pritt skrev 2008-10-01 10:21:32 följande:
Själv förstår jag inte hur man orkar gå omkring med dessa tankar och oro hela tiden, det måste ju vara jättejobbigt.Jag har själv prematurbarn, född v 27. Men den tiden är förbi nu, vad hjälper det att tänka Om det hade hänt, eller tänk om detta hade hänt. Det är förbi, dags att släppa och gå vidare. Vi kommer alltid ha en oro för annat, det är del av att vara förälder, typ då, sätta i halsen, springa ut på vägen. Men om man låter oron ta över för sådant, vad lär vi då våra barn? En nojig morsa hade man själv inte velat ha! Man ska vara tacksam för allt som går bra i livet. Samtidigt vill jag säga att jag ändå förstår Er som går med dessa tankar, det är en tuff tid man har med prematur barn. Men i detta svåra och mörka har jag lärt mig att se ljust på saker och ting och inte drälla i det onda, mörka och tänk om.
Så skönt att det känns så bra för er, underbart!
Själv så tackar jag min lyckliga stjärna att jag är en sån som oftast lever i nuet, övade upp det under barnlöshetsåren o det funkade förbluffande bra. Njuter så mycket av vår lilla tjej men anser inte att man måste slå minnena ur huvudet, det är inget farligt att vara ledsen ibland, tvärtom. De får komma o gå så att de till slut hamnar på rätt plats, det tror jag är viktigt. De behöver ju bearbetas så att de förändras efter hur livet med ens lilla utvecklar sig med alla nya härliga aspekter som skiljer sig från den jobbiga neotiden. Man ser saker i ett nytt ljus. Men man måste se framåt, det har du helt rätt i!
Sen tror jag många prematurföräldrar känner lite skuld i nåt skede, och det är helt nödvändigt att bearbeta vad som hänt förr eller senare. Viktigt då att ledsenheten inte blir ännu en sak att känna skuld över.
