Hur hanterar man en extremt otrevlig 13 åring?

välkommen till pubertetens underbara värld...  det är mycket som händer inom dessa tonåringar rent hormoniellt och många gånger har dom det precis lika jobbigt själva inombords som man får se och höra utåt.

tassa på tå tror jag inte så mycket på , snarare är min erfarenhet att    man behöver mer än nånsin sätta gränser för vad som är okej. Arg, lessen, förbannad får man självklart vara - men det är aldrig okej att vara dum och elak - en väsentlig skillnad och det får aldrig vara okej!

man slår inte sina syskon
man svär inte
man slår inte i dörrar
man kallar inte nån i familjen för fetto, idiot eller könsord
Såna saker är över huvdu taget inte förhandlingsbart. Punkt.  Respekt och hyfs gäller. Oavsett om tonåringen får för sig att skrika i två timmar över orättvisan i detta.

gränssättning och  konsekvenser av sitt handlande  - och börjar man inte nånstans med det så blir det inte lättare sen heller kan jag säga....         

då säger man det så helt enkelt - Jag orkar inte bråka med dig, om du vill vara sur så får du vara det på ditt rum.Eller gå ut en stund.

  och man ska säga det på ett sånt sätt att det inte finns utrymme för fler konflikter och diskussioner. Punkt är punkt och end of discussion liksom.  Thats it.

Och något man som både förälder och tonåring får lära sig är att inte älta.  Man kan på vuxet sätt prata om besvikelsen och vad det nu är som trycker och vill komma ut men att gå runt och sura i flera dagar för att föräldern/barnet saboterat och dragit ner stämningen i familjen är inte acceptabelt.  man surar på varsitt håll och sen är det bra med det . Men skippa offerkoftan och ältandet - det mår ingen bra av och det räcker med att man säger vad man tycker EN gång och sen har budskapet gått fram.    Jag lovar! 

tyvärr är det så att barnen tar efter hur man beter sig... det spelar ingen roll hur pedagogisk man än försöker vara om man ändå i slutändan står och vrålar och beter sig lika illa som barnen.  Då får man bita ihop, välja sina fighter och svälja resten av sitt förtret.

Ska barnen lära sig lite vett och etikett får man så lov att vara tråkig vuxen i såna här situationer.     

  

vilken konsekvens som fungerar bäst är ju beroende på personen själv i fråga.  Och vad som faktiskt är en bra konsekvens kontra beteendet.  Men rent generellt är väl konsekvensen att något som tonåringen ser fram emot alternativt något som tonåringen använder sig av dagligen som försvinner det vanligaste. 

Jag själv som tonåring fick utegångsförbud, vilket var synnerligen effektivt eftersom det här var före mobiltefonen och internets tid.  Jag fick sitta o vråla  bäst jag ville  i mitt rum det rörde inte mina föräldrar i ryggen eftersom jag ändå satt på mitt rum och kom ingenvart.

Tonåringarna här hemma har blivit av med datorer och mobiler, vi har inte ställt upp och betalat vissa saker , vissa  evenemang har blivit indragen osv. 

Men man kanske också får tänka på att bara ge konsekvenser när det är befogat.  Att hela tiden hålla på och tjafsa och plocka bort saker o ge konsekvenser hit och dit är ingen bra grej.

En väl genomtänkt och bra konsekvens svider hundra ggr mer än att dagligen bli ifråntagen mobilen tex....  

frågan är ju vad som ska diskuteras? Är det verkligen nödvändigt med diskussion just precis när hon är som mest pissförbannad?

Mina föräldrar diskuterade aldrig med mig när jag var på det humöret, jag blev bara provocerad och mer förbannad.  Jag vrålade högre och högre och  blev bara mer obstinat ju mer mina föräldrar försökte föra en diskussion eller samtal.

Jag har lärt mig det att när tonåringarna här hemma är som mest uppkäftiga då hör dom inte mina förklaringar eller diskussioner. Då håller jag tyst och bara kort talar om att dom får vistas på sina rum och vi pratar en stund när kvällen kommer. Thats it.

Man vinner ingenting på att försöka få en upprörd tonåring att lyssna när dom är som mest förbanand.  Det är som att slå i underläge, jag har redan förlorat innan jag ens börjat.  Lägg ner tanken.

Man kan föra en diskussion sen när dom lugnat sig och är mer mottagliga för att höra argumenten på varför det blev så tokigt.