Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Oj oj jag har haft en dålig vecka med mkt saknad, ensamhetskänsla, ångest och oro!! Har blivit sjukskriven då jobbet stressar mig mer än gör nytta, just nu! Ingen förstår mig, som han gjorde.....
Usch, just nu mår inte jag heller så bra. En bra period åtföljs alltid av en dålig period och nu börjar jag förstå det definitiva och att jag verkligen själv har helt ansvar för barnen, så tungt.. Hur ska jag ensam kunna ge dem en bra uppväxt? Jobbet stressar mig också. Var sjukskriven 25% t.o.m. 28/2 men har inte kontaktat Vc för förlängning eftersom jag och barnen varit bortresta. Är så jäkla rädd att läkaren ska börja krångla. Känns som att det ses som helt onormalt att sörja längre än sex veckor typ. För oss är det ju livslångt och saknaden kommer alltid bestå även om den aktiva sorgen försvinner.
Kram allihop
Hej jag är på väg åt ert håll. Min man dör snart av cancer o det går fort. Får jag hänga med i er tråd?
Har inte orkat riktigt... Varit en tung period!
Snart kommer ett års dagen och jag vet inte hur jag ska orka....? Kämpar på för min son! Ska flytta hem 80 mil i sommar för att komma nära familjen, kämpat mkt med köp och sälj av lägenheter... Och nästan klar med körkortet! Allt för sonen! Tänker på er!
Senast jag skrev här var 19/9-13, då hade min värld rasat samman och jag blir så ledsen av att läsa det jag själv och ni andra här skrivit. För mig har det gått över 3år sedan min fina då drogs iväg för tidigt och lämnade jordelivet.
Det är så många stadier vi efterlevande tvingas gå igenom, och jag satt fast i en chock i ett flertal veckor då jag fortfarande inte minns vad jag gjorde. Jag existerade nog bara.
Jag tog hjälp nästan direkt då jag var i desperat behov av att hålla huvudet ovanför ytan och komma tillbaka till en vardag och kämpa mig vidare, gick till en sk krispsykolog som hjälpte mig.
Med tiden träffade jag en ny man och tack vare att han viljat vara så insatt och förstående, låter mig sörja, må dåligt, vara ledsen, rasa samman, torka mina tårar, så har det fungerat.
Vilka vändningar livet kan ta, jag hoppas att ni andra idag står på benen, har en fungerande vardag, tar vara på er själva och era små ni som har <3
Ni har chansen att leva, ta vara på den <3
Hej,
Orkar inte skriva hela historien nu, precis som många skriver är det ensamt på kvällar och helger.
Änkling sedan knapp ett halvår, cancern tog min underbara fru. 39 år med två barn på 6&9 år. Så här skulle det inte bli...
Tror jag skulle må bra att snacka lite med, och kanske tom träffa, någon i samma situation. Har fantastiska vänner, grym psykolog osv men har faktiskt aldrig pratat med någon i samma sits.
Hur går jag lämpligen tillväga?
Finns en förening som heter vimil, vi som mist ngn mitt i livet (tror) googla dem...
Jag har gått i sorgegrupp genom kyrkan...
Tack för förslagen!
Vimil tittar jag lite på och har funderat över deras träffar. Är dock inte så förtjust i gruppträffar. Det mesta där verkar hända på Facebook, jag har inte konto där men funderar på om jag borde skaffa för att kunna nätverka där?
Är inte med i kyrkan heller och som sagt gruppträffar är inte riktigt min grej.
Andra förslag? Tacksam för all hjälp!
Jag började på en alphakurs genom kyrkan. Gick som sagt till kris psykolog. Satt hemma själv, lyssnade på de mest sorgliga låtarna jag kunde hitta, satt i ett hörn och grät flera ggr om dagen, träffade min familj, försökte träffa vänner ibland, hittade på roliga saker med min dotter, listan kan göras lång.
Fundera på vad som kan hjälpa just dig att bearbeta för att försöka få vardagen att flyta på men samtidigt ha en mening i det så man inte bara låter tiden gå för att gå.. vägen är lång, men du Du kommer klara detta <3
Mitt allt min älskade togs ifrån mig för 4 veckor sedan imorgon. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här, jag känner mig bara så otroligt tom och ensam. Han dog i vår lägenhet och jag hittade honom senare när jag kom hem. Jag klarar inte av att vara där så jag bor nu hos mina föräldrar. Begravningen är imorgon och jag är inte redo att ta farväl jag vill inte..... jag vill ha honom här hos mig. Han var 39 år och 2 veckor precis. Jag fyllde 31 en vecka efter han gick bort. Hela min värld har rasat och allt gör så ont.
Mitt allt min älskade togs ifrån mig för 4 veckor sedan imorgon. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här, jag känner mig bara så otroligt tom och ensam. Han dog i vår lägenhet och jag hittade honom senare när jag kom hem. Jag klarar inte av att vara där så jag bor nu hos mina föräldrar. Begravningen är imorgon och jag är inte redo att ta farväl jag vill inte..... jag vill ha honom här hos mig. Han var 39 år och 2 veckor precis. Jag fyllde 31 en vecka efter han gick bort. Hela min värld har rasat och allt gör så ont.
Det har nu gått ett år och fem dagar sedan min man hastigt gick bort när vi var och badade. Från en solig dag till kompakt mörker.. Det var riktigt tungt runt ettårsdagen när det börjar stå mer och mer klart att det kommer att vara så här, han kommer inte tillbaka och jag är själv med tre barn.
Gå med i VIMIL ni som inte gjort det. På fb-sidan finns alltid någon att ventilera med och hemsidan har också gästbok och mycket information. Kram till er alla.