Jag vill inte göra IVF!

Det är så olika det där. För mig var det jobbigaste att ta sprutorna. Hatar sprutor. Men, man vänjer sig och det var definitivt värt besväret.

Nej, du är inte ensam i världen!
Många hoppar ju över IVF och adopterar istället. Det är helt ok!
Hade min man valt helt själv hade nog vi gjort det också.
Jag hade också kunnat tänka mig det om inte adoptionsköerna hade varit så långa. Så nu blev det IVF först.

Står ni i adoptionskö nu istället?

Jag har också mått oförskämt bra trots hormonsprutor och äggplock under båda ivf-försöken. Det var en baggis! Värre med besvikelsen vid de negativa resultaten.

Thotis90: Har du redan barn? Står att du är sekundärt barnlös?

Barn är viktigt, men jag är som sagt inte beredd att göra what ever it takes då det känns som att det är en för stor ansträngning. Det finns absolut inga garantier för att vi kommer att få barn vare sig vi gör insemination, IVF, donation och hela faderuttan. Det finns aldrig några garantier! Jag mår dåligt som det är över att vi inte har lyckats ännu och jag känner att jag bara skulle må ännu värre om vi gick ett steg längre. 

Vi valde att genomgå en fertilitetsutredning för att se vilka chanser vi har, vare sig det är på naturlig väg eller ej, och vi har enligt läkarna goda chanser. Det var vad vi ville veta! Jag och sambon är överens om att vi vill att barnaskapandet skall vara på naturligt som möjligt och IVF känns inte naturligt för oss.  

Det är klart att upplevelsen av IVF är olika för alla, men om jag skriker av smärta vid HSS-spolningen så kan jag bara tänka mig hur äggplock måste kännas. Vad gäller hormoner så mår jag extremt dåligt av hormonella preventivmedel och jag vill då inte utsätta mig för de hormonerna IVF innebär, även om de kanske skiljer sig en hel del (det vet jag ju inte eftersom jag inte har fått information om det).

Jag vill inte leva utan barn, men jag har inte det psyket att gå igenom IVF och därför vill jag (som det är nu) avstå från det. Jag skall inte behöva gå igenom någonting som jag inte känner mig redo för.  

Jag säger som jag svarade på ett annat inlägg: Vi valde att genomgå en fertilitetsutredning för att se vilka chanser vi har, vare sig det är på naturlig väg eller ej, och vi har enligt läkarna goda chanser. Jag har varit gravid förut, men den graviditeten slutade i en abort (ej med sambon) och efter den har jag inte kunnat bli gravid igen (har försökt med två män efter aborten - totalt 3 års försök). Jag har varit väldigt orolig över att aborten är orsaken till min barnlöshet och det var en av de största anledningarna till att vi valde att utredas (sambon var säker på att hans spermier var dåliga medan jag var säker på att felet låg hos mig. Det har inte hittats några fel på någon av oss). 

Jag har inga barn, men jag har varit gravid förut (gjorde en sen abort i v.15. Det är fertilitetsläkaren som har "stämplat" mig som sekundärt barnlös).

Säger inte att man måste vilja göra IVF men hur katten kan man tycka att det inte är moraliskt. Det är kvinnans ägg och mannens spermier som man hjälper lite på traven. Om man är emot det så borde man ju vara emot att hjälpa kroppen och naturen i andra sammanhang oxå. Om det är moraliskt fel med IVF så borde det ju vara det med antibiotika, blodtransfusioner och en massa andra medicinska behandlingar som inte är naturliga oxå.

Man får självklart vara emot att göra en IVF  det är ju ett högst personligt val men att hävda att det är moraliskt fel tycker jag är att snesegla mer än lovligt. 

Och när det gäller att ett barn ska bli till genom kärlek så kan jag ju meddela att det krävs en otroligt stor kärlek både mellan mannen och kvinnan (eller de båda kvinnorna för den delen) och till det framtida barnet för att man ska ha en chans att orka genomföra en eller flera IVF. Ett IVF-barn kommer till av så oändligt mycket mer kärlek än många andra barn. 

Jag har aldrig sagt att det är fel. Jag har bara sagt att det inte är ett alternativ för oss då det inte känns rätt. Vi är överens om att om någonting känns fel/tveksamt så avstår/avvaktar vi. 

Thotis. Konstig läkare. Sekundär barnlöshet är det endast om man har barn.

Jag uppskattar din sakliga ärlighet och jag har funderat på det. Tidigare har jag sagt att jag kan leva utan barn, det har inte varit något som jag haft en längtan efter, förrän på senare år. Jag har hela tiden tänkt att ifall det är meningen så kommer det och verkligen trott på det, det var först när det blev aktuellt med en fertilitetsutredning som jag började fundera på ifall det kanske var så att något var fel. Vi valde att göra den, så att vi sedan kunde ta ställning hur och om vi behövde gå vidare med processen och beskedet var både lättande och samtidigt ledsamt. Det var en lättnad på det sättet att det såklart inte hittades något fel, men samtidigt kändes det uppgivet då det inte fanns någonting vi själva kunde göra åt saken.
Vi har liksom tänkt att det kommer av sig självt och inte oroat oss desto mer men på senaste kommer huggen i hjärtat och tårarna oftare, så efter att jag startade den här tråden har jag verkligen rannsakat mig själv och försökt att räta ut mina känslor. Det är inte enkelt, för mig. För en del är det kanske det, men jag är fortfarande i en process där jag endera dagen är så oerhört ledsen över att jag inte blir gravid för att nästa tänka att det kommer. Jag har inte känt mig stressad över att jag inte har blivit gravid fram till nu och därför har en massa känslor börjat komma över mig och funderingar.
För mig är barn inte meningen med livet, utan en del av livet och ett stort glädjeämne men jag skulle inte göra vad som helst för att få ett barn. Ärligt talat så hoppas jag att jag kommer att slippa känna så i framtiden också.