Hjälp! - Är min man en missbrukare av alkohol??
Maken har sedan vi träffades varit en storkonsument av alkohol. Han har sedan vi fick våra barn minskat ner på sitt alkoholintag.
Så här ser det ut i dag:
-Någon gång i bland (genomsnitt varannan månad)blir han full på en av helgdagarna efter att jag har lagt mig. Somnar i soffan. Luktar alkohol dagen efter.
-Dricker flera gånger i veckan folköl, 3,5 procent. Mellan 1-3 halvliterburkar per gång.
-Reser periodvis i jobbet, dricker alltid ett par halvliter öl på restaurangen på kvällen. Hör i bland att han låter påverkad när vi pratar. han är då ensam.
-På fester el andra sociala sammanhang är det alltid han som blir fullast. Han kan tom bli packad fast ingen annan är det.
-På semestern slinker det lätt ner två tre halvliter till lunchen, kanske på kvällen oxå (inte varje dag, men på semresorna...)
-Har någon gång tagit till alkoholen för att dämpa stress.
-Tex vid vår förlovningsmiddag på tu man hand drack han i ett högre tempo och blev rätt full. Jag blev jättebesviken efteråt.
-tar han en whiskey på helgkvällen så är det inte en fyra utan en 8-10. Och i bland blir det två...
Finns massor av tillfällen som jag tycker det är för mycket alkohol. Har ovan försökt ge en ungefärlig bild av hur hans alkoholpersonlighet är.
Jag har många gånger varit arg, ledsen osv över att han aldrig kan sätta stopp. Jag hade inte brytt mig om han drack för mkt ngn gång i bland... Är själv ingen nykterist utan dricker gärna vin på helgerna och har varit "packad" när jag varit yngre. Tycker även det är ok att man tar ett glas vin på söndag till lunch. I bland får jag avsmak när jag ser att han drar i väg och dricker då ingenting. Det är inte alltid att han dricker mycket och starkölen kommer bara fram på helgkvällen.
Jag tror absolut inte att han är beroende ännu men tycker att det bara är för mycket alkohol. När vi bråkar om detta undrar han "på vilket sätt det drabbar mig"??. Där har jag svårt att argumentera. Bortsett från personlighetsförändringen (som alla får när de dricker) är det svårt att bemöta det. Jag mår bara så uselt av detta. Är han bara en storkonsument och att vi är olika där.
De gånger han blivit full här hemma i soffan har han ångrat sig dagen efter och tyckt det varit onödigt och har därmed skärpt till sig ett tag efteråt.
Han tar för det mesta sitt ansvar när det gäller barnen, så där har jag inget att klaga på. Att det går ut över det...
Hjälp! Är jag känslig eller? Får tankar i bland att jag måste lämna honom eftersom det inte hjälper med mitt "tjat". Mina känslor finns där för honom och så har vi barn i hop. Ska man bara acceptera det hela så slipper man i alla fall bråken??
Tack för att ni orkade läsa!