Anonym (Medelålders man)

Äldre 23 Dec 13:55

49 svar

Min fru är extremt extrem

Jag har har varit ihop länge med min fru och har tre bar ihop med henne. Hon har en jättefin sida som är underbar. Det bökiga är att hon har en sida som är fullkomligt hopplös. Jag vill inte separera men är så frustrerad och går bara och samlar på mig det. Det tråkiga är att det inte går att prata med henne om det. Nämner jag något som skulle kunna tolkas som kritik så är det liksom igång och då är det ingen mening att prata vidare. Det blir ren pajkastning utan konsistens och än mindre med någon plan i att vi ska landa i någon lösning el liknande. Listan över saker hon gör är väldigt konstigt skulle kunna göras väldigt lång. Mycket tyder på att hon har ADHD. Det finns ingen diagnos dock och hon skulle nog aldrig gå och testa sig heller. Vet inte vad jag vill. Känner mig bara så skit. Jag har svårt att finna kraft och ork.

bullen1984

Äldre 16 Jan 07:13

#33

Anonym (Medelålders man) skrev 2016-12-28 07:42:25 följande:

Återigen, tack för era svar.

Saker som är bökiga är:

1. Hon kickar igång grejer som förväntas att man gör något mer med. T.ex. Kan hon låna 20 böcker på biblioteket men skippar fullständigt att lämna tillbaka dom. Hon kan köpa 3 klädesplagg med en plan att fundera och sedan lämna tillbaka 2 av dom. Problemet är att hon har inte insikten att hon i praktiken aldrig kommer att ta sig i kragen och lämna tillbaka dom. Osv

2. Lite som 1. Hon plockar ALDRIG undan efter sig.

3. Inkonsistens: Hon kan tokskälla ut mig för någon bagatell som på intet sätt är diskuterad tidigare för att sedan göra samma sak fast i mycket större omfattning.

4. Jag blir ofta beskylld i olika sammanhang för att ta över saker och ting. Hon tycker inte att hon har fått vara med. Av olika anledningar är påståendena rejält sjuka. T.ex. försäkringskassan och räkningar gör jag alltid. Jag har vid flera tillfällen försökt att få med henne på tåget. Jag har berättat hur man kommer in, koder etc men blir ständigt beskylld för att jag försöker dölja något. Det finns en drös andra exempel. Gemensamt är ofta att hon först tvärvägrar att göra något för att sedan hävda att jag har stäng henne ute.

5. Strutsen: När något vikitigt men potentiellt jobbigt brev kommer så öppnar hon det inte och jag får inte göra det heller. Hon har två just nu som kommer att bli för sent öppnade om jag inte ligger på om dom med konstant etterregn över mig som följd.

6. Hon vill att jag ska sköta allt snack utåt då hon tycker att det är jobbigt. Problemet är att jag ska hålla en ok fasad utåt men det är hopplöst när hon plötsligt och ofta drar i någon nödbroms av någon skum anledning.

7. Ibland blir barnen bjudna på kalas. Det ska alltid jag hålla i. Problemet är om hon får ett sms el mail om det. Då märker aldrig jag det varpå vi inte ens svarar bu el bä.

Jag kan fortsätta att skriva rätt länge även om många saker är varianter av varandra.

Min fru är bra på att städa men gör det väldigt sällan.

Mycket av det där låter som mig. :( Dock har jag en stor självinsikt, men fan det är så ångestframkallande med brev m.m. Man tänker att jag ska snart ta tag i det, och om någon tjatar så får man panik.
Tjatar någon på städning så blir man också stressad, för man ser ju inte allt det där som andra ser, och hur mycket skäll man än får så leder det bara till att man blir ledsen, inte att man blir bättre.

Jag tänker att du får njuta av hennes fina sidor. Hjälpa henne med en plan för att hantera vardagen.

Anonym (nja)

Äldre 16 Jan 10:34

#34

Jag ställer frågan igen; har hon sjukpenning eller jobbar hon? Hur funkar det isf?
Har ni gemensam ekonomi?
Hur funkar det eftersom inte verkar ha nåt begrepp om pengar? Hon klarar ju inte ens av koden för att betala räkningar på datorn trots en massa försök, sa du.
Varför inte prata med nån på soc, eller familjeenheten?

Du skulle kunna ställa nån slags ultimatum; jag orkar inte ha det så här längre, antingen söker du/ vi hjälp tillsammans eller så blir det separation. Detta inom 3 månader (t ex). Om du går skulle hon TVINGAS se allt hon inte klarar i vitögat, o tvingas söka hjälp för det. Som jag också skrev tidigare. Det finns massor med stöd att från vården, kommunen o soc vid funktionsnedsättningar, så du vet bara.

Men du skriver bara att alla har ADHD mer eller mindre, att folk är olika bla bla.

Ni har tre småbarn, den yngsta 5. Tänk om du plötsligt skulle falla ifrån, vad skulle hända då? En bilolycka t ex. Hur skulle det då bli med barnen, ekonomin nu när hon inte verkar fixa nånting? Har du inte tänkt på det? Stackars barnen.

Fattar du verkligen inte allt detta?

Anonym (Medelålders man) Trådstartaren

Äldre 16 Jan 14:35

#35

Hej,

Hon jobbar. Det är ganska skakigt på hennes jobb. En väldigt dåligt fungerande arbetsplats och jag har länge försökt att få henne att söka sig därifrån.

Vi har gemensam ekonomi och hon har hyfsat bra ordning på att inte tokspendera pengar på skit. Anledningen till att hon inte gör räkningar och FK mm är nog att hon har svårt för att klara den tröskeln. Det är ju lite smådetaljer man måste hålla koll på. Det räcker för att det ska bli för jobbigt. Samma sak gäller för många andra saker som just är småmeck-grejer.

Tro mig, jag försöker inte förminska ADHD bara för att jag beskrev vad en diagnos innebär.

Jag är fullt medveten om att det skulle bli problem om jag faller av pinn.

Det har gått som en neråtgående spiraltrappa senaste åren och jag måste göra något. Jag har av flera skäl utelämnat flera omständigheter som gör saken värre, men jag vill inte lämna ut mera ens i anonymt läge.

Jag ska ta kontakt med kommunens frivilliga familjeavdelning.

Anonym (nja)

Äldre 16 Jan 17:44

#36

Bra att inte lämna ut sig för mycket, det skulle inte heller jag göra. Men det är ju bra att hon klarar av att ha ett jobb iaf, tänkte att hon kanske var sjukskriven o så får du sköta allt kring det också.

Förstår att du är less. Jättebra om du kontaktar dom, om dom inte kan hjälpa så fråga vart dom kan hänvisa dig vidare? Skulle jag göra iaf.

KlunsSmurfen

Äldre 16 Jan 20:14

#37

Cicilia skrev 2017-01-14 22:12:37 följande:

Psykiska sjukdomar och funktionshinder är inget som man som drabbad kan rå för.

Cicilia skrev 2016-12-29 21:14:26 följande:

Om hon nu har adhd, döm henne inte för hårt.

Om hon inte vill söka läkare för utredning, sök reda på lite information kring hur man skulle kunna få mer ordning i hennes vardag. Rutiner, anteckningar, alarm, avstämningar, osv.

/från en som själv har adhd

Min synvinkel.
Jag struntar i om folk har diagnoser eller inte jag går efter hur mycket man försöker och blir ödmjuk efter det,
har du ADHD har du inte alltid samma förutsättningar som alla andra och det påverkar ditt liv, det är det som är funktionsnedsättningen.

Om man inte vill utreda sej eller söka hjälp när det inte funkar för att man inte kan erkänna att det är något, vill inte ändra sej, vill inte växa upp, jag ska vara så här" var är då funktionsnedsättningen, det där man söker hjälp för att kunna få bättre förutsättningar och förståelse?

TS fru verkar inte direkt vara någon som försöker leva med en diagnos och göra sitt bästa, det verkar mer som hon försöker undvika det. Hon vet att hon inte är som alla andra men är kritikkänslig och försöker hävda sin självkänsla genom att vara utåtagerande. Har man familj 3 ungar,men inte vill utreda sej eller söka hjälp så brister det i ansvaret, lägger över det på sin man och resten av familjen. Det påverkar hur hon är som förälder och förebild också.
Svårt att lära barn något man inte kan själv och de tar efter.

Döm inte... man brukar döma omogna som inte vill växa upp det påverkar hela hennes familj, när blev en diagnos man inte har en ursäkt för att inte försöka?
Man måste inte vara ond för att vara så men jag tycker att det är väldigt nonchalant, man ger inte ens små barn någon ursäkt för att vara det man försöker lära dem rätt och sätter gränser, gäller inte det vuxna också eller får de alltid göra och vara som de vill?
nonchalant... om du visar att du försöker kommer du inte att uppfattas som det av de som känner dej, om du inte försöker och har ADHD symptom är du nonchalant oavsett om du har en diagnos eller inte. Man kan inte utgå ifrån resultatet utan hur någon försöker ta sej dit. "vill inte" är ingen diagnos, ingen kamp, det är en livsstil.

Det är svårt att utreda vuxna för att vissa är som barn för att de inte vill växa upp.
Är man 25-30+ kan det ta längre tid att ta igen det man missat, jobba med sin personlighet och anpassa sej till vuxenlivet än att få en diagnos.

Cicilia

Äldre 21 Jan 21:41

#38

KlunsSmurfen skrev 2017-01-16 20:14:43 följande:

Min synvinkel.

Jag struntar i om folk har diagnoser eller inte jag går efter hur mycket man försöker och blir ödmjuk efter det, har du ADHD har du inte alltid samma förutsättningar som alla andra och det påverkar ditt liv, det är det som är funktionsnedsättningen.

Om man inte vill utreda sej eller söka hjälp när det inte funkar för att man inte kan erkänna att det är något, vill inte ändra sej, vill inte växa upp, jag ska vara så här" var är då funktionsnedsättningen, det där man söker hjälp för att kunna få bättre förutsättningar och förståelse?

TS fru verkar inte direkt vara någon som försöker leva med en diagnos och göra sitt bästa, det verkar mer som hon försöker undvika det. Hon vet att hon inte är som alla andra men är kritikkänslig och försöker hävda sin självkänsla genom att vara utåtagerande. Har man familj 3 ungar,men inte vill utreda sej eller söka hjälp så brister det i ansvaret, lägger över det på sin man och resten av familjen. Det påverkar hur hon är som förälder och förebild också.

Svårt att lära barn något man inte kan själv och de tar efter.

Döm inte... man brukar döma omogna som inte vill växa upp det påverkar hela hennes familj, när blev en diagnos man inte har en ursäkt för att inte försöka?

Man måste inte vara ond för att vara så men jag tycker att det är väldigt nonchalant, man ger inte ens små barn någon ursäkt för att vara det man försöker lära dem rätt och sätter gränser, gäller inte det vuxna också eller får de alltid göra och vara som de vill?

nonchalant... om du visar att du försöker kommer du inte att uppfattas som det av de som känner dej, om du inte försöker och har ADHD symptom är du nonchalant oavsett om du har en diagnos eller inte. Man kan inte utgå ifrån resultatet utan hur någon försöker ta sej dit. "vill inte" är ingen diagnos, ingen kamp, det är en livsstil.

Det är svårt att utreda vuxna för att vissa är som barn för att de inte vill växa upp.

Är man 25-30+ kan det ta längre tid att ta igen det man missat, jobba med sin personlighet och anpassa sej till vuxenlivet än att få en diagnos.

Jag är 26år och har först nu börjat med medicin. Jag har lärt mig leva med min adhd, men nu i vuxenlivet har jag behövt medicinen.

Med adhd är det svårt att försöka, då alla tankar bara snurrar, allt som är minsta ansträngande är tråkigt och jobbigt. Det är inget man väljer att tycka utan det bara är så. Sen visst kan jag tycka att hon borde ta tag i det, och det skrev jag även.

Vill inte är inte en livsstil, det är verkligen att dömma, när jag mått som värst så har jag inte velat någonting alls. Vi vet inte om hon har någon psykisk ohälsa, tex depression som gör henne omotiverad och ambivalent.

KlunsSmurfen

Äldre 30 Jan 20:34

#39

Cicilia skrev 2017-01-21 21:41:19 följande:

Jag är 26år och har först nu börjat med medicin. Jag har lärt mig leva med min adhd, men nu i vuxenlivet har jag behövt medicinen.

Med adhd är det svårt att försöka, då alla tankar bara snurrar, allt som är minsta ansträngande är tråkigt och jobbigt. Det är inget man väljer att tycka utan det bara är så. Sen visst kan jag tycka att hon borde ta tag i det, och det skrev jag även.

Vill inte är inte en livsstil, det är verkligen att dömma, när jag mått som värst så har jag inte velat någonting alls. Vi vet inte om hon har någon psykisk ohälsa, tex depression som gör henne omotiverad och ambivalent.

Om du vägrar erkänna att det inte funkar, vägrar söka hjälp så att du får en chans att göra det bättre både för dej själv och andra, och samtidigt är väldigt kritikkänslig när du försvarar den bild du har av dej själv "precis som alla andra" som du vet inte riktigt stämmer med verkligheten för du över ditt egna ansvar på andra och förväntar dej att de ska acceptera det. Det är en livsstil.

Om det inte händer ett skit när du gör ditt bästa har du ändå gjort ditt bästa och det är en kamp.

Du kan inte utgå ifrån dej själv för att generalisera alla med ADHD, speciellt inte de som inte har en diagnos. Människor är olika.
Att det inte händer så mycket i vardagen eller att det blir struligt kan du inte jämföra med att förneka och vägra erkänna att det är så.
Är väldigt tveksamt att hon skulle ha en depression i över 20 år som gör att henne så omotiverad att det är "svårt att försöka" erkänna problematiken.

Cicilia

Äldre 30 Jan 21:58

#40

Du är verkligen dömmande.

KlunsSmurfen

Äldre 30 Jan 23:49

#41

Cicilia skrev 2017-01-30 21:58:13 följande:

Du är verkligen dömmande.

Förklara på vilket sätt jag är det.

Anonym (..)

Äldre 31 Jan 00:49

#42

Ny i denna tråd och vet inte ens om du TS själv är speciellt aktivt läsande, men ville kommentera ändå.
Undrar bara lite om du läst på om ADHD, vad det innebär, hur det är att leva med det och hur man kan underlätta i vardagen?
Jag är kvinna. Har diagnosen ADHD. Har ett förhållande sedan 4 år tillbaka.
Att ha ADHD gör inte så det är okej att göra vad som helst, MEN, det är en förklaring på varför man gör vissa saker.

Att säga att alla har adhd-aspekten mer eller mindre är förminskande.
En person får inte en adhd-diagnos förrän man har ett antal symptom i den grad att de ger problem i vardagen. Alltså gör det svårt att utföra sysslor som andra har lätt för sig. Det handlar inte heller om att man är lat och slarvig med flit, det handlar om att ens hjärna inte riktigt klarar av det på samma sätt.
Jag håller helt med att folk är helt olika. Däremot finns det saker man behöver förstå hos oss med adhd. Visst har alla problem med saker i livet och alla kan ha svårt för saker och det är inte okej att bete sig hur som helst oavsett diagnos, men för att ens få en chans att bättra sig när man lever med problem som vi med adhd gör gäller det att man blir påläst, stöttar och hjälper till.

Jag förstår dock att det är svårt att göra något när din fru inte hjälper till och vägrar inse att något är fel, men jag tycker ändå att det inte direkt gör så du har rätt till att skriva hur som helst om adhd. Hon har ju inte ens någon diagnos så du kan inte börja dra några slutsatser om det.
Alla är olika, för vissa människor går det att hantera saker lättare än för andra. Därför behöver varje individ få kraven från personerna i sin omgivning anpassade.

Jag tycker verkligen din fru bör söka hjälp och inte bara för att det blir en krock i ert förhållande. Om hon nu skulle ha adhd finns det otroligt mycket tips och hjälp på hur man kan lära sig leva med det och underlätta för sig själv i vardagen. Men det kommer även innebära att du måste stötta och ha tålamod på vägen.
Har du provat att prata med henne när hon är tex glad eller på bättre humör och du tror du kan prata lugnt med henne?
Försök även formulera dig på ett sätt som inte tvingar henne till något eller som tas som kritik. Man har lätt att känna sig attackerad ofta och impulserna är väldigt svåra att hantera. Har man adhd behöver man oftast rätt mycket beröm. Man är bra på att misslyckas och vara slarvig, glömma saker och ha koll på saker. Otroligt vanligt att vi med adhd misslyckas bra mycket oftare än människor utan adhd, (samtidigt som man även kan lyckas väldigt bra när man väl är riktigt intresserad av något.)
Då blir det ofta att folk runt omkring en blir irriterade, även om det egentligen inte leder någon vart. För den där irriterade kommentaren om hur man glömt göra det där man skulle göra, kommer inte göra så man minns det bättre till nästa gång.
Att tex. uppmuntra och peppa de positiva sakerna gör det mer värt det och att ge en besviken blick räcker bra som 'straff' över det man missat att göra. Man känner sig redan dålig och glömsk nog när man glömt göra saker det kan jag garantera.
Jag hoppas ni lyckas reda ut det. Om hon verkligen inte vill samarbeta tycker jag det är otroligt dåligt av henne. Om hon nu har adhd så skulle hon verkligen kunna få sig en ordentlig livsomställning om hon sökte hjälp, gjorde en utredning och fick en diagnos. Mycket lättare att söka runt efter hjälp när man har en diagnos att söka runt på tex.
Det är ju klart hon inte ska slippa göra vardagliga saker och att det inte borde gå ut över dig, hon ska ju inte slippa undan för att du tänker ''men hon har väl adhd det är därför''. Att ha adhd är ju något som gör väldigt många saker svårare, men man måste ha viljan, medvetenheten, se sina misstag/svagheter och motivationen att göra det bättre. Om en person har allt det, toppen, det går att göra det mindre jobbigt att leva med adhd. Det kan även vara väldigt kul. Men det handlar rätt mycket om olika individer, hur omgivningen ser ut och hur medveten man är om sig själv och hur bra man är på att acceptera problem ist för att förneka dem.

Anonym (Medelålders man) skrev 2017-01-08 19:42:22 följande:

Samtidigt vänder jag mig lite emot att bortförklara med att personen har ADHD, men som sagt bara lite. Alla har ADHD-aspekten mer eller mindre. Bara för att en person Nisse är över gränsen och hans bror Peller är nära gränsen, men inte över så kan jag inte helt köpa Nisses handlingar med att han har ADHD, medans Pelle inte har något att skylla på. Folk är olika helt enkelt. Samma gäller givetvis med vissa andra funktionsnedsättningar, som t.ex. autism.

Anonym (Medelålders man) skrev 2017-01-16 14:35:37 följande:

Tro mig, jag försöker inte förminska ADHD bara för att jag beskrev vad en diagnos innebär.

Anonym (Den som också är gift med en med ADHD)

Fri 16 Dec 2022 11:50

#44

Anonym (Medelålders man) skrev 2016-12-23 13:55:56 följande:

Min fru är extremt extrem

Jag har har varit ihop länge med min fru och har tre bar ihop med henne. Hon har en jättefin sida som är underbar. Det bökiga är att hon har en sida som är fullkomligt hopplös. Jag vill inte separera men är så frustrerad och går bara och samlar på mig det. Det tråkiga är att det inte går att prata med henne om det. Nämner jag något som skulle kunna tolkas som kritik så är det liksom igång och då är det ingen mening att prata vidare. Det blir ren pajkastning utan konsistens och än mindre med någon plan i att vi ska landa i någon lösning el liknande. Listan över saker hon gör är väldigt konstigt skulle kunna göras väldigt lång. Mycket tyder på att hon har ADHD. Det finns ingen diagnos dock och hon skulle nog aldrig gå och testa sig heller. Vet inte vad jag vill. Känner mig bara så skit. Jag har svårt att finna kraft och ork.

Hej Medelålders man,

Jag har läst igenom denna tråden, jag har inga råd att ge dig utan jag skriver bara av mig för att jag lever med en person som också har ADHD, och vi har också 3 barn, jag känner igen mig i all problematik du beskriver, och många gånger har jag tänkt att jag inte orkar mer och att det är bättre (för mig) att vi delar på oss. Men så tänker jag på barnen, hur fan ska hen klara av att ta hand om barnen 50% av tiden när jag inte längre är närvarande? Tyvärr tror jag det bästa för barnen i det här läget är att stanna, jag får sätta mig själv åt sidan, och med tiden att barnen blir större så kommer utmaningarna att bli färre. Jag önskar att det fanns mer råd till oss som lever med dessa personer, som inte klarar av att ta hand om sig själva bättre.

Rådet någon skrev ovan att ha en delad ekonomi, för då drabbar det inte din ekonomi om hon lämnar tillbaka böcker sent, eller betalar räkningar sent, eller hamnar hos kronofogden verkar ha ganska lite förståelse för hur det är att leva i ett parförhållande, Hon kommer ju komma till dig när pengarna inte räcker, och ni kommer hamna i skiten så fort ni ska göra nått större som att köpa hus eller dylikt om hon har anmärkningar hos kronofogden.

På nått sätt behöver vi hjälp, men vart får man det? Risken är ju dessutom överhängande att adhd går i arv till barnen, och att det blir fler med samma levnadsstil i hushållet med tiden.

Anonym (ADHD-kvinna)

Fri 16 Dec 2022 12:08

#45

Anonym (Medelålders man) skrev 2016-12-28 07:42:25 följande:

Återigen, tack för era svar.

Saker som är bökiga är:

1. Hon kickar igång grejer som förväntas att man gör något mer med. T.ex. Kan hon låna 20 böcker på biblioteket men skippar fullständigt att lämna tillbaka dom. Hon kan köpa 3 klädesplagg med en plan att fundera och sedan lämna tillbaka 2 av dom. Problemet är att hon har inte insikten att hon i praktiken aldrig kommer att ta sig i kragen och lämna tillbaka dom. Osv

2. Lite som 1. Hon plockar ALDRIG undan efter sig.

3. Inkonsistens: Hon kan tokskälla ut mig för någon bagatell som på intet sätt är diskuterad tidigare för att sedan göra samma sak fast i mycket större omfattning.

4. Jag blir ofta beskylld i olika sammanhang för att ta över saker och ting. Hon tycker inte att hon har fått vara med. Av olika anledningar är påståendena rejält sjuka. T.ex. försäkringskassan och räkningar gör jag alltid. Jag har vid flera tillfällen försökt att få med henne på tåget. Jag har berättat hur man kommer in, koder etc men blir ständigt beskylld för att jag försöker dölja något. Det finns en drös andra exempel. Gemensamt är ofta att hon först tvärvägrar att göra något för att sedan hävda att jag har stäng henne ute.

5. Strutsen: När något vikitigt men potentiellt jobbigt brev kommer så öppnar hon det inte och jag får inte göra det heller. Hon har två just nu som kommer att bli för sent öppnade om jag inte ligger på om dom med konstant etterregn över mig som följd.

6. Hon vill att jag ska sköta allt snack utåt då hon tycker att det är jobbigt. Problemet är att jag ska hålla en ok fasad utåt men det är hopplöst när hon plötsligt och ofta drar i någon nödbroms av någon skum anledning.

7. Ibland blir barnen bjudna på kalas. Det ska alltid jag hålla i. Problemet är om hon får ett sms el mail om det. Då märker aldrig jag det varpå vi inte ens svarar bu el bä.

Jag kan fortsätta att skriva rätt länge även om många saker är varianter av varandra.

Min fru är bra på att städa men gör det väldigt sällan.

Du - det där kan hon inte ens skylla på ADHD! Jag har alltid hållit i det mesta runt mitt hem och mina barn, mer än vad deras pappa har gjort. ADHD är inget att skylla på. Man kan generellt ändå städa, plocka undan, osv.

nr 1. kan jag förstå någorlunda. Det gör min dotter också - det där med kläderna. Fast, hon lämnar tillbaka dem också. Själv kan jag börja med något byggprojekt som jag sedan inte klarar av och som min man får göra klart. Men det är då sånt som han annars hade gjort helt själv, och jag ser till att det inte blir sånt ofta. Kanske nån gång om året.

2. Hon är vuxen, hon borde kunna det. Ingen ursäkt.

3. Fördjävligt. Det går bara inte.

4. Det kan hända mig också ibland. Först orkar jag inte delta och sen känner jag mig utanför. Grejen är att hon då borde inse åtminstone att det inte är ditt fel.

5. Det går inte alls. Hon är vuxen människa.

6. Hon måste träna på att stå för sina grejer själv. Du bör inte sköta den rollen om hon gör så.

7. Vanlig ADHD-oreda, men hon måste förstås ta mer ansvar där. Hon bör sköta kalaset. Du kan ju hjälpa till med det praktiska om det behövs.

Anonym (H)

Fri 16 Dec 2022 13:00

#46

Nu har man bara fått läsa din version. Kanske skulle man få ett annat perspektiv om man även fick ta del av din frus version?

Hur som helst så har jag en sambo som ständigt kritiserar mig för allt möjligt men som tror han är felfri själv. Han tycker att jag inte kan ta kritik, men det kan han inte själv heller. Kanske är det lite såhär för er också? Men så får din fru hela skulden.

Anonym (ADHD-kvinna)

Fri 16 Dec 2022 13:06

#47

Anonym (vghytg) skrev 2017-01-16 06:58:54 följande:

Saker som är bökiga är:

1. Hon kickar igång grejer som förväntas att man gör något mer med. T.ex. Kan hon låna 20 böcker på biblioteket men skippar fullständigt att lämna tillbaka dom. Hon kan köpa 3 klädesplagg med en plan att fundera och sedan lämna tillbaka 2 av dom. Problemet är att hon har inte insikten att hon i praktiken aldrig kommer att ta sig i kragen och lämna tillbaka dom. Osv
Föreslå att hon sätter larm på tfn så att hon slipper komma ihåg i huvudet när de ska tillbaka. Om inte det hjälper så kräv separat ekonomi så drabbar kostnaden bara henne.

2. Lite som 1. Hon plockar ALDRIG undan efter sig.

Föreslå att ni båda tar tio min, en kvart var kväll och tar undan era egna saker och lägger dem på rätt plats. Om hon vägrar eller det inte fungerar så skaffa en låda, korg eller liknande där du dumpar alla hennes saker.

3. Inkonsistens: Hon kan tokskälla ut mig för någon bagatell som på intet sätt är diskuterad tidigare för att sedan göra samma sak fast i mycket större omfattning.

Vägra ta skiten, vägra lyssna när hon är otidig och/eller fråga henne när hon gör samma sak varför det är mer ok att HON gör det än du? (Om hon verkligen har en diagnos som gör att hon på något sätt inte förstår så är detta dock elakt)

4. Jag blir ofta beskylld i olika sammanhang för att ta över saker och ting. Hon tycker inte att hon har fått vara med. Av olika anledningar är påståendena rejält sjuka. T.ex. försäkringskassan och räkningar gör jag alltid. Jag har vid flera tillfällen försökt att få med henne på tåget. Jag har berättat hur man kommer in, koder etc men blir ständigt beskylld för att jag försöker dölja något. Det finns en drös andra exempel. Gemensamt är ofta att hon först tvärvägrar att göra något för att sedan hävda att jag har stäng henne ute.
Samma som ovan, vägra ta skiten. Spela in när du försöker få henne att vara med, spela upp det när hon anklagar dig för att stänga henne ute. Låter som om hon kan ha en rad olika diagnoser faktiskt...

5. Strutsen: När något vikitigt men potentiellt jobbigt brev kommer så öppnar hon det inte och jag får inte göra det heller. Hon har två just nu som kommer att bli för sent öppnade om jag inte ligger på om dom med konstant etterregn över mig som följd.
Samma som ovan, vägra ta skiten. Spela in när du försöker få henne att att öppna, spela upp när hon försöker regna etter över dig.

6. Hon vill att jag ska sköta allt snack utåt då hon tycker att det är jobbigt. Problemet är att jag ska hålla en ok fasad utåt men det är hopplöst när hon plötsligt och ofta drar i någon nödbroms av någon skum anledning.

7. Ibland blir barnen bjudna på kalas. Det ska alltid jag hålla i. Problemet är om hon får ett sms el mail om det. Då märker aldrig jag det varpå vi inte ens svarar bu el bä. Be barnens kamraters föräldrar att kontakta dig istället.

Generellt bra röd men när det gäller punkt 4 så tror jag nog att hon vet att det inte är så. Hon orkade inte då, hon ville vara med egentligen. Nu är hon ledsen att hon inte var med. Ingens fel, men jobbigt för henne.

Även punkt 5 - det handlar ju inte om att hon inte vet.

Anonym (ADHD-kvinna)

Fri 16 Dec 2022 13:07

#48

TS: Hon borde utredas för ADHD. Hon kan få medicin OCH bra strategier.

Anonym (H)

Fri 16 Dec 2022 13:20

#49

Anonym (Den som också är gift med en med ADHD) skrev 2022-12-16 11:50:30 följande:

Hej Medelålders man,

Jag har läst igenom denna tråden, jag har inga råd att ge dig utan jag skriver bara av mig för att jag lever med en person som också har ADHD, och vi har också 3 barn, jag känner igen mig i all problematik du beskriver, och många gånger har jag tänkt att jag inte orkar mer och att det är bättre (för mig) att vi delar på oss. Men så tänker jag på barnen, hur fan ska hen klara av att ta hand om barnen 50% av tiden när jag inte längre är närvarande? Tyvärr tror jag det bästa för barnen i det här läget är att stanna, jag får sätta mig själv åt sidan, och med tiden att barnen blir större så kommer utmaningarna att bli färre. Jag önskar att det fanns mer råd till oss som lever med dessa personer, som inte klarar av att ta hand om sig själva bättre.

Rådet någon skrev ovan att ha en delad ekonomi, för då drabbar det inte din ekonomi om hon lämnar tillbaka böcker sent, eller betalar räkningar sent, eller hamnar hos kronofogden verkar ha ganska lite förståelse för hur det är att leva i ett parförhållande, Hon kommer ju komma till dig när pengarna inte räcker, och ni kommer hamna i skiten så fort ni ska göra nått större som att köpa hus eller dylikt om hon har anmärkningar hos kronofogden.

På nått sätt behöver vi hjälp, men vart får man det? Risken är ju dessutom överhängande att adhd går i arv till barnen, och att det blir fler med samma levnadsstil i hushållet med tiden.

Det är ungefär såhär det brukar se ut här på FL, att folk avreagerar sig här och lägger all skuld på allt som gått fel på sin respektive men så är dom inte mycket bättre själva..Och så sväljer folk det dom läser med hull och hår trots att dom bara hört den enes version inte vet om ts är sanningsenlig. Och så sitter någon annan gubbe med dålig självinsikt och offerkofta på och läser och tycker sig känna igen sig..Patetiskt. Skaffa lite självinsikt!

Min fru är extremt extrem

INNEHÅLL