Hur har er barndom påverkat er?

Anonym (Fel fokus) skrev 2016-09-23 07:05:53 följande:

Han låter som en som haft en dålig barndom på riktigt. Jag pratar om personer som snuset ovan som gnäller över att hans pappa skällde på honom. Föräldrar är människor med bra och dåliga egenskaper. Det är i normalfallet bara löjligt att skylla på föräldrarna. De är de människor som gjort mest för dig.

Var tacksamma för den person ni blivit och se till att ni vidareutvecklas i er personlighet. Mår ni dåligt så är det inte föräldrarnas fel.

Så som du tycker man ska tänka har jag försökt i många år. Tills mina föräldrar visade sin "rätta" sida med omfattande psykisk misshandel. Och jag förstod att alla mina försök att tänka positivt om min barndom var ett sätt att lura mig själv. Att intala mig själv att det nog inte var så illa som jag trodde.

I terapi har jag förstått att det är vanligt att inte våga ta in hur allvarligt det egentligen varit, Att man som vuxet barn ofta är normaliserad att tycka det som varit i barndomen är som det ska vara. När det egentligen var fullständigt dysfunktionellt.

De kommentarer du fäller var en kommentar mina föräldrar brukade fälla för att manipulera mig till att inse att barndomen inte var så farlig. Bara lite gnissel emellanåt. Egentligen ganska positiv.

Du kanske skulle behöva fundera över hur din barndom var. Egentligen.

Anonym (Weeel) skrev 2016-11-05 14:33:33 följande:

Alla, ALLA, har sina snyfthistorier och tycker det är mest synd om sig själva. Så fungerar vi, tyvärr.

Jag hatar folk som skyller på sin barndom för konsekvenser senare i livet. Jag har också minsann haft det tufft, men försöker vända det till positivt tänkande - att det format den jag är idag. Jag försöker göra det bästa av situationen och i grund och botten är mina livs konsekvenser på grund av MIG. Livet formas efter DIG. så sluta skyll på att era liv suger på grund av barndomen. Suger era liv är det på grund av er.

När ni får den insikten att ingen annan är er själva står till svara för era egna liv, kommer ni att kunna lyfta huvudet igen.

Du skriver att du "hatar" Det är ett starkt ord i en tråd med människor som har en barndom som tynger dem i bagaget.

Inlägget skulle kunnat varit mitt för några år sedan. Innan barndomen kom i kapp. Eller mina föräldrars som ständigt påtalar att det är mitt eget ansvar att ta tag i livet (utifrån de förutsättningar de tyvärr inte gav mig)

Ta tre djupa andetag och fundera över varför du går igång så på att vuxna människor diskuterar hur barndomen påverkat som.

Hur har er barndom påverkat er?

INNEHÅLL