Unga änkor och änkemän...

Väcker förhoppningsvis lite liv i denna tråd. Förlorade min man för en kort tid sedan och står nu själv kvar med tre barn. Sorgen är ofattbar och att han berövades livet är så fruktansvärt att jag knappt orka tänka på det.
Vill gärna prata med andra i samma situation så finns ni där ute, hojta till.

Jag är i samma situation och vill tipsa om nätverket VIMIL där man kan få mycket stöd av andra som upplevt hur det är att förlora en nära anhörig. Vimil.se    Kram.

Beklagar din stora förlust. Jag förlorade min man för fyra veckor sedan efter nästan 11 år tillsammans och tre barn. Han begravdes i måndags. Begravningen blev mycket fin och värdig. 

Mitt tips är att fundera på hur du tror att din pojkvän ville ha det, vilken musik han gillade osv. Det brukar vara orgelmusik på in -och utgång, sedan en eller två solosånger samt några psalmer. Jag valde bl.a. två Beatleslåtar som in -och utgång och kantorn spelade dessa jättefint på orgel. Kistan valdes i min mans favoritfärg blå, begravningsceremonin skedde i min hemstad där vi bott i några år men han jordfästes idag i en annan församling där många i hans släkt vilar, bl.a. mormor och morfar. Det är mkt att tänka på men försök att se hur han ville ha det så brukar det lösa sig. Låt alla som vill komma på begravning och minnesstund göra det, det brukar vara viktigt för folk att få komma.

Du har rätt att vara hemma från jobb och skola en vecka utan sjukskrivning (tror jag) men sedan får du vända dig till Vårdcentralen för läkarintyg om du behöver vara hemma längre, vilket du säkert behöver. Ta den hjälp du erbjuds helt enkelt, ibland är det skönt att prata med någon utomstående. Gråt, gråt, gråt, ilska är också vanligt samt känslor av orättvisa. Jag har på dessa fyra veckor gått igenom allt detta och det kommer ta tid att skapa sig en fungerande tillvaro igen. Saknaden är stor.

Kram till dig och jag hoppas att något jag skrev varit till nytta.

Jag har också känt det där att tiden har stannat men att den ändå på något sätt går vidare. Konstig känsla.
Första veckan var aptiten inget vidare, man fick tvinga i sig mat för mat behöver man. Sedan blev aptiten bättre och nu är den väl normal igen. Försök att röra lite på dig, t.ex. promenader även om det känns tungt.

Hej igen!

Under tiden folk gick och satte sig så spelades musik från en CD som jag hade valt. Lät bra och inget jag ångrar. 

Jag finns kvar. Skriv när du känner att du orkar.
Själv funderar jag över om jag ska sjukskriva mig igen. Jobbar fullt (vanliga 75% med barnen hemma en dag i veckan) sedan början av december men efter några svackor sedan dess är det kanske bäst att vara sjukskriven lite till. Min man gick bort i augusti och jag var bara helt sjukskriven en månad, sedan halvt i två månader.

Ja dels är det ju själva sorgen som tynger sedan är det ju alla nya vanor och att man är själv med allt. Jag har tre barn och det är tungt, riktigt tungt ibland. Min sorg, deras sorg och allt som kallas vardag. Har som tur är ett hyfsat nätverk men för det mesta har jag ju barnen själv givetvis. Vet inte hur jag ska göra med jobbet. Eg behöver jag nog vara sjukskriven ett tag till. Det gick lite för snabbt att trappa upp och det är ju nu efter ca fem månader som man verkligen fattar att han är borta. För alltid liksom och inte kommer tillbaka. Det som man inte trodde skulle kunna hända hände på bara någon sekund.. Mkt ångest och oro här också. Det bästa är väl att inte tänka så mycket framåt. Att mina barn aldrig mer kommer att träffa sin pappa är outhärdligt att tänka på.
Hur tar din son det?

Hur är det med dig? Nu är det snart helg igen. Det går upp och ner hela tiden. Några dagar ok sedan några tunga dagar. Ringde Vc idag och är sjukskriven 25% sex veckor framåt så det blir två dagar hemma per vecka, en själv och en med barnen. Det behövs..

Ja nu är allt upp till en själv liksom. Det kommer ju alltid att vara en som saknas. Även om jag kan träffa en ny kärlek så är ju inte det någon ersättare för den jag förlorat, ej heller kan barnens far ersättas. De kommer ju aldrig att ha en "riktig" pappa vilket är så jobbigt att tänka på..

Här kämpar jag också på. Känns lite lättare med sorgen nu men det går ju i vågor. Att ta hand om barnen själv känns dock tungt. Kram

Usch, just nu mår inte jag heller så bra. En bra period åtföljs alltid av en dålig period och nu börjar jag förstå det definitiva och att jag verkligen själv har helt ansvar för barnen, så tungt.. Hur ska jag ensam kunna ge dem en bra uppväxt? Jobbet stressar mig också. Var sjukskriven 25% t.o.m. 28/2 men har inte kontaktat Vc för förlängning eftersom jag och barnen varit bortresta. Är så jäkla rädd att läkaren ska börja krångla. Känns som att det ses som helt onormalt att sörja längre än sex veckor typ. För oss är det ju livslångt och saknaden kommer alltid bestå även om den aktiva sorgen försvinner.

Kram allihop

Beklagar din mans sjukdom. Du är välkommen hit men vi får hoppas att tråden kan bli mer aktiv framöver. 
Kramar

Det har nu gått ett år och fem dagar sedan min man hastigt gick bort när vi var och badade. Från en solig dag till kompakt mörker.. Det var riktigt tungt runt ettårsdagen när det börjar stå mer och mer klart att det kommer att vara så här, han kommer inte tillbaka och jag är själv med tre barn.
Gå med i VIMIL ni som inte gjort det. På fb-sidan finns alltid någon att ventilera med och hemsidan har också gästbok och mycket information. Kram till er alla.