Varför har vi så svårt att uppskatta vårt förflutna?
TS, du behöver lära dig skilnaden mellan tack vare och på grund av, och använda accordingly.
I övrigt så har du ju några rätt och några fel och avfärdar riktigheter med felaktigheter.
Att du kan plocka fram 4 släktingar som haft olika-ish yrken/sätt att försörja sig (var Eva-Caisa verkligen piga hela sitt liv, btw?) så betyder det inte att väldigt många inte ärvde sitt "yrke", särksilt bland borgare och bönder.
Jag kan enkelt plocka fram 20 personer i samma generation i min släkt som alla ärvde sina yrken/sin levnad även bland syskon, både i borgarståndet i Ungern och i allmogen i Sverige (mestadels musikinstrumetmakare och torpare....)
Precis som skrivits tidigare så tänker du väldigt modernt om ett samhälle och en tid som inte över huvud taget tänkte som vi gjorde idag. Nej, det fanns inte gott om valfrihet, du tänker för brett om det. Att bli piga, soldat, bonde eller förgångsman var inte vitt skilda saker. De flesta av dessa är bond- eller torparungar, och de flesta är kvar på bondgården eller på torpet, sina egna eller andras (beroende på var förgångsmannen arbetade, då). Valfriheten för dessa hade bestått i att ha en bra lärare (fast dina exempel var förstås före folkskolans intåg) som fångade upp de få med så pass bra läshuvud att de uppmuntrades (sällan av föräldrarna) att bli lärare själva, eller präster.
Ingen bondunge någonsin under denna tid ställde sig upp och sa "Jag ska bli arkitekt!" Det fanns inte i deras världsbild. Borgarsöner hade det så klart lite friare, de kunde uppmuntras till diverse andra yrken än pappas, men inte för långt ifrån. Döttrar i borgarståndet ansågs inte smarta nog att göra annat att gifta sig och basa över ett hushåll. Med några få undantag..... lite längre fram, mot mitten av 1800-talet kunde i de lägre borgarfamiljerna kvinnor uppmuntras att bli småskolelärarinnor.
Ja, jag upprepar saker som skrivits förut, men det behövs kanske....