Hur har er "sämre" barndom påverkat er i tidig vuxen ålder? Jag är ung vuxen, således i 20-årsåldern, och på olika sätt blivit påverkad av min barndom, och inte på att positivt sätt. Inte lärt mig att hantera det ännu. Ni i samma ålder eller äldre, hur har ni hanterat det?
Jag kan inte hantera de än.
Jag tror alla tycker illa om mig
Jag tycker jag gör fel alltid
Jag litar inte på mig själv
Jag tar inte till mig om någon säger något positivt om mig.
Jag har svårt att uttrycka positiva känslor
Jag har svårt för pussar och kramar
Jag har många problem men de kommer jag på rakt av. Har precis börjat psykoterapi. Har gått till många kuratorer och psykologer genom åren dock då det påverkar mitt arbetsliv lika mycket som personliga liv.
Har haft det jobbigt och när jag var kring 25 åt mådde jagdåligt idag är jag äldre och först nu efter att ha brottats med dåligt självförtroende och självkänsla börjar jag må bättre
Växte upp med aggressiv, våldsam och dominant pappa.
Är extremt konflikträdd och får hjärtklappning samt kallsvettas när någon höjer rösten. Vill gömma mig som jag lärde mig att göra som barn. Har svårt att ta en diskussion, börjar bara gråta och får panikångest pga jag inte fick visa känslor eller säga emot när jag växte upp då det var lika med att bli fysiskt/psykiskt misshandlad.
Försöker vara alla till lags och bli omtyckt av alla vilket leder till att jag inte står för vad jag egentligen tycker.
Är extremt osäker och tror att alla tänker negativa tankar om mig.
Litar inte på mig själv och har ingen självkänsla.
Har gått i terapi i ca 4 år och har ingen kontakt med min pappa idag. Utåt sett verkar jag lugn och självsäker men inombords kämpar jag dagligen med negativa tankar om mig själv och allt jag gör, det är som en storm som rasar på insidan.
.. Jag är 25 år för övrigt.
Växte upp med aggressiv, våldsam och dominant pappa.
Är extremt konflikträdd och får hjärtklappning samt kallsvettas när någon höjer rösten. Vill gömma mig som jag lärde mig att göra som barn. Har svårt att ta en diskussion, börjar bara gråta och får panikångest pga jag inte fick visa känslor eller säga emot när jag växte upp då det var lika med att bli fysiskt/psykiskt misshandlad.
Försöker vara alla till lags och bli omtyckt av alla vilket leder till att jag inte står för vad jag egentligen tycker.
Är extremt osäker och tror att alla tänker negativa tankar om mig.
Litar inte på mig själv och har ingen självkänsla.
Har gått i terapi i ca 4 år och har ingen kontakt med min pappa idag. Utåt sett verkar jag lugn och självsäker men inombords kämpar jag dagligen med negativa tankar om mig själv och allt jag gör, det är som en storm som rasar på insidan.
Jag har inga färdiga lösningar på hur du ska göra. För mig så funkade det att utsätta mig för det som var obehagligt och inse att det inte var så farligt som jag trodde. Man omprogrammerar sig på nytt genom att skapa fler positiva erfarenheter av en negativ känsla. Sedan också att komma över den där tröskeln för vad som är okej och inte att tänka. Det ÄR okej att känna sig hur som helst om man samtidigt kan skilja på vad som är tanke och vad som är verklighet. Jag brukar tänka att - JAHA, nu försökte hjärnan lura mig igen, men den går jag inte på. Jag släpper den negativa tanken och tänker på vilka sätt jag är bra på istället. Summan av det hela har varit för mig att gå in i mig själv och upptäcka alla små mönster av saker som är rester av det gamla. Med tiden blir man snabbare med att upptäcka dem, och får större kontroll över hur man reagerar.
Inte alltför mycket, tur var väl det. Hade en period mellan 19 och 25 då jag tror "rymde", helt enkelt sket i alltihop och stack, men annars har jag väl mest mött motgångarna rätt på, så att säga.
Lider dock av duktig flicka-syndrom. Jag har fått lära mig på senaste att bli lite mer ego.
Återigen, precis som om jag skrivit det själv utan att min pappa varit på just det sättet. Jag är som sagt också 25.
Idag var en sådan dag då jag bara "åhnej" när klockan ringde och har varit dämpad och nedstämd hela dagen, blir väldigt låg och vill inte prata och när jag väl gör det tar det emot. Kan aldrig säga varför.
"Skönt" att höra (tråkigt givetvis) men att fler känner samma.
Känner igen det där med den där inre stressen, jag har JÄTTEsvårt att koppla av, att se på en film utan att kolla på mobilen eller göra annat är i princip omöjligt. Att läsa en bok utan 10 andra tankar går knappt heller.. Även de andra punkterna känns delvis igen, håller människor på en bits avstånd för att jag inte vet om de faktiskt menar allvar, visar de mer "kärlek" än vad jag varit med om så vet jag ändå inte om det faktiskt är sant.. Vågar inte lita på det, i slutändan jag som "straffas" av det.
Blir också väldigt liten i mötet med en del andra människor, vill gärna "krypa" upp i någons knä och bli omhändertagen. Kanske en följd av att jag aldrig fått vara just liten, inte blivit omhändertagen på det sättet. Jag har blivit "älskad" men inte så att jag fått utlopp för den omvårdnad som ett barn behöver, tror det är mycket därför jag också känner mig stressad och gammal i min ålder, när jag inser att det är för sent. Jag är 25, jag kommer aldrig få den möjligheten längre att klättra upp i någon " vuxens" famn och få veta att allt kommer bli bra. Så himla tragiskt egentligen att behöva känna så :( tänk vad viktig ens barndom egentligen är och hur stor roll den spelar. Bara man (jag) vågar erkänna det för mig..
Någon av er som känner så?
Åh, alltid skönt att känna att man inte är ensam utan att det finns fler som känner som en själv och därmed förstår en!