Hur har er barndom påverkat er?

Japp, jävla vuxna, iallafall de som är dumma i huvudet. Jag har idag förstått att min pappa med största säkerhet har flera diagnoser och skulle ha behövt hjälp med dessa. Jag bad honom även söka hjälp när jag sa upp kontakten för 6 månader sedan men som vanligt slog han allt ifrån sig och sa att han minsann inte gjort fel och bla bla bla - som han alltid betett sig det jävla aset. Har gråtit och sörjt så mycket över att han aldrig var den förälder jag hade behövt, att jag aldrig fick kärlek hemma (tyvärr inte från min manma heller som är en väldigt kylig person och aldrig stod upp för mig gentemot min pappa när jag var barn). Har själv ett barn och har lovat mig själv att ALDRIG bli som mina föräldrar var mot mig, jag är noga med att visa och tala om hur mycket jag älskar mitt barn, att vara respektfull och kramas och prata mycket om allt.

Just nu går jag inte i terapi utan har tagit ett uppehåll men kommer nog att fortsätta framöver trots allt. Känner att det har hjälpt mig mycket, utan terapin vet jag inte hur jag skulle fungera.. Så jag rekommenderar dig verkligen det!

Nä man vet ju inte vad människor har varit med om, många av oss bär på hemligheter om både det ena och det andra men det är ju inget man drar upp på fikarasten direkt..

Jag har tänkt flera gånger att jag ska gå i terapi, men ångrar mig alltid precis innan kontakt eller när mötet närmar sig..

Mina föräldrar har någonstans alltid velat väl men de har inte lyckats fullt ut. Bråk, ville kasta ut mig under tonåren osv..

Jag är väldigt konflikträdd. Blir livrädd om någon blir arg på mig eller höjer rösten mot mig. Om pappa blev riktigt arg på mig kunde han piska min rumpa så att det det gick hål på skinnet. Var fullständigt livrädd för honom.

Allt det sitter kvar i huvudet på mig. Har svårt att våga lita på andra också. Flera relationer har tagit slut för att jag blivit så rädd och inte kunde hantera när killen blev arg. En gång tappade jag kontrollen över blåsan fast jag egentligen hade anledning att tro att han skulle bli våldsam. Men jag fick total panik.

Börjar gråta om nån höjer rösten till mig på jobbet. Inte kul.

Jag har gått i terapi, eller ja..terapi och terapi. Jag gick till en kurator.
Det hjälper väldigt mycket, det är värt det.   Det första besöket är alltid jobbig, speciellt att ens ta sig dit. Men när man väl är där ångrar man att man inte gått tidigare.  Om man hittar en riktigt bra kurator/psykolog som hjälper en längtar man till nästa besök.  Så testa gå, och ta dig verkligen dit fast det känns tungt :)

Så himla tragiskt att människor får gå igenom sådant. Vaknade upp i tisdags och bara så nere utan anledning, och har varit det nu i några dagar. Minsta lilla motgång så vill jag bara gräva ner mig och strunta i allt, drar mig undan och blir tyst. Vet av erfarenhet att det går över men är tungt de dagarna som det fortgår. Framförallt med oroliga kollegor som ser.. Till och med hovslagaren idag som jag knappast känner frågade om jag var bekymrad. ????

Jag tror att många söker fel i barndomen istället för att inse att det är deras tankesätt som är problemet.

Det stora flertalet har en barndom med såväl positiva som negativa erfarenheter. Skillnaden mellan de destruktiva och konstruktiva är att de sistnämnda tar med sig de goda minnena och försöker utvecklas medan de destruktiva gräver ner sig i de negativa erfarenheterna.

haft en dålig uppväxt. klarat

mig väldigt bra. gått klart gymnasiet, ordnat upp mitt liv. är maskrosbarnet i min släkt. röker inte, dricker inte (vilket alla syskon gjort när dom va 13 år ca).

Så här var min 20-årsålder också efter att ha vuxit upp med en sådan far, du beskriver det så väl. Konflikträdslan har lättat, är över 40 nu, men har fortfarande svårt för män som "dundrar med rösten" när de blir arga. Strykrädslan som reflex går liksom inte ur.

Min far drack även och den skammen det förde med sig och i mitt fall smittade över på min person har tagit lång tid att komma igenom. Att vara en person som inte kan göra sig fri från skam har varit den största smärtan. Män har utsatt mig för mkt sedan tidig barndom men det finns övergrepp som känns mer förnedrande och satt sig djupare än andra. Idag hanterar jag de sexuella övergrepp jag utsatts för av betydelselösa personer ganska väl, men jag kan fortfarande inte prata utan svårighet om de tillfällen min pappa tryckte ner mitt ansikte i maten eller hällde den över mitt huvud när jag redan suttit där länge ensam för att jag inte kunde äta upp. Jag glömmer aldrig den gång jag som 10-åring var hemma hos en tjejkompis på middag som påverkad av sin ganska osympatiske far och hans olika practical jokes skulle imponera med ett eget och bad mig lukta på maten och resolut trycker ner mitt ansikte i den, till familjens stora glädje. Än idag är nog det där en av de värsta sakerna jag upplevt, fast en utomstående nog skulle tro att annat varit värre.

De som har haft en taskig barndom behöver knappast "söka fel". Vi har däremot olika förutsättningar att hantera djävulskap. Jag tillhör ändå de lyckosamma med ett tåligt psyke, välutbildad och ett bra jobb utan sjukfrånvaro.