Jag vill inte göra IVF!

Stort lycka till inför ert tredje försök! 

Jag ska försöka förklara ärligt och hoppas att jag inte trampar någon på tårna, detta är som sagt mina personliga känslor och hur andra gör lägger jag ingen vikt vid. För mig känns det så ontaurligt att mitt barn ska bli till i ett labb, som att jag tvingar på min kropp något den inte vill ha. Att det finns en anledning till att jag inte kan bli gravid och när en dörr stängs öppnas ett fönster. Jag tror inte att jag på något sätt är olämplig som förälder och min man skulle bli den bästa pappan i världen så det är inte på det sättet jag menar utan snarare att jag skulle kunna tänka mig fosterbarn (jag vet att det finns ett behov av fosterfamiljer där jag bor) eller att adoptera. Visst skulle det vara roligt med "hela paketet" som en graviditet medför, men jag har en längtan efter ett barn, inte just efter en graviditet. Tyvärr känner inte min man likadant i nuläget, han vill verkligen ha biologiska barn och då vi inte har gett upp hoppet helt än (även om det känns omöjligt ibland) om att det kan ske på "naturlig" väg så är det något han inte kan tänka sig nu. Kanske aldrig. Att föreställa sig ett liv utan barn känns tomt, men kanske anpassar man sig?

 Jag antar att det för mig är en moralisk fråga med ivf där jag dragit min personliga gräns. Ändå känner jag mig knäpp i huvudet som ens känner så här.

Jag uppskattar din sakliga ärlighet och jag har funderat på det. Tidigare har jag sagt att jag kan leva utan barn, det har inte varit något som jag haft en längtan efter, förrän på senare år. Jag har hela tiden tänkt att ifall det är meningen så kommer det och verkligen trott på det, det var först när det blev aktuellt med en fertilitetsutredning som jag började fundera på ifall det kanske var så att något var fel. Vi valde att göra den, så att vi sedan kunde ta ställning hur och om vi behövde gå vidare med processen och beskedet var både lättande och samtidigt ledsamt. Det var en lättnad på det sättet att det såklart inte hittades något fel, men samtidigt kändes det uppgivet då det inte fanns någonting vi själva kunde göra åt saken.
Vi har liksom tänkt att det kommer av sig självt och inte oroat oss desto mer men på senaste kommer huggen i hjärtat och tårarna oftare, så efter att jag startade den här tråden har jag verkligen rannsakat mig själv och försökt att räta ut mina känslor. Det är inte enkelt, för mig. För en del är det kanske det, men jag är fortfarande i en process där jag endera dagen är så oerhört ledsen över att jag inte blir gravid för att nästa tänka att det kommer. Jag har inte känt mig stressad över att jag inte har blivit gravid fram till nu och därför har en massa känslor börjat komma över mig och funderingar.
För mig är barn inte meningen med livet, utan en del av livet och ett stort glädjeämne men jag skulle inte göra vad som helst för att få ett barn. Ärligt talat så hoppas jag att jag kommer att slippa känna så i framtiden också. 

Ni ska ha ett stort tack.  Det känns bara så skönt att någon känner igen sig, jag har ingen förutom min man att prata med om det här som vet hur det känns att vara ofrivilligt barnlös med dessa tankar så det värmer att ni tar er ork och tid att skriva. Jag känner mig så otroligt ensam i mina känslor men inser att jag är inne i en process där jag måste låta mina känslor och tankar mogna. Jag har hela tiden sagt att jag inte vet hur jag känner för ivf om låt oss säga ett år eller så, men det är mina känslor idag. Jag kommer att stöta och blöta och jag kommer naturligtvis inte att fatta några beslut förrän jag är säker. 

Det är inte aktuellt med adoption i detta nu utan vad jag menar är, att när tiden är kommen för beslut så har jag känt att det viktigaste för mig är ett barn och att jag hellre skulle välja adoption före ivf som det känns nu. Men det kommer förmodligen aldrig att bli aktuellt såvida min man inte ändrar inställning, det var något jag sa som visar på hur oviktigt det är för mig personligen att få bära ett barn. Jag håller med dig i vad du säger om adoption och jag känner även ett par som adopterat, de har verkligen inte haft det lätt.
När jag och min man senast pratade löst om familjehem så tog jag upp att det i många fall (som jag förstått det) är så att barnen¨åker tillbaka till bioföräldrarna vilket jag sa att jag skulle tycka var extremt jobbigt. Så det är inte därför det tilltalar mig mer, jag skulle helst se till att det blev en uppväxtplacering, men det vet man kanske inte förrän efter tid alla gånger. Jag vet dock några familjer som har barn som bor och kommer att stanna hos dom tills de är myndiga och det är något sådant jag helst skulle vilja.  Men som jag skrev så vill min man inte det heller så det är inte heller aktuellt just nu. 

Nej det gör vi inte, som jag svarade någon annan så vill inte min man adoptera. Hur kommer det sig att din man hellre hade adopterat i första hand? (Du behöver inte svara om du inte vill!)

Jag måste säga att den här tråden har fått mig att fundera, reflektera och läsa på ännu mer om ivf och jag har en hel känslokarusell inombords.

Sista stycker håller jag verkligen med om, tro inte något annat! 
Moraliskt fel kanske var fel ordval och jag vet att det inte är riktigt rationellt när man ställer det i relation till övrig läkarvård. Vissa saker anser jag är att mixtra med naturen mer än andra men jag anser inte att det är fel överlag utan att det känns fel för mig, just nu. Tro mig, jag försöker själv att reda ut mina känslor.