Hur yttrar sig brist på empati?

Men vad bra TS!!

Skönt att han verkar inse allvaret. Vad sa han när du tog upp det? Hade han redan tänkt i samma banor själv?

Jo...han hade väl tänkt i banorna att något kan vara lite "knas". Men att gå från den tanken till handling är ändå ett ganska stort steg.

Jag är glad och nöjd, just nu, med att han är medveten om problemet. Nu är det inte upp till mig enbart att se till att inget händer, nu förstår han också att man kanske ska ha lite extra koll.

Tack för allt stöd och alla råd! Dom hjälper.

Kanske kan det vara enklare att gå från tanke till handling om man vet lite mer om processen, hur den ser ut?
Hur sker utredningen? Vem utreder? Vad kan hända sen? Vilken hjälp kan man få?

Skönt att du känner att du fått stöd! Det är jobbigt att känna sig ensam och vara den enda som ser...

En liten fråga här då....Precis som inlägget innan undrar.

Hur ser processen ut?

Om det kan vara till nån tröst, så har jag en son på 5 1/2 år som är EXAKT likadan. Han fick ett syskon när han var tre och ett halvt, mitt i hans värsta trotsperiod. Det var inte populärt.. Han har aldrig kramat, pussat eller gullat med småsyskonet. Däremot mycket tjuvnyp och sånt. Han skulle aldrig springa fram o trösta om den lille slår sig. Men ibland har dom riktigt kul ihop oxå, och han kan tycka att den lille är jätterolig!!
Jag tror nödvändigtvis inte att det behöver vara något "fel" (även om jag oxå tänkt i dom banorna ibland..), utan att barn är olika helt enkelt. En del utvecklar sin empatiska förmåga senare än andra.
Men hur fungerar din bonus i andra sammanhang, dagis tex?!

Empati kommer vid olika tidpunkter och uttrycker sig på olika sätt. Prova att ge han något ansvar ex ta fram blöja hjälpa till och mata. Lite enkla saker men ändå viktiga. Då kanske han "lär" sig varsamhet och därmed kommer empatin smygandes...

kan vara värt att prova..

Känner igen mig i det du skriver. Har också en bonus på 6 år som är lite speciell, är så svårt att veta vad som är fel. När jag var gravid slog barnet mot magen sa att nu är bebisen död osv, när barnet väl var fött så Försökte bonusen kasta en kedja mot bebisens ansikte, utdelar sparkar och slag i närheten av lillen. Sparkar katten och försökte pricka den med tunga bollar osv. Har varit livrädd och vaknat många gånger mitt i nätterna av madrömmar att han gör illa bebisen. Så frukansvärt jobbigt är det. Han får raseri utbrott på sin pappa och kan då slå och sparka. För ett tag sen satt h*n i soffan och pratade och så helt plötsligt slog han sin pappa hårt på hans heligaste, när sambon frågade varför han gjorde så och att man absolut ej får göra så så skrattade h*n och sa att nu fick du spö. När du skriver om empati så slog det mig att han gråter aldrig över känsliga filmer eller så utan bara när han får skäll.När man frågar bonusen om något får man aldrig något svar utan bara vet inte. Vi har iaf tagit kontakt med bupp och skolpsykolog så förhoppningsvis så får man reda på vad som är fel. jag hoppas iaf det för snart orkar jag inte mycket mera.

Jag har en kille på 8 år.som också har problem med empatin.Är som gladast när han får sina småbröder att gråta.när man frågar varför så får man oftast svaren att "jag vet inte" eller "jag ville det".törs aldrig lämna honom ensam med den minsta*suck*.
Han har ADHD..får medicin för det.mycket lugnare nu.men man måste ändå hålla ett vakande öga på honom.

Ge bort katten för helvete!!

Stackars djur. De ska inte behöva lida för att vi människor är knasiga.
Anonym (Japp) skrev 2008-11-01 02:15:15 följande: