Hur har er "sämre" barndom påverkat er i tidig vuxen ålder? Jag är ung vuxen, således i 20-årsåldern, och på olika sätt blivit påverkad av min barndom, och inte på att positivt sätt. Inte lärt mig att hantera det ännu. Ni i samma ålder eller äldre, hur har ni hanterat det?
Fast söka fel är väl att ta i. Att bli slagen, hotad att bli lämnad till familjehem, sett saker mellan vuxna som man inte ska se, hotad att bli kidnappad av ett ex till en förälder, fått vara stöttepelare och "vuxen" till en förälder är väl inte att leta fel?! Och sen inte ha en enda vuxen som förstår när man själv inte vågade be om hjälp, utan istället få bestraffningar även under skoltid fast ens beteende egentligen berodde på något annat.
Sen måste man absolut kunna lägga det bakom sig, men en del saker är djupt rotade för lång tid framöver. Saker som ovan ska ett barn inte behöva se/uppleva.
De som har haft en taskig barndom behöver knappast "söka fel". Vi har däremot olika förutsättningar att hantera djävulskap. Jag tillhör ändå de lyckosamma med ett tåligt psyke, välutbildad och ett bra jobb utan sjukfrånvaro.
Varför mår så många dåligt i dagens Sverige?
Människor som växt upp utifrån tankarna att allt är deras eget fel.
Varför mår så många dåligt i dagens Sverige?
Människor som växt upp utifrån tankarna att allt är andras fel.
Växte upp med en narcissistisk mamma, allt kretsade kring henne, hennes behov först. Jag fick aldrig kärlek, tröst eller lära mig att ta plats.
Som vuxen har jag duktig flicka syndromet. Jag har svårt att sätta gränser och klarar inte av uttrycka mina behov, vill inte riskera att bli bortstött eller utanför. Såväl mot kompisar, kollegor, chefer, partners osv. Det påverkar förstås mina relationer negativt. Eftersom jag inte visar att jag förtjänar respekt får jag heller det inte alltid, jag drar till mig människor som får mig att må sämre och som sänker min redan dåliga självkänsla.
Men jag tror att det finns hopp! Började gå i terapi för 1 år sen, först kbt, och pdt, och nu emdr som jag bara måste tipsa om. En slags vetenskapligt beprövad hypnos som "läker" trauman. Har märkt så stor skillnad, lite väl bra för nu sätter jag nästan för mycket gränser men hittar nog balans med tiden.
Jag har blivit utskälld så många gånger (för småsaker från en aggressiv pappa) att jag inte blir ett dugg rädd eller tar åt mig om nån skäller ut mig. Att ha haft en aggressiv farsa genom åren har gjort mig till en väldigt tyst/blyg person.
"Words are very unnecessary, they can only do harm".
Jag tror att många söker fel i barndomen istället för att inse att det är deras tankesätt som är problemet.
Det stora flertalet har en barndom med såväl positiva som negativa erfarenheter. Skillnaden mellan de destruktiva och konstruktiva är att de sistnämnda tar med sig de goda minnena och försöker utvecklas medan de destruktiva gräver ner sig i de negativa erfarenheterna.
Skrev tidigare om min man. Undrar bara om du hade kunnat sett det positiva i detta?
Aldrig önskad av sin mamma vilket hon även sa och kan säga än idag på fyllan.
Blev bortlämnad till fosterhem redan som 3 åring. Han och en av hans 3 systrar eftersom att de var "jobbiga", de andra 2 har bara bott hemma: Har bott på ca 12 olika fosterhem (bodde hemma i mellan åt och detta är alltså hans föräldrars val, inget tvångsomhändertagande. Idag heter det att han själv "ville" bo på fosterhem??) men har få minnen från de flesta. Endast något av dem var "bra".
Blev slagen och bla inkastad i ett akvarium av sin pappa. Försökte ta sitt liv som 6 åring.
Och ungefär en miljon fler grejer (många långt värre än det jag skrivit) men jag vill inte skriva mer.
Det finns många barn som växer upp i rent helvete och för någon med någorlunda "normal" barndom kan det vara svårt att förstå hur hemskt det faktiskt kan vara.
Jag känner så väl igen mig själv i många inlägg, rädd för att göra fel och misslyckas, pratar illa om mig själv och sätter andra människor på piedestal.
Jag har gått i kbt ett flertal gånger sedan jag var 15 år (är idag 29) men tycker inte det har hjälpt mig särskilt mycket.
Min barndom var trygg och lycklig så jag har frågat mig själv i många år varför jag mår så dåligt. Som tidigare inlägg påpekade kan man inte beskylla sina föräldrar för evigt för hur man har blivit utan se till att ständigt utvecklas till en bättre och starkare människa.
Min pojkvän sa åt mig ikväll att sluta prata om våra problem när jag träffar våra vänner. Det skulle få folk att se på oss i dålig dager. Och jag söker ofta andras medkänsla och vill att man ska tycka synd om mig. Just detta drag har jag haft så länge jag kan minnas. Jag vill krypa upp i en stark persons famn och bli kramad samtidigt som personen säger att allt ska bli bra.
I min familj har ge skuldkänslor varit det sätt att få tröst och sympati. Den det är mest synd om får bli omhändertagen. Jag försöker bli av med den dåliga vanan att sluta tycka synd om mig själv men som ni vet är det inte helt lätt att komma ut väl invanda tankebanor.
Har haft det jättejobbigt men har idag kompisar familj och ett jobb jag trivs med. Jag har gått terapi och nu först känner jag mig bekväm med mig själv