Om hon nu har adhd, döm henne inte för hårt.
Om hon inte vill söka läkare för utredning, sök reda på lite information kring hur man skulle kunna få mer ordning i hennes vardag. Rutiner, anteckningar, alarm, avstämningar, osv.
/från en som själv har adhd
Jag förstår att det är frustrerande. Hur fungerar er kommunikation kring det här problemet? Hinner du förklara eller brusar hon upp långt i förväg?
Sedan får du kanske ställa dig själv frågan hur länge du ska orka leva med en människa som stjäl energi och ork ifrån dig, och som vägrar försöka bli fri det. Ni har barn ihop, och hus, men det lär väl bli problem kring barnen som dem sedan förstår och tycker är jobbiga. Ni lär väl bråka en del inför dem eller lyckas ni hålla det i någon vrå i huset? Sen är det väldigt svårt att leva vidare med en person som man går och stör sig på, då får du väga om den kärlek du kände för henne innan barn och giftermål väger upp för det du idag finner som motverkande i relationen. Jag vet inte hur det är att ha barn med någon och sedan finna fel som gör det motigt, så jag kan egentligen inte säga av erfarenhet, men min genuina känsla är att man inte ska vara kvar vid en partner som vägrar försöka ändra på sig bara för att man har barn ihop. Barnen kommer ha kvar sina föräldrar trots eventuellt separation. Dem kanske skulle tycka det vara skönt att spendera varannan vecka hos dig och sin moder, och känna att det är lugnt och skönt hos dig, ordning, reda, rutiner som det låter på dig som du har och uppskattar.
Hur länge har ni varit gifta? Och barnen, hur gamla är dem?
Förstår hur du känner dig och jag hoppas att det löser sig för dig. Finner du situationen värd att kämpa för, så gör det. Hur gammal är du? Skulle det ta slut mellan er så har du säkert mycket utav livet kvar att finna någon att dela livet med, eller något annat annat som du hinner värt.
Psykiska sjukdomar och funktionshinder är inget som man som drabbad kan rå för.
Min synvinkel.
Jag struntar i om folk har diagnoser eller inte jag går efter hur mycket man försöker och blir ödmjuk efter det, har du ADHD har du inte alltid samma förutsättningar som alla andra och det påverkar ditt liv, det är det som är funktionsnedsättningen.
Om man inte vill utreda sej eller söka hjälp när det inte funkar för att man inte kan erkänna att det är något, vill inte ändra sej, vill inte växa upp, jag ska vara så här" var är då funktionsnedsättningen, det där man söker hjälp för att kunna få bättre förutsättningar och förståelse?
TS fru verkar inte direkt vara någon som försöker leva med en diagnos och göra sitt bästa, det verkar mer som hon försöker undvika det. Hon vet att hon inte är som alla andra men är kritikkänslig och försöker hävda sin självkänsla genom att vara utåtagerande. Har man familj 3 ungar,men inte vill utreda sej eller söka hjälp så brister det i ansvaret, lägger över det på sin man och resten av familjen. Det påverkar hur hon är som förälder och förebild också.
Svårt att lära barn något man inte kan själv och de tar efter.
Döm inte... man brukar döma omogna som inte vill växa upp det påverkar hela hennes familj, när blev en diagnos man inte har en ursäkt för att inte försöka?
Man måste inte vara ond för att vara så men jag tycker att det är väldigt nonchalant, man ger inte ens små barn någon ursäkt för att vara det man försöker lära dem rätt och sätter gränser, gäller inte det vuxna också eller får de alltid göra och vara som de vill?
nonchalant... om du visar att du försöker kommer du inte att uppfattas som det av de som känner dej, om du inte försöker och har ADHD symptom är du nonchalant oavsett om du har en diagnos eller inte. Man kan inte utgå ifrån resultatet utan hur någon försöker ta sej dit. "vill inte" är ingen diagnos, ingen kamp, det är en livsstil.
Det är svårt att utreda vuxna för att vissa är som barn för att de inte vill växa upp.
Är man 25-30+ kan det ta längre tid att ta igen det man missat, jobba med sin personlighet och anpassa sej till vuxenlivet än att få en diagnos.
Du är verkligen dömmande.