Fick en prematurtanke, kanske inget för känsliga. Jag länkar i stället för att lägga in här:
prematurbloggen.wordpress.com/blogg/
Jag har inte tänkt på det förut, men det är svårt att släppa den där dödsskuggan, som var allestädes närvarande. I och för sig är det väl alltid så, men man tänker inte på det i vardagen, i det vanliga livet, det som inte har blivit hotat.
Eller är det likadant för alla som har barn?
Tänk om finns ju där alltid, det håller jag med dig om. Men det är inte riktigt det jag menar.
Jag har tänkt lite till. Det är så att det här tillståndet av konstant skräck blir normaliserat när man lever på en neonatalavdelning. Det är en del av vardagen, en skruvad, påtvingad, fruktansvärd normalitet, men icke desto mindre en vardag. Varje dag skulle mitt barn dö om det inte hade livsuppehållande apparatur omkring sig, om inte lungorna pallade trycket, om inte kärlen höll för infarterna, om inte hjärnbarriären klarade tryckomställningarna, om inte hjärtat orkade. Det fantastiska är att så många barn på neo klarar sig så bra, inte motsatsen.
Jag försöker jämföra barnen, har jag haft samma skräck med de stora, eller med Noah som föddes fullgången?
Jag tänker tanken att Noah kanske springer ut framför en bil. Den avfärdar jag lätt. (fullgången)
Jag tänker tanken att Hannah sätter nåt i halsen... japp, där går paniken igång igen. (prematur)
Jag testar med Samuel, jag vet att han cyklar hem just nu. Tanken är obehaglig. (prematur)
J kör en stor lastbil varje dag, nemas problemas. (fullgången)
Mathilda... Mathilda den vilda, hon får nån blodförgiftning. Hjärtat bankar fortare. (prematur)
Å klämmer sig i en av pressarna. Näe, det fixar hon. (fullgången)
Det börjar brinna på Ls jobb. Fast hon har antingen släckt elden eller är först ut, kanske till och med både och. (fullgången)
Noah och mina stora barn är i någon mån osårbara. Katastrofscenerna är nog en prematurgrej för mig, faktiskt. Säkert är det inte så för alla.
Jag tror det är som du säger, att det handlar om att man sett sitt barn väldigt illa däran. Inte prematuriteten som sådan.
Men tråden handlade inte riktigt om det, om att gå runt med nån konstant skräck, utan om hur grundtryggheten i att inget kan hända liksom försvinner.
Jag tyckte inte det var OT alls 