Jag vill inte göra IVF!

Jag ville inte heller göra ivf. Men eftersom det skulle vara omöjligt för oss att få barn på naturlig så var det ivf eller inga barn alls. Inte biologiska iaf.

Vi ställdes i kö till ivf bara sådär, gick chockade från utredningen med en broschyr om hur det går till. Väntetiden var 5 månader och under den tiden hann vi vänja oss vid tanken och det började kännas hoppfullt i stället för ångestladdat.

Nu har vi gjort två utan resultat, ska snart börja med tredje försöket.

Det ni kan göra är att ställa er i kö och när kallelesen kommer och det fortfarande inte känns bra, ja men hoppa av då. Eller boka om tiden.

Vad är det som tar emot?

TS: Jag känner faktiskt igen dina tankar. Har nämligen funderat så själv. Hela processen är onaturlig. Men du är oförklarligt barnlös, ni har ändå en rimlig chans att bli gravida på naturlig väg. Jag hade nog också haft svårare att acceptera ivf då.

Det finns många moraliska aspekter både vad gäller ivf och adoption. Man får helt enkelt gå på den linje som känns bäst för en själv. Du kan ju ändra dig i framtiden också. Vi går i funderingar på både donation och adoption, ena dagen känns ena alternativet bra men inte det andra och nästa dag är det tvärtom. Ibland känns båda helt otänkbara. Det är mycket tankar som snurrar runt och som måste bearbetas innan man kan fatta ett beslut hur man ska göra.

Tack för lyckönskningarna

Jag har också mått oförskämt bra trots hormonsprutor och äggplock under båda ivf-försöken. Det var en baggis! Värre med besvikelsen vid de negativa resultaten.

Thotis90: Har du redan barn? Står att du är sekundärt barnlös?

Thotis: Jaha är man sekundärt barnlös om man varit gravid tidigare? Trodde man behövde ha ett barn sen innan för att klassas som det. Verkar konstigt. Om man gjort två aborter då?