allmän sanning att människor förr var helt övertygade om att jorden var platt. Det är också en allmän sanning att livet för forna tiders bönder levde miserabelt och fattigt...
Så min fråga är: varför verkar vi ha ett behov av att trycka ner gamla tider och gamla tiders människor? Varför har vi så svårt att faktiskt hylla dem för alla framsteg de gjorde och varför har vi så svårt att faktiskt vara tacksamma för deras insatser för eftervärlden?
