Dödsskräck (en prematurtanke)

Det finns om även om man har barn som fötts i normallång graviditet... i mitt fall är det på första sonen, OM jag inte hunnit tippa honom när mormor gav honom för varm mat och han skrek, då hade han satt maten i halsen när han drog in...

Med andra sonen; Om jag inte hade gått första hjälpen när han verkligen satte i halsen...

Med tredje sonen; Om jag inte hinner fram när han klättrar överallt....

Det kvittar nog om man har prematurer, sjuka, friska eller bara vilda barn... det finns om hela tiden... Men det är läskigt när OM;et blir så närvarander som vid sjukdom eller olycka...

Mjo, döden kanske blir mer närvarande med en prematur som legat med stora problem... kompisen har två stycken som är födda i vecka 29 och det har gått lysande med dem hela tiden, förutom sonen som fick ljumskbråck (op gick utmärkt) och som har stela höfter.. men för dem tror jag inte döden smyger bakom dem... det är nog helt beroende på vilken upplevelse man har med barnen, oavsett om det är prematur eller inte...

Jag kan tänka mig att man kanske känner likadant med ett barn som harft någon livshotande sjukdom, även om det är fullgånget...

Svårt att säga när man har en snittad och 2 st födda i 41+0 men det är vad jag skulle kunna tänka mig... OM min ena kille legat med t ex barncancer så nog sjutton hade jag blivit extremt rädd för mnsta lilla som han sedan skulle råka ut för....