Jorun skrev 2013-11-09 13:57:50 följande:
TS: Jag känner faktiskt igen dina tankar. Har nämligen funderat så själv. Hela processen är onaturlig. Men du är oförklarligt barnlös, ni har ändå en rimlig chans att bli gravida på naturlig väg. Jag hade nog också haft svårare att acceptera ivf då.
Det finns många moraliska aspekter både vad gäller ivf och adoption. Man får helt enkelt gå på den linje som känns bäst för en själv. Du kan ju ändra dig i framtiden också. Vi går i funderingar på både donation och adoption, ena dagen känns ena alternativet bra men inte det andra och nästa dag är det tvärtom. Ibland känns båda helt otänkbara. Det är mycket tankar som snurrar runt och som måste bearbetas innan man kan fatta ett beslut hur man ska göra.
Tack för lyckönskningarna
Anonym (ändrar sig) skrev 2013-11-09 20:34:52 följande:
Jag kände som du! Vi blev inte gravida på vanlig väg och jag var väldigt tveksam till att göra IVF.
Ett skäl var såklart att jag inte till varje pris ville ha barn, för mig kändes det inte som att världen skulle gå under om det inte funkade.
Sen hade jag nån känsla (som jag inte helt kunde förstå) att ett IVF-barn inte var "riktigt" och inte lika mycket "värt". Det var inte alls så att jag var emot IVF i sig eller tyckte andras barn som kommit till med IVF var sämre, men för egen del kändes det ändå så! Jag kunde inte helt förklara det ens för mig själv, men så kändes det.
Tillslut blev det i alla fall så att vi gjorde IVF (faktiskt mest för att min man så oerhört gärna ville ha egna barn) och det gick bra! Ju längre behandlingen gick desto mer ok kändes det. Och nu när vi har två IVF-barn tänker jag aldrig på hur de kom till, de känns minst lika "vanliga" och värdefulla som vilket barn som helst!
Så ja, jag förstår och känner igen mig i dina tankar, men tro mig, känslan och tankarna försvinner sen när barnet är ett faktum!
Det är ju så mycket annat "onaturligt" och mot naturen vi gör i dagens samhälle (byter organ, åker till månen, behandlar infektioner som man annars skulle dött av etc etc), så varför inte hjälpa till att skapa ett befruktat ägg?
Dessutom är det ju långt ifrån alla som inte kan bli gravida som är "biologiskt olämpliga" för det (tex kromosomfel), många har ju tex haft oturen att få en infektion som skadat äggledarna. Då är det svårt att se att "naturen" av ett skäl har valt just dem att inte bli föräldrar.
Ni ska ha ett stort tack.
Det känns bara så skönt att någon känner igen sig, jag har ingen förutom min man att prata med om det här som vet hur det känns att vara ofrivilligt barnlös med dessa tankar så det värmer att ni tar er ork och tid att skriva. Jag känner mig så otroligt ensam i mina känslor men inser att jag är inne i en process där jag måste låta mina känslor och tankar mogna. Jag har hela tiden sagt att jag inte vet hur jag känner för ivf om låt oss säga ett år eller så, men det är mina känslor idag. Jag kommer att stöta och blöta och jag kommer naturligtvis inte att fatta några beslut förrän jag är säker.
