Min fru är extremt extrem

Vi har varit ihop rätt så länge så jag har lärt mig leva med det. I vissa avseenden har problemen blivit mildare, men i vissa andra väldigt mycket mer jobbiga att hantera. Speciellt med tanke på att vi har tre barn nu och hus mm. Möjligheten att hantera och parera för problem som inte funkar är svårare.

Jag förstår att det är frustrerande. Hur fungerar er kommunikation kring det här problemet? Hinner du förklara eller brusar hon upp långt i förväg? 

Sedan får du kanske ställa dig själv frågan hur länge du ska orka leva med en människa som stjäl energi och ork ifrån dig, och som vägrar försöka bli fri det. Ni har barn ihop, och hus, men det lär väl bli problem kring barnen som dem sedan förstår och tycker är jobbiga. Ni lär väl bråka en del inför dem eller lyckas ni hålla det i någon vrå i huset? Sen är det väldigt svårt att leva vidare med en person som man går och stör sig på, då får du väga om den kärlek du kände för henne innan barn och giftermål väger upp för det du idag finner som motverkande i relationen. Jag vet inte hur det är att ha barn med någon och sedan finna fel som gör det motigt, så jag kan egentligen inte säga av erfarenhet, men min genuina känsla är att man inte ska vara kvar vid en partner som vägrar försöka ändra på sig bara för att man har barn ihop. Barnen kommer ha kvar sina föräldrar trots eventuellt separation. Dem kanske skulle tycka det vara skönt att spendera varannan vecka hos dig och sin moder, och känna att det är lugnt och skönt hos dig, ordning, reda, rutiner som det låter på dig som du har och uppskattar. 

Hur länge har ni varit gifta? Och barnen, hur gamla är dem?

Känner igen:

1. Biblioteken, gärna låna på flera bibliotek samtidigt. Minst 10 böcker varje gång, sena aldrig komma ihåg när de skall tillbaka utan panik utbryter.

3. Utskälld för bagatell - ja - när hon är uppstressad eller arg för något annat (typ jobbet) egentligen.

4. Man måste ta hand om räkningar, deklarationer, försäkringar, lån och allt sånt.

5. Undviker jobbiga kontakter med andra, glömmer därför bort att svara i tid, föräldramöten osv. Leder till stress och panik.

Låter som ganska lika det här!

Kanske är adhd som det står i tråden. Man kan dock inte komma till rätta med det om personen i fråga ser till att något sådant aldrig kollas upp och dessutom vet hur man skall svara på testen för att det inte skall verka som om det är några problem.

Jag får nog erkänna att jag har tendenser att vara som din fru. Jag sticker gärna huvudet i sanden och tycker det är jobbigt att prata med folk och följa med på barnkalas och sånt. Jag har också intentioner att göra saker, jag påbörjar något (lånar hem böcker, börjar med någon handarbete, sätter igång en städning som inte blir klar) men fullföljer inte utan att det nästan blir för sent. Jobbiga brev vill jag helst slänga utan att öppna, ekonomin överlåter jag gärna till maken.

Däremot är jag inte den som börjar bråka och är inkonsekvent eller skäller på min man utan anledning. Knappt ens med anledning. Han vet vad som är mina svaga sidor, och jag också. Jag måste jobba med mina svaga sidor, med hans stöd. Han har säkert tänkt tanken att det vore lättare att separera. Jag har inte adhd!

Vill du verkligen leva med en människa som lägger så mycket ansvar på dig utan att ens vara villig att försöka jobba med sig själv? Jag hade inte varit det, och jag hade nog knappt orkat med att vara tillsammans med mig själv.

När jag läser era historier känner jag igen mig i mycket av det ni säger....

Jag lever tillsammans med en man som har fått diagnosen ADD och borderline. Vi har varit tillsammans i 1,5 år nu och jag märkte väldigt tidigt att det var något som inte riktigt stämde i början av vårt förhållande när jag såg hans tankspriddhet, oförmåga att planera och strukturera, ständigt försenad  och hopplösa koncentrationsförmåga. Han berättade ganska direkt att han fått diagnosen ADD vilket gjorde mig lugn för då var han ju inte bara lat! Nu i efterhand har jag insett att han i förbifarten mumlade att han samtidigt fick en annan diagnos, nämligen borderline. Då visste jag ingenting om borderline så jag la ingen uppmärksamhet på det.

Allt efter att tiden gick så började den sjukliga svartsjukan, orimliga utbrott och aggressioner,  rädslan för att jag skulle lämna honom, skuldbeläggning på mig mm. Bråken kom oftare och det kändes altid som att det blev en höna av en fjäder. Han misstolkade mig så ofta och trodde att jag snäste och var otrevlig mot honom när så ABSOLUT inte var fallet. Detta resulterade i utbrott det saker slogs sönder och de mest verbala kränkningarna kom ur hans mun. Jag började med tiden att ifrågasätta mig själv och känna mig sjuk på något sätt, som om jag var en hemskt otrevlig människa som inte insåg det själv. Började gå hos en psykolog för att ta i tu med mitt otrevliga sätt och kom, tack och lov, där på rätta tankar igen. Att mitt sätt att vara och försvara mig på inte var annorlunda från någon annans. Att jag inte är en person som man lätt trycker ner utan jag vill stå upp för mig själv när jag blir orättvist dömd, anklagad eller kränkt.

I somras så var det min bror som först uttalade att han trodde att det var någon personlighetsstörning som spökade hos min partner. Jag kände mig lättad att han också såg det jag såg och började först läsa om bipolär sjukdom som min bror först nämnde. Tyckte inte att jag kunde känna igenom honom tillräckligt mycket i den diagnosen men kom då på att han tidigt i vårt förhållande nämnt en annan diagnos han fått efter sin utredning. Jag ställde honom mot väggen och sa att jag ville se han utredning. Där står det klart och tydligt att han är borderline.

Nu, efter att ha läst allt jag läst så finns det ingen tvekan om detta. Jag känner igen mig i precis ALLT som står om sjukdomen och att leva med en person som har den vilket att gett mig tröst på något sätt. Alla bitar har fallit på plats och när jag tänker på allt han berättat om sin barndom så förstår jag mig på varför han agerar som han gör i vissa situationer. Med detta inte sagt att vårt förhållande har blivit lättare. Hans utbrott, nedstämdhet, svartsjuka mm har bara blivit värre men jag har fortfarande en känsla av att det går att lösa med rätt form av terapi. Han står nu på kö för att få DBT-behandling på Sahlgrenska vilket är en form av terapi som har visat sig fungera mycket bra på borderline-personer. Dessvärre så är kötiden väldigt lång och vårt förhållande känns olidligt emellanåt men vi försöker ta en dag i taget.

Känns skönt att få berätta om detta då det inte finns någon hjälp som anhörig att få i Göteborg och det är ett känsligt ämne som jag inte kan prata med vem som helst med, i alla fall inte om allt som händer i vårt förhållande. Vill inte att min partner ska dömas för hårt av andra. De känner honom inte på samma sätt som jag gör. Han är en underbar människa som jag älskar otroligt mycket men som mår fruktansvärt dåligt och kan då inte hantera sina känslor som vi andra.

Finns det någon annan som känner igen sig i detta så skriv gärna några rader:)

Oj, tack för alla svaren i tråden!

Vi har vart gifta i 17 år och ihop i 20. Barnen är 10, 8 och 5.

Jag tror att alla till vardags kan vara mer eller mindre virrig. Det är inget konstigt. Det som skiljer min fru från det stora flertalet är att hon på något sätt har gett upp "steg 2" genomgående. Att föra ett resonemang - i synnerhet när hon "har kommit igång" - är helt meningslöst. Som att ta en bit från 100 olika pussel och ge sig tusan på att få ut "det nya pusslet" medelst hammare.

Jag gillar henne någonstans, men vet inte hur jag kommmer att känna när barnen är utflyttade. Samtidigt vänder jag mig lite emot att bortförklara med att personen har ADHD, men som sagt bara lite. Alla har ADHD-aspekten mer eller mindre. Bara för att en person Nisse är över gränsen och hans bror Peller är nära gränsen, men inte över så kan jag inte helt köpa Nisses handlingar med att han har ADHD, medans Pelle inte har något att skylla på. Folk är olika helt enkelt. Samma gäller givetvis med vissa andra funktionsnedsättningar, som t.ex. autism.

Det verkade som jag inte lyckades få till brevöppningen i tid och lyckades ta action på det. Fick nyligen höra att jag inte hjälpt till att hantera det ena av dom... efter ganska mycket tjat. Det andra får vi se vad som händer med.  

 

Förstår hur du känner dig och jag hoppas att det löser sig för dig. Finner du situationen värd att kämpa för, så gör det. Hur gammal är du? Skulle det ta slut mellan er så har du säkert mycket utav livet kvar att finna någon att dela livet med, eller något annat annat som du hinner värt.

Lämna henne.

Hade en kvinna skrivit detta så hade hon fått det rådet. Men eftersom du är man så är det tvärtom. Stanna.

Levde med en kvinna som var bipolär och känner igen en del. Bl.a. att hon aldrig plockade undan efter sig. Hon köpte en massa böcker och prydnadssaker på second hand så lägenheten blev överfull. Hon hade 5 katter men bytte kattsand kanske 1 gång per månad, vilket gjorde att katterna sket och pissade på andra ställen, bl.a. i vår säng. Hon lät posten ligga på hög utan att öppna breven, i synnerhet inte räkningarna. Det var jag som, när jag gick igenom breven, upptäckte elräkningar och andra räkningar vars förfallodatum gått ut för längesen, varpå också inkassobrev. Hon beställde smink och parfymer och duschtvålar/ oljor m.m. som hon givetvis inte betalade.Hon knöt aldrig igen soppåsen när den var full utan lät den svämma över så att jag fick plocka upp allt som låg utanför och knyta och slänga den. Hon gick på tunga mediciner vilket gjorde att hon sov mycket och kunde därmed inte sköta det hon skulle. Jag fick sköta städning, disk och matinköp, då hon struntade i att köpa mat, då hon hellre åt kakor, glass och godis. Hon var oerhört slösaktig och hade varit ett solklart fall för lyxfällan, med flera hundra tusen på kronofogden. Hon rökte som en borstbindare, vilket också förstås kostade en massa pengar.

Men jag älskade henne väldigt mycket och hade överseende med allt detta. Det var hon som till sist lämnade mig för att jag inte längre orkade ställa upp på alla hennes krav. Även om du älskar din respektive så kan det vara klokt att börja tänka på konsekvenserna av hur hon beter sig och om det är hållbart i längden. Jag struntade i konsekvenserna pga att jag älskade henne så mycket och fick alltid vara backup när hon inte kunde betala räkningar, köpte cigaretter åt henne osv. Jag inser nu att jag tyvärr uppmuntrade hennes destruktiva beteende.

Även om man älskar någon högt måste man fundera på om det verkligen är värt att kasta bort sitt liv på en människa som till stor del är omöjlig att leva med.

Hoppas du finner en lösning på problemen, eller ni tillsammans.