Hur har er barndom påverkat er?

Men visst. Det fanns väl trevliga inslag i min barndom med. Jag visste dock aldrig om min mamma skulle vara glad och snäll, eller arg och misshandla mig. Hennes förväntningar växlade dag för dag, och jag borde naturligtvis vetat att jag borde dammsugit mattan, utan att hon ens bett mig. Jag visste aldrig om det jag gjort var tillräckligt eller inte. Du menar att jag hade fel fokus alltså?

Du ställer en väldigt bred fråga, men jag ska försöka svara ändå. 

Det är nog vanligt att man inte ser alla konsekvenser som barndomen har gett och jag har nog fler att upptäcka. Men jag svarar utifrån vad jag upptäckt hittills och vad jag kommer på nu. 

- Jag tycker verkligen inte om att gå till läkaren, då jag är rädd att de ska tycka att jag överdriver. Min ena förälder sa att jag överdrev när jag var sjuk eller hade ont. 
- Jag har svårt att berätta om negativa saker för andra. Det kan gälla sjukdomar, min barndom, att jag är ledsen eller dylikt. Jag är rädd att andra ska tycka synd om mig. Min ena förälder accepterade inte när jag visade känslor och inte var glad. 
- Jag har svårt att lita på andra, då jag inte kunnat lita på mina föräldrar. 
- Jag har svårt att inse mitt eget värde och tycker automatiskt att andra är viktigare än mig. 
- Jag har inte haft några förhållanden eftersom jag är rädd att bli sviken. 
- Jag har haft väldigt höga krav på mig själv. Jag ska vara duktig, slutföra allt, prestera på topp, inte göra någon besviken, etc. Jag jobbar med det och jag tänker inte göra så mot mig själv mer. Jag är värd mer. 
- Jag har gjort slut med vänner efter att de gjort något fel istället för att konfrontera för att det är så jobbigt att ta plats och jag tror att de ska svika mig mer. 

Jag har några men till och har även haft fler tidigare. Men jag har lyckats jobba bort dem. 

Jag tror att det är viktigt att inse vilka men man har och varför. Jag vet till exempel att det är okej att säga till någon att man är ledsen och säger till mig själv att mina tankar inte är rationella och att personen inte är värd att vara min min om hen blir arg när jag är ledsen. Jag envisas och försöker göra det även om det är svårt. Det största problemet är relationer. När jag är medveten om det så går det dock lättare med vänner. Jag frågar mig om min reaktion är rationell. Om den är det tar jag upp det med personen på ett rationellt sätt. Om inte försöker jag få ur min frustration på annat sätt och fortsätter att vara vän med personen även om det är svårt. Jag följer inte detta till punkt och pricka, men försöker att inte vara så hård mot mig själv. Jag lär mig fortfarande och det får ta sin tid. Jag går till en psykolog också och det rekommenderar jag starkt. 

Extremt låg självkänsla och självförtroende. Istället för att tro att jag är bra och duktig när någon säger det till mig får jag ångest, känner att jag för folk bakom ljuset och i stort sätt lurar till mig beröm. Hatar att då beröm och komplimanger eftersom jag inte kan känna att jag förtjänar det.

Känner mig alltid utanför och rotlös. Längtar efter gemenskap men har slutat söka upp den eftersom jag får såna otroliga skamkänslor bland folk. Känner mig som ett obehagligt freak. Kan inte lita på någon och har extremt svårt för att be om hjälp eftersom jag då känner mig besvärlig och jobbig.

Otroligt konflikträdd. Trycker ner mina egna känslor istället för att säga ifrån och tar senare ut frustration och ilska på mig själv. Har mycket uppdämda aggressioner till följd av det. Har väldigt svårt att säga nej. Ifrågasätter alla mina relationer och misstänker mig alltid vara ett sistahandsval. Kan inte låta bli att vara verbalt elak mot mig själv ("Fy fan vad ful du är, din hopplösa jävla idiot, hur fan kan du tro att någon skulle kunna älska dig? Varför försöker du ens? Du borde ta livet av dig. Men du är för feg, fega jävla kräk." Osv osv osv. Konstant deprimerad, dock mindre ibland och mer ibland.

Konstanta skuldkänslor. Skamkänslor över mina egna känslor.

Min pappa blev sjuk när ja är var 7 år och var ofta borta långs perioder på sjukhus tills han gick bort ca 2,5 år senare. Detta har gett mig viss separationsångest och kan få fruktansvärd ångest över att resa från min man. Gravid med första barnet nu och fasar över hur jag ska bli som mamma - vill ju inte bli överbeskyddande eller överföra denna ångesten till mitt barn. Men tänker att eftersom jag är medveten om det så ska jag väl klara att hålla det under kontroll

Jag har just insett (35 år gammal) att jag fortfarande utövar en massa destruktiva flyktbeteenden, allt pga ev otrygg uppväxt med missbruk i familjen. Och jag blir så trött, på att jag fortfarande, 16 år efter att jag flyttat hemifrån inte har lärt mig hantera min ångest! Läs gärna mitt blogginlägg från 30 oktober...

www.ofredad.blogg.se

Så som du tycker man ska tänka har jag försökt i många år.  Tills mina föräldrar visade sin "rätta" sida med omfattande psykisk misshandel. Och jag förstod att alla mina försök att tänka positivt om min barndom var ett sätt att lura mig själv. Att intala mig själv att det nog inte var så illa som jag trodde.

I terapi har jag förstått att det är vanligt att inte våga ta in hur allvarligt det egentligen varit, Att man som vuxet barn ofta är normaliserad att tycka det som varit i barndomen är som det ska vara. När det egentligen var fullständigt dysfunktionellt.

De kommentarer du fäller var en kommentar mina föräldrar brukade fälla för att manipulera mig till att inse att barndomen inte var så farlig. Bara lite gnissel emellanåt. Egentligen ganska positiv. 

Du kanske skulle behöva fundera över hur din barndom var. Egentligen.

Fått kämpa mycket med dålig självkänsla och ångest. Men har idag familj barn och make och jobb så har väl lyckats rätt bra ändå. Vår dotter är mitt allt. Jag vill vara en närvarande mamma då min mamma aldrig var det i min barndom

Alla, ALLA, har sina snyfthistorier och tycker det är mest synd om sig själva. Så fungerar vi, tyvärr.

Jag hatar folk som skyller på sin barndom för konsekvenser senare i livet. Jag har också minsann haft det tufft, men försöker vända det till positivt tänkande - att det format den jag är idag. Jag försöker göra det bästa av situationen och i grund och botten är mina livs konsekvenser på grund av MIG. Livet formas efter DIG. så sluta skyll på att era liv suger på grund av barndomen. Suger era liv är det på grund av er.

När ni får den insikten att ingen annan är er själva står till svara för era egna liv, kommer ni att kunna lyfta huvudet igen.

Jag har lyckats med att bilda familj och vi har en underbar dotter bra boende en make jag älskar och ett bra jobb men fått kämpa mycket och länge att komma dit jag är idag och fått kämpa med självkänsla på egen hand men det har gått med en fint stöd från maken och vår dotter gör att jag orkat och orkar.

.

Jag tror att det är nyttigt att förstå hur barndomen har påverkat en. Men det är olika saker att inse det och kämpa för att det skall bli bättre och att inse det och ge upp. 

Spännande att det kommer in personer som verkar bli provocerade av tråden och skall berätta hur det är för oss andra. 

Du skriver att du "hatar" Det är ett starkt ord i en tråd med människor som har en barndom som tynger dem i bagaget.

Inlägget skulle kunnat varit mitt för några år sedan. Innan barndomen kom i kapp. Eller mina föräldrars som ständigt påtalar att det är mitt eget ansvar att ta tag i livet (utifrån de förutsättningar de tyvärr inte gav mig)

Ta tre djupa andetag och fundera över varför du går igång så på att vuxna människor diskuterar hur barndomen påverkat som.