Min fru är extremt extrem

Min synvinkel.
Jag struntar i om folk har diagnoser eller inte jag går efter hur mycket man försöker och blir ödmjuk efter det,
har du ADHD har du inte alltid samma förutsättningar som alla andra och det påverkar ditt liv, det är det som är funktionsnedsättningen.

Om man inte vill utreda sej eller söka hjälp när det inte funkar för att man inte kan erkänna att det är något, vill inte ändra sej, vill inte växa upp, jag ska vara så här"  var är då funktionsnedsättningen, det där man söker hjälp för att kunna få bättre förutsättningar och förståelse?

TS fru verkar inte direkt vara någon som försöker leva med en diagnos och göra sitt bästa, det verkar mer som hon försöker undvika det. Hon vet att hon inte är som alla andra men är kritikkänslig och försöker hävda sin självkänsla genom att vara utåtagerande. Har man familj 3 ungar,men inte vill utreda sej eller söka hjälp så brister det i ansvaret, lägger över det på sin man och resten av familjen. Det påverkar hur hon är som förälder och förebild också.
Svårt att lära barn något man inte kan själv och de tar efter.

Döm inte... man brukar döma omogna som inte vill växa upp det påverkar hela hennes familj, när blev en diagnos man inte har en ursäkt för att inte försöka?
Man måste inte vara ond för att vara så men jag tycker att det är väldigt nonchalant, man ger inte ens små barn någon ursäkt för att vara det man försöker lära dem rätt och sätter gränser, gäller inte det vuxna också eller får de alltid göra och vara som de vill?
nonchalant... om du visar att du försöker kommer du inte att uppfattas som det av de som känner dej, om du inte försöker och har ADHD symptom är du nonchalant oavsett om du har en diagnos eller inte. Man kan inte utgå ifrån resultatet utan hur någon försöker ta sej dit. "vill inte" är ingen diagnos, ingen kamp, det är en livsstil.

Det är svårt att utreda vuxna för att vissa är som barn för att de inte vill växa upp.
Är man 25-30+ kan det ta längre tid att ta igen det man missat, jobba med sin personlighet och anpassa sej till vuxenlivet än att få en diagnos.

Om du vägrar erkänna att det inte funkar, vägrar söka hjälp så att du får en chans att göra det bättre både för dej själv och andra, och samtidigt är väldigt kritikkänslig när du försvarar den bild du har av dej själv "precis som alla andra" som du vet inte riktigt stämmer med verkligheten för du över ditt egna ansvar på andra och förväntar dej att de ska acceptera det. Det är en livsstil.

Om det inte händer ett skit när du gör ditt bästa har du ändå gjort ditt bästa och det är en kamp.

Du kan inte utgå ifrån dej själv för att generalisera alla med ADHD, speciellt inte de som inte har en diagnos. Människor är olika.
Att det inte händer så mycket i vardagen eller att det blir struligt kan du inte jämföra med att förneka och vägra erkänna att det är så.
Är väldigt tveksamt att hon skulle ha en depression i över 20 år som gör att henne så omotiverad att det är "svårt att försöka" erkänna problematiken.

Förklara på vilket sätt jag är det.