Hur har er "sämre" barndom påverkat er i tidig vuxen ålder? Jag är ung vuxen, således i 20-årsåldern, och på olika sätt blivit påverkad av min barndom, och inte på att positivt sätt. Inte lärt mig att hantera det ännu. Ni i samma ålder eller äldre, hur har ni hanterat det?
Jag kan inte hantera de än.
Jag tror alla tycker illa om mig
Jag tycker jag gör fel alltid
Jag litar inte på mig själv
Jag tar inte till mig om någon säger något positivt om mig.
Jag har svårt att uttrycka positiva känslor
Jag har svårt för pussar och kramar
Jag har många problem men de kommer jag på rakt av. Har precis börjat psykoterapi. Har gått till många kuratorer och psykologer genom åren dock då det påverkar mitt arbetsliv lika mycket som personliga liv.
Tragiskt att man ska känna så. Jag känner mig så gammal också i allt det här. Herregud så hemskt det var att fylla 25!
Känner igen det där med den där inre stressen, jag har JÄTTEsvårt att koppla av, att se på en film utan att kolla på mobilen eller göra annat är i princip omöjligt. Att läsa en bok utan 10 andra tankar går knappt heller.. Även de andra punkterna känns delvis igen, håller människor på en bits avstånd för att jag inte vet om de faktiskt menar allvar, visar de mer "kärlek" än vad jag varit med om så vet jag ändå inte om det faktiskt är sant.. Vågar inte lita på det, i slutändan jag som "straffas" av det.
Blir också väldigt liten i mötet med en del andra människor, vill gärna "krypa" upp i någons knä och bli omhändertagen. Kanske en följd av att jag aldrig fått vara just liten, inte blivit omhändertagen på det sättet. Jag har blivit "älskad" men inte så att jag fått utlopp för den omvårdnad som ett barn behöver, tror det är mycket därför jag också känner mig stressad och gammal i min ålder, när jag inser att det är för sent. Jag är 25, jag kommer aldrig få den möjligheten längre att klättra upp i någon " vuxens" famn och få veta att allt kommer bli bra. Så himla tragiskt egentligen att behöva känna så :( tänk vad viktig ens barndom egentligen är och hur stor roll den spelar. Bara man (jag) vågar erkänna det för mig..
Någon av er som känner så?
Växte upp med aggressiv, våldsam och dominant pappa.
Är extremt konflikträdd och får hjärtklappning samt kallsvettas när någon höjer rösten. Vill gömma mig som jag lärde mig att göra som barn. Har svårt att ta en diskussion, börjar bara gråta och får panikångest pga jag inte fick visa känslor eller säga emot när jag växte upp då det var lika med att bli fysiskt/psykiskt misshandlad.
Försöker vara alla till lags och bli omtyckt av alla vilket leder till att jag inte står för vad jag egentligen tycker.
Är extremt osäker och tror att alla tänker negativa tankar om mig.
Litar inte på mig själv och har ingen självkänsla.
Har gått i terapi i ca 4 år och har ingen kontakt med min pappa idag. Utåt sett verkar jag lugn och självsäker men inombords kämpar jag dagligen med negativa tankar om mig själv och allt jag gör, det är som en storm som rasar på insidan.
Åh, alltid skönt att känna att man inte är ensam utan att det finns fler som känner som en själv och därmed förstår en!
Jag har tänkt flera gånger att jag ska gå i terapi, men ångrar mig alltid precis innan kontakt eller när mötet närmar sig..
Mina föräldrar har någonstans alltid velat väl men de har inte lyckats fullt ut. Bråk, ville kasta ut mig under tonåren osv..
Så himla tragiskt att människor får gå igenom sådant. Vaknade upp i tisdags och bara så nere utan anledning, och har varit det nu i några dagar. Minsta lilla motgång så vill jag bara gräva ner mig och strunta i allt, drar mig undan och blir tyst. Vet av erfarenhet att det går över men är tungt de dagarna som det fortgår. Framförallt med oroliga kollegor som ser.. Till och med hovslagaren idag som jag knappast känner frågade om jag var bekymrad. ????
Fast söka fel är väl att ta i. Att bli slagen, hotad att bli lämnad till familjehem, sett saker mellan vuxna som man inte ska se, hotad att bli kidnappad av ett ex till en förälder, fått vara stöttepelare och "vuxen" till en förälder är väl inte att leta fel?! Och sen inte ha en enda vuxen som förstår när man själv inte vågade be om hjälp, utan istället få bestraffningar även under skoltid fast ens beteende egentligen berodde på något annat.
Sen måste man absolut kunna lägga det bakom sig, men en del saker är djupt rotade för lång tid framöver. Saker som ovan ska ett barn inte behöva se/uppleva.