Hur yttrar sig brist på empati?

Varför skulle man? Det kan man ju inte. En katt kan man omplacera och jag tror inte den är speciellt personbunden. Bara den hamnar hos nån annan som tycker om den är det okej.

vet iaf att våran grabb skulle tolka det så att" dom gav bort katten för att jag var dum mot den".undrar vad dom gör om jag är dum mot mina syskon!!!! kanske får jag mamma o pappa för mig själv då..*suck*

oj...tänkte jag inte på. Kanske kan man ljuga om kattens försvinnande?

Min 20-årige pojkvän har Aspergers och gråter floder till filmer som Bambi, och det är för att han faktiskt har empati, inte för att han tror att det förväntas av en karl ;) Känner flera med Aspergers och ingen av dem har nånsin varit våldsamma utan att först bli vansinnigt provocerade (även barn med perfekt empati har nämligen förmågan att vara outsägligt grymma mot de "onormala" barnen.)

Det där med att först påkalla uppmärksamhet och sedan tydligt "demonstrera" falska känslor låter inte riktigt bekant... människor med Aspergers har ofta stora problem med att ljuga och saknar intresse av att hålla en falsk fasad eller vad jag ska säga. Genom ren bokkunskap tycker jag att det låter lite som antisocial personlighetsstörning, men det (tror jag) inte att jag känner någon som har, så har ingen personlig erfarenhet.

Aspergers som diagnos går att ställa i mycket unga år, sexårsåldern är vanligt. Personlighetsstörningar har jag hört att man inte sätter som diagnos för tonåren, eftersom man kan ändra sig så mycket under uppväxten, men kan ha fel ang. detta...

Kanske kan lämna kattdiskussioner till en annan tråd
Visst ska djuren inte behöva lida, men tror inte att problem löses genom att man tar bort det på det sättet.

Tack för ditt inlägg anonym (flickvän). Bonusen kommer idag igen, så man får väl se hur veckan blir.

Jag tror (utan att veta) att det här är ett styvfamiljsproblem ... skall förklara..

Barn lär sig empati och samspel av sina föräldrar från första dagen i livet. Oftast är det inledningsvis mamma som blir den primära anknytningspersonen och så förblir det förstås om pappa försvinner ur bilden genom separation, skilsmässa ..

Samvete, empati osv inplanteras som en inre bild i barnet, men det tar tid och väldigt länge fungerar det bara om anknytningspersonen finns i närheten, möjlig att "läsa av" ... samvetet avtar med avståndet sas. Problemet i styvfamiljer är att den nya partnern har inte mandat, finns inte som en inre bild i barnet förrän efter väldigt lång tid, ibland aldrig, eftersom barns anknytningssystem tonar ner efter 3 års ålder.

En 6-åring är inte socialt "färdig" - han borde ha empatisk förmåga vid detta laget, men traumat att mamma och pappa skilts + annat som kan ha hänt honom (att mamma mådde mycket dåligt tex), kan ha försenat hans psykiska utveckling ...

Jag tror att ni är rätt ute då pappa tar sig egen tid med pojken. Till skillnad från dig är ju han en anknytningsperson (om än sekundär) och hans samspel och vägledning är oändligt mycket effektivare än din ... Så tipset är att pappa tar alla "snack" med pojken, hur man är med andra (sina syskon tex), vilket ansvar man har för andras mående och för sina egna handlingar osv ... strategin lägger ni upp tillsammans när inte pojken är med...

Slutligen - du har inte rätt att söka BUP eller annan vård för barnet - det kan bara vårdnadshavare (i samråd) göra ... det finns ett förslag på lagändring som skall kunna innebära att ena vårdnadshavaren ensam skall kunna få rätt att bestämma om vård ... men det har inte gått igenom än...

En glad...har läst dina inlägg tidigare och blir ännu inte besviken Du kan mycket väl vara något på spåret, och det är en möjlighet vi funderat över också. Måste bara påpeka att jag fortfarande inte har en tanke på att kontakta BUP. Det är inte min sak att göra.

Hej, en glad!
Undrar hur man gör för att även få styvmamman att bli en person som "har mandat" i familjen? (Om du vet, du verkar ha erfarenhet)

en glad skrev 2008-11-03 11:48:52 följande:

det mandatet är svårt för en styvförälder att få "av egen kraft"! - för det krävs att de viktigaste anknytningspersonerna (vanligen mamma och pappa) förmedlar till barnet att mandatet skall finnas där ...

OKej, men då menar du att om pappan också visar tydligt (om inte nu, så kanske senare) att styvmamma också har rätt att bestämma om sånt som gäller familjen, så funkar det på sikt?

Ylva Helmersson skrev: "OKej, men då menar du att om pappan också visar tydligt (om inte nu, så kanske senare) att styvmamma också har rätt att bestämma om sånt som gäller familjen, så funkar det på sikt?"
- ja det fungerar absolut om pappa och mamma är överens om att det skall vara så... är mamma den viktigaste anknytningspersonen och om hon och pappa inte är överens så duger det inte att bara pappa för över sitt mandat ... då kommer i alla fall barnet att bara med sig den inre bilden av en negativ mamma, som skymmer ... (komplicerat att förklara - blir det begripligt?)

Alltså; barn fungerar i normalfallet enligt det "tak" som deras viktigaste anknytningspersoner sätter ... och det brukar inte vara en styvförälder, såvida inte "mandatet" överförs!

Min sambo fick som sagt ingen hjälp från psykolog pga av att mamman vägrade, ändå var det hon som sa att hon drömde mardrömmar om att hennes eget barn dödade hennes andra och var livrädd att han skulle skada det andra barnet. Tycker det är dåligt att en förälder inte kan få hjälp bara för den andra vägrar. De sa att mamman hade mest att säga till om även fast mamman stack från barnet i över 2 år och pappan var den som haft barnet på heltid. Förstår att det är mycket runt barnet, vill dock inte att han ska gå runt och göra illa folk och djur eftersom den som i längden blir lidande, är barnet som blir ensam. Önska att de kunde ha hjälp honom redan när vi bad om det i våras, men efter sommaren tyckte mamman att hon fick nog och ringde skolan och grät och tala om hur jobbigt hon hade. Då gick det 2 veckor så kopplade de in skolpsykologen. De brydde sig inte ett skit om hur jobbigt vi hade det med barnet och hur dåligt barnet verkade må, så länge mamman inte sa något. Är lite sjukt system, men jaja vad kan man förvänta sig med så lite skatt som man betalar =/

Denna biomamma......

Min sambo talade om för henne hur bonusen är här...hennes respons blir: " Men det är väl inte ****** ansvar att hålla reda på er unge?"

Sambon säger att det inte alls handlar om det utan att reaktioner borde ske när ens småsyskon gör sig illa brevid en. Men det tycker inte hon...*suck*

Jag har läst att många barn inte besitter empati förrän de passerar 7-årsåldern och lite till. Så ditt bonusbarn kanske helt enkelt inte har utvecklat den förmågan?

hmm jo om det är hennes barn som gör illa ert gemensama så...tycker man iaf. man vill väl inte att barnet ska göra illa andra barn oavsett om det är syskon eller andras barn. Ja vissa människor ....

endast läst TS

min mans son får inte vara nära vårt barn om inte någon är i närheten.
jag litar inte på honom eftersom han varit dum mot både djur o yngre barn i hans närhet.
vår son är 4 mån och min mans son 7 ½ år.
det är min uppgift att skydda min son mot eventuella elakheter som jag kunnat förhindra.

ett förbud att vara själv med ditt barn tills allt lugnat sig hade nog varit rätt för ditt barns skull iallafall.
bonus är ju inte ditt ansvar så för honom får hans mamma o pappa ta ansvar för.

Hej

Jag tror bonusbarnet känner sig åtsidosatt. Försök prata med honom och våga fråga honom t ex hur han tycker det känns att vara storebror. Tror inte han har någon diagnos utan upplever honom (genom det du berättat) som att han känner sig inte sedd och tycker syskonet tar för mycket plats. Lycka till tror att allt kommer lösa sig framöver.

Tråden är 4 år gammal.

Haha, förlåt helt ot, men tråden är faktiskt 6 år gammal. Skönt att se att någon annan också tycker att tiden går för fort