Har inga tonårsbarn själv, eller ens barn men kommer ihåg hurdan jag var själv och periodvis hur mina yngre syskon var.
Nu höll jag mig undan för det mesta, stängde in mig på mitt rum och typ hatade världen. Mamma hade inget annat val än att bara stå ut med mig, jag var riktigt elak och manipulativ som tonåring och mådde även väldigt dåligt psykiskt - så mor vart ju både orolig under min tonår och trött, ledsen över hur jag kunde bete mig om man råkade störa. Inget funkade på mig, inget, om man säger så så kunde jag välja att ta konsekvenser bara för att bevisa att jag verkligen inte kunde bry mig mindre - givetvis gjorde jag ju det, men ja, envis som en åsna. Runt 14-15 blev jag bättre, jag började bry mig om hur jag behandlade min omgivning om man säger så.
På min lillebror funkade konsekvenser rätt bra, internet till datorn eller datorförbud. Men ja, när han var som värst blev det ganska ofta jag som fick handskas med honom då mamma varken kunde eller orkade. Mamma stod för utdelningen av konsekvenserna när han väl lugnat sig och jag var den som talade med honom under pågående utbrott - jag och min bror har alltid haft ett speciellt band mellan oss, alltid varit mycket lika och just som tonåringar har vi haft mkt liknande problematik (depressioner, sömnproblem, jobbigt i skolan, jobbigt hemma) så det blev en outtalad grej mellan oss att man kände på sig att den andre "förstod".
Lillasyrran var också rätt bedrövlig, men lättare då konsekvenser så som att hon inte fick träffa vänner bet hårt och hon har inte alls varit lika manipulativ och elak så som jag och min bror var. Hehe, samt när hon gick in i den värsta tonårsperioden vart jag och bror redan ur våran och ja, hon hade ju inget annat val än att lyssna på mamma annars kom jag och bror och la oss i - och då vart det kört, det visste hon.
Min halvbror är tonåring nu, men han är rätt lugn. Känslosamt mjuk person, besitter mycket respekt för mamma och dom två pratar känslor och annat ofta och mycket - har nog aldrig varit med om att han behövt få en konsekvens för att "skärpa" sig, vist kan han små manipulera mamma lite men inte alls sådär som tonåringar brukar. Säger aldrig dumma saker till henne heller, då han är den enda av oss syskon som bor hemma känns det ändå rätt skönt kan jag tycka, för mammas skull, att han är så snäll.
Så baserat på oss syskon har vi alla varit ganska olika, där jag vart den som ingenting funkade på - men, jag mådde också väldigt dåligt så så länge folk (föräldrar och syskon) lät mig vara? Så höll jag mig också undan dom, jag klarade inte av social kontakt utan att bli arg och jävlig. Jag fick stänga in mig på mitt rum, jag fick äta frukost, lunch, middag, kvällsmat där inne om jag ville. Det var inte lönt att prata med mig, jag bar på sånt hat mot världen att inget nådde igenom, men det mamma gjorde var att låta mig veta att om jag ville prata så var det bara att komma. För mig gick det över, jag var som jävligast mellan 12 till ca 14-15år.
Mår tonåringen dåligt, det är inte lätt att hantera sig själv när man är deprimerad (det är inte säkert att man riktigt förstår att man är deppig heller) och är man då också känslig och arg? Är det inte säkert konsekvenser funkar, bättre att försöka hålla sig undan varandra och prata om känslor och hur man beter sig under de bättre dagarna. Men i regel så går det inte att diskutera just där och då de dåliga dagarna, ibland räckte det med att någon sa nått man tyckte var löjligt eller dumt för att man skulle tända till på alla cylindrar..... Skit jobbigt, men ja, det gick inte att kontrollera.
Är det inte fråga om depressioner eller liknande, så som hormonella känslostormar där självkontroll är för mkt begärt så leta efter konsekvenser som biter. Men välj noga, ibland är sura på sitt rum "straff" nog så kan man kanske snacka senare om vad som hände. Att älta är dock dödsdömt, finns inget som är så provocerande som en förälder som skall "reda ut" vartenda liten småsak, för många gånger vet man inte som tonåring varför man blev så arg eller betedde sig så dumt. Bättre att välja strider då kan jag anse, men givetvis skall man inte behöva stå ut med att bli trakasserad - skicka tonåringen in på sitt rum så får hen vara där, hela dagen om så krävs.
Vet inte om något jag skrivit har kunnat vara till någon hjälp, men kände jag kunde dela med mig utifallatt.
.