Fick en prematurtanke, kanske inget för känsliga. Jag länkar i stället för att lägga in här:
prematurbloggen.wordpress.com/blogg/
Jag har inte tänkt på det förut, men det är svårt att släppa den där dödsskuggan, som var allestädes närvarande. I och för sig är det väl alltid så, men man tänker inte på det i vardagen, i det vanliga livet, det som inte har blivit hotat.
Eller är det likadant för alla som har barn?
Det finns om även om man har barn som fötts i normallång graviditet... i mitt fall är det på första sonen, OM jag inte hunnit tippa honom när mormor gav honom för varm mat och han skrek, då hade han satt maten i halsen när han drog in...
Med andra sonen; Om jag inte hade gått första hjälpen när han verkligen satte i halsen...
Med tredje sonen; Om jag inte hinner fram när han klättrar överallt....
Det kvittar nog om man har prematurer, sjuka, friska eller bara vilda barn... det finns om hela tiden... Men det är läskigt när OM;et blir så närvarander som vid sjukdom eller olycka...
Tänk om finns ju där alltid, det håller jag med dig om. Men det är inte riktigt det jag menar.
Jag har tänkt lite till. Det är så att det här tillståndet av konstant skräck blir normaliserat när man lever på en neonatalavdelning. Det är en del av vardagen, en skruvad, påtvingad, fruktansvärd normalitet, men icke desto mindre en vardag. Varje dag skulle mitt barn dö om det inte hade livsuppehållande apparatur omkring sig, om inte lungorna pallade trycket, om inte kärlen höll för infarterna, om inte hjärnbarriären klarade tryckomställningarna, om inte hjärtat orkade. Det fantastiska är att så många barn på neo klarar sig så bra, inte motsatsen.
Jag försöker jämföra barnen, har jag haft samma skräck med de stora, eller med Noah som föddes fullgången?
Jag tänker tanken att Noah kanske springer ut framför en bil. Den avfärdar jag lätt. (fullgången)
Jag tänker tanken att Hannah sätter nåt i halsen... japp, där går paniken igång igen. (prematur)
Jag testar med Samuel, jag vet att han cyklar hem just nu. Tanken är obehaglig. (prematur)
J kör en stor lastbil varje dag, nemas problemas. (fullgången)
Mathilda... Mathilda den vilda, hon får nån blodförgiftning. Hjärtat bankar fortare. (prematur)
Å klämmer sig i en av pressarna. Näe, det fixar hon. (fullgången)
Det börjar brinna på Ls jobb. Fast hon har antingen släckt elden eller är först ut, kanske till och med både och. (fullgången)
Noah och mina stora barn är i någon mån osårbara. Katastrofscenerna är nog en prematurgrej för mig, faktiskt. Säkert är det inte så för alla.
Mjo, döden kanske blir mer närvarande med en prematur som legat med stora problem... kompisen har två stycken som är födda i vecka 29 och det har gått lysande med dem hela tiden, förutom sonen som fick ljumskbråck (op gick utmärkt) och som har stela höfter.. men för dem tror jag inte döden smyger bakom dem... det är nog helt beroende på vilken upplevelse man har med barnen, oavsett om det är prematur eller inte...
Jag kan tänka mig att man kanske känner likadant med ett barn som harft någon livshotande sjukdom, även om det är fullgånget...
Svårt att säga när man har en snittad och 2 st födda i 41+0 
men det är vad jag skulle kunna tänka mig... OM min ena kille legat med t ex barncancer så nog sjutton hade jag blivit extremt rädd för mnsta lilla som han sedan skulle råka ut för....
Jag tror det är som du säger, att det handlar om att man sett sitt barn väldigt illa däran. Inte prematuriteten som sådan.
Hej igen Tina!
Jag förstår dej så väl, har inga problem med att förstå vad du menar i ditt blogginlägg. Som du vet har jag ingen prematur...men jag levde däremot med skräcken (och alla fysiska restriktioner) att han skulle komma förtidigt från v 24. Jag tror att det måste vara det att leva varje dag så länge med en realistisk skräck att ens barn inte ska överleva, som gör att kropp och själ reagerar som den gör. Det går lixom inte att styra med viljan!
kram
Jag förstår varje ord du skriver, jag har levt där själv. Jag har stått i ett höststormande Umeå och skrikit rakt ut av smärta när Vidars andra lunga kollapsade. Jag har gråtit i en snödriva när det var 26 minusgrader ute för att jag inte kunde förmå mig att tro att det skulle gå vägen. Varenda dag, varenda sekund tänkte jag skulle vara Vidars sista. Ganska länge var jag helt övertygad OM att han skulle dö, jag undrade bara när det skulle ske. Det är helt omöjligt att sätta sig in i situationen att få en prematur om man inte varit där. Det är också helt omöjligt att veta hur det känns när ens barn dör och inte finns längre och det är jag tacksam för, att det finns lyckliga människor där ute som bara vet om vanlig föräldraoro, den normala sorten.
Blir alldeles tårögd och ryser när jag läser din blogg. Jag förstår varje ord du skriver. KÄnns som jag börjat "leva" det vanliga livet nu.. eller det är vad jag tror i allafall, men så plötsligt kommerkänslan tillbaks som jag hade på neo vid kuvösen när jag vakade varje dag,kväll,natt. Jag önskar varje dag att allt ska vara som vanligt..
Ja, döden finns och luskar omkring här med. Känner mig så morbid när jag sätter på andningslarmet tex, brukar tänka " det är bara en knapp, det är bara en knapp", men likförbannat kommer alltid ordet "död" helt j-la oinbjuden o spökar i min hjärna. Hatar verkligen döden, har aldrig känt så förut- förut fick allt ha sin gång och det var en del av naturen. Men nu...
För många av oss prematurföräldrar blir ju döden som en variant av flera på hur det kan gå med ens barn, för andra är det den där läskiga tvångstanken man viftar bort.
Jag har skrivit det innan men påminner dig: du är otroligt bra på att verbalisera känslor så att de som inte haft prematurer faktiskt kan förstå lite lite hur det kan kännas. För oss som är prematurföräldrar är det som att sätta en uppkoppling rakt in i själen så den får gråta ut lite. Tack!!
Själv förstår jag inte hur man orkar gå omkring med dessa tankar och oro hela tiden, det måste ju vara jättejobbigt.
Jag har själv prematurbarn, född v 27. Men den tiden är förbi nu, vad hjälper det att tänka Om det hade hänt, eller tänk om detta hade hänt. Det är förbi, dags att släppa och gå vidare. Vi kommer alltid ha en oro för annat, det är del av att vara förälder, typ då, sätta i halsen, springa ut på vägen. Men om man låter oron ta över för sådant, vad lär vi då våra barn? En nojig morsa hade man själv inte velat ha!
Man ska vara tacksam för allt som går bra i livet.
Samtidigt vill jag säga att jag ändå förstår Er som går med dessa tankar, det är en tuff tid man har med prematur barn. Men i detta svåra och mörka har jag lärt mig att se ljust på saker och ting och inte drälla i det onda, mörka och tänk om.
läste lite i bloggen och jag blir lite rädd..
Jag har haft spn fruktansvärd huvudvärk, jag har lågt blodtryck och jag har börjat må så illa efter frukosten nu, helt yr och det känns som jag ska svimma.. Läste ett inlägg Eklampsi och att du mått illa igen och känt dig yr..
Jag var hos min bm för 2 veckor sen och har efter det börjat må skit kasst.. Ska dit nästa onsdag igen.. Men blir orolig, bör jag vänta så länge?
Äter tabletetr jag fick utskrivet också, mot huvuvärken och de kan ge yrsel iböand så jag vet ju inte om det beror på det elelr nått annat:S
Men tråden handlade inte riktigt om det, om att gå runt med nån konstant skräck, utan om hur grundtryggheten i att inget kan hända liksom försvinner.
har en kompis vars dotter inte klarade sej... nästan 4 månaders kämpande så blev hon en ängel..
Jag har då aldrig haft dödstankar då läkarna hela tiden varit så imponerade av att min son e så stark..
Ursäkta att jag blev lite för långdragen o OT innan.
Ja, det är ju just så det är, som att grundtryggheten fått sig en törn. Jag menar, inte går jag runt o tänker i katastrofbilder hela dagarna- tvärtom. Men sen står man där o fingrar på knappen till larmet vid sovdags o så plötsligt blir det så tydligt för nån sek varför man sätter på larmet. Som om man rycks upp o liksom tänker "ja just det, det är ju SÅ HÄR det är", som om man bara gick omkring o inbillade sig hela dagarna att allt är som det ska va.
Jag tyckte inte det var OT alls