15 åring (åk 9) klarar inte skolan

Känner igen mig i det du skriver. Skolan är en stor frustrerande en i allt. man kräver information och uppdateringar man får igen ting av skolan inte ens av barnens lärare. Man sliter på möten och går igenom vad de ska göra och vilka krav de har på oss föräldrar men det enda man får höra är hur vi föräldrar och barn inte lever upp till det de vill medans de själv inte uppfyller de själva sagt de ska göra.
Jag har två barn som har det tufft med skolan en med NPF och en med nedstämdhet

Det tråkiga är att skolan inte har några resurser för att kunna bedriva sin verksamhet på ett effektivt sätt och det drabbar samhällets barn tyvärr.

Kämpa på så mycket ni kan och orkar. även om det inte blir det resultat ni önskar så kommer sonen tacka er efter allt är klart.

Den tröst jag kan ge är att det finns alltid folkhögskola där man kan plugga in grundskola och gymnasiekompetensen.  svårare med yrkesinriktningar men borde finnas kurser till det med.

Vad svarar han själv när ni frågar varför han koncentrerar sig så mycket på vad andra gör och inte gör? Vad säger han själv när ni talar om för honom att han kommer se alla han känner gå vidare till gymnasiet men han själv blir kvar och missar allt? Har ni pratat om gymnasiet som en kul tid där man träffar mycket vänner? Om studenten och allt kul man kan göra efter? Att de som inte ens går ut gymnasiet inte har speciellt bra framtidsutsikter och allt som oftast ångrar sig? 

Jag förstår att det måste vara hemskt för er att ha detta över er konstant. 

Han kanske behöver komma ut i arbetslivet? Kanske skolan kan ordna ett samarbete med en verkstad. Lite tänka utanför boxen. Plugga parallellt i ett långsammare tempo för att klara grundskolan? Ni behöver i alla fall boka ett möte och prata med skolan

Har upplevt samma med sambons dotter.

1. Prata igenom att sista terminen göra "gott nog" och landa i det. Hjälp till att lagomt repitera inför prov.

2. Acceptera de betyg som blir, fokus på att göra sista halvåret till rimligt.

3. Ta sikte på att läsa upp betygen i kärnämnena i ett anpassat gymnasieprogram. Mera tid och fokus på få ämnen.

4. Välj sedan ut en praktiskt gymnasielinje där ni aktivt väljer bort allt universitet förberedande.

Berätta redan nu ovan färdväg, ni gör den ihop. 

Min sambo o hennes ex. man behovet landa i verkligheten, vilket är individuellt olika.

Ex. Min som gled igenom skolan med i snitt C-betyg och läser vidare. Sambons dotter tar en annan väg med ovan upplägg och nu basjobb i butik.

Just nu strävar ni och emot att vi är individuellt olika. Priset är att alla blir ledsna och känner sig otillräckliga. 

Någon blir chef och nu hör vågorna i varmt vatten, imorgon ser jag via huslarmet att något städar vårt hem.

Vi alla behövs o måste acceptera livet o läget.

Tack för bra svar.

Vi pratar ofta om vad han vill och hur bra det kan bli på gymnasiet. Jag tror verkligen gymnasiet och fordonsprogrammet kan passa honom med mycket praktiska ämnen och mindre fokus på universitetförberedelser. Vi har ingen åsikt i vad han väljer egentligen, viktigaste är att han väljer något han vill och faktiskt strävar mot.

Vi frågar honom ofta om varför. Varför han koncentrerar sig på så mycket annat än just skolan. Han har inga bra svar. Man får ofta ett "vet inte" och "jag vet". Jag tror han förstår och att han vet. Men han har inte förmågan att välja bort kompisar och göra de tråkiga sakerna först. Vi är superjobbiga föräldrar säkert som tjatar och påpekar allt som han "borde" göra först. Tyvärr har det blivit så infekterat hemma att det är ingen vidare relation vi har kring något, det blir mest fokus på skola och allt jobbigt.

Mitt stora samvetskval är vilken metod jag skall välja.
1. Ska vi fortsätta, pusha, motivera, tjata och försöka få honom att nå E i så många ämnen som möjligt. Ta striden, ta bråken och kanske kanske räcker det så han faktiskt får komma in på ett gymnasieprogram. Det kommer fortsätta vara tufft, det kommer fortsätta vara bråkigt... men kanske är det den rätta vägen att gå nu de sista 6 månaderna.

2. Eller ska vi bara lägga ned. Det är viktigare att reparera vår hemma-situation. Lägga tid och fokus på honom och inte prata om skolan, inte lägga fokus på gymnasiet och att klara något speciellt under de sista månaderna i ÅK 9. Blir det gymnasiet, fine, blir det inte då får vi hantera det då. Som ni skriver finns folkhögskola och han kanske är mer mottaglig längre fram.

Men vilket val är bäst. Det är väl en kombination att inte göra hemma-miljön för infekterad men ändå försöka den sista tid som är kvar. Vi gör nu en sista push med att köpa in läxhjälp och se om det ger något för honom. Försöker prata med honom att han har nu en sista chans att fokusera på skolan, välja bort kompisar och roligheter och låta de kanske jobbiga och tråkiga uppgifterna gå före en period. Gör han detta så kommer han kunna skörda och komma in på gymnasiet där vi varit och tittat och där han faktiskt vill gå.

Antalen möten vi haft med skolan är oändliga. Vi har nya möten med skolan nu efter julen men det är inte mycket jag förväntar mig från dem längre. De kommer bara påpeka hur dåligt det går, lägga över skulden på eleven och säga att han inte är mottaglig för det stöd de ger honom och det är upp till honom att göra jobbet. Delvis är det ju rätt men jag är inte riktigt överens med skolan och de metoder de väljer, men där har vi gått helt bet på att försöka pröva andra metoder.

Ni måste acceptera en medelväg, "gott nog vägen".

Prata med sonen och skolan. Säg att ni kommer köra "gott nog" linjen (enligt mitt svar ovan)

Att ni sedan väljer på anpassad gymnasilinje att läsa upp de bas ämnen som saknas.

Så söker sonen sedan fordon och ni väljer bort att högskola förberedande.

Det tar längre tid men blir till allas bästa.

Då kommer alla era axlar ned och ni har en resväg. Det ni nu försöker är orimligt och kommer bara än mera pressa er son samt er själva o skolan.

Även så att han skall göra värnplikt och vem vet om han hittar något intresse där?

De gymnasium han vill gå på har det en linje som är förebyggande för att komma in på ordinarie linje?   När jag gick i skolan hade vi något som hette IV (individuella programmet) och syftet med det var att plugga upp de betyg vi saknade och sen komma in på vad "vanliga" programmet vi ville gå.
Har för mig att det heter något annat nu för tiden.

Känner igen det du säger med att man får höra från barn att de inte vet. Vi vet att de vill men de har svårt att få viljan till aktion och verklighet pga av sin NPF.

Skolan måste verkligen göra sin del eftersom de oftast har utbildad personal för elever med svårigheter. Jag skulle lägga mer tryck på skolan. Att dom inte agerar och gör något måste ni gå till nästa instans. rektor, skolinspektionen osv.

Har skolan en socialpedagog? Om det har det är denna inkopplad för att hjälpa er?

Har ett möte efter jul med SYV för att göra ett bra val.
Men det gymnasie han gillar mest av de vi varit och tittat på har

IMV - programinriktat val.
www.gymnasieguiden.se/gymnasieprogram/IMV

Som jag förstår det kan han läsa IMV om han har alla ämnen godkända men kanske saknar 1 betyg för att komma in på fordonsprogrammet. Han får då läsa lite extra av det han saknar men ändå gå gymnasiet.

Om han inte når IMV så finns IMA - Individuellt alternativ

www.gymnasium.se/om-gymnasiet/gymnasieprogram/introduktionsprogrammet-im-21395

Som jag förstår det läser han då yrkesintroduktion (som fanns på det gymnasie som han gillade mest).

" När du läst IM-programmet får du inte en gymnasieexamen, utan du får istället ett studiebevis som visar vad du klarat av. För en gymnasieexamen måste du läsa förberedande ämnen för att sedan plugga och bli godkänd i antingen nationellt gymnasieprogram, yrkes- eller högskoleförberedande."

Så jag förstår det hela som att han har tre vägar att välja.
1. bli behörig för gymnasiet.
2. bli behörig för gymnasie men läs upp 1 ämne du missat (IMV)
3. blir inte behörig för gymnasiet, läser IM programmet och får ingen gymnasieexamen och får efter 3 år på IM programmet och läs därefter upp så du får gymnasiebehörighet (eller yrkes eller högskoleförberedande...).

jag personligen tycker det viktigaste är att han blir nöjd med sig själv och följer något eget uppsatt mål. jag vill inte bråka mig till något av dessa val men jag hoppas ju såklart att han når 1 eller 2. men just nu lutar allt åt att det blir 3.

Har han en pedagogisk kartläggning och åtgärdsprogram? Om inte ska du begära det vid nästa möte Utredning av en elevs behov av särskilt stöd - Skolverket.

Skolan har vi tryckt på så hårt vi bara kan. Nästa instans vet jag inte vad det är riktigt, kommunen... men han går inte i sin hemkommun så vet inte om de kan göra något då. Det är lite för lite tid att börja bråka högre upp känner jag.

Skolan har en "liten grupp" för de som inte hänger med i klasserna. Vi har aldrig träffat skolans "special-pedagog" även om vi bett om det. Rektorn har vi träffat flera gånger men han säger att de gör allt rätt och vägrar lyssna på oss.
Vi har begärt hans åtgärdsprogram, men det får vi inte... de menar att han inte behöver ett åtgärdsprogram då de har skrivit hans anpassningar i hans IUP...
Hans mentor är bra, men kan inte göra något... mentorn har honom inte i något ämne som undervisande lärare och de pekar hela tiden på alla ämneslärare, att vi som familj ska kontakta dem.

Så jag brukar roa mig att maila runt till alla ämneslärare och försöka få svar på saker, men det kan ta flera veckor att få någon information och då är den ofta väldigt knapphändig...

"Ser att de ska ha pprov i xyz om två veckor, kan vi få lite mer info om vad de ska kunna så vi kan stötta hemma?" Svaret blir då att man får några bilder från en whiteboard från en lektion och kommentaren, "han vet vad han ska plugga på, fråga honom...".

Att kommunicera med skolan är en total mardröm.
Jag ångrar vårat val av högstadie-skola. Jag ångrar att vi inte tvingade honom att byta skola i 8an.

Ush nu vart jag lite arg när jag skrev detta

Skolan bryter mot de flesta av skollagarna och jag skulle rekommendera dig att anmäla till skolinspektionen och skriva ner allt du skrivit här- det brukar få skolan att reagera snabbt. Uppgift om missförhållande

Det måste vara jättejobbigt att ta itu med problemen med streck i svenska. Utan läsförståelse kan man ju inte tillgodogöra sig andra ämnen heller. Därför lägger han allt krut på orättvisor i stället. Livet är faktiskt inte rättvist men det kan ju inte sonen ändra på, han måste i stället koncentrera sig på att ta i fatt allt han missat.                                                                                                              Nu ska man inte jämföra 60- och 70-talen med livet idag, men jag liksom många av mina skolkamrater kunde redan läsa när vi började skolan. I dag: Min unga lilla släkting var nyfiken på bokstäver och läste vid fem års ålder. Sen ville hon skriva och en dag berättade hon att "nu kan jag skriva små bokstäver också". Gissa om dessa nyfikna barn har ett försprång!                                                                                                                                                                                                                                       En stilla undran: Hur mycket läste ni föräldrar med grabben? Intresserade ni honom för litteratur? Det borde ni ha gjort ungefär när han började tala och sedan fortsätta med att läsa med honom, hela tiden, varje dag. Vid 15 års ålder borde han kunna läsa ungdomslitteratur, både på svenska och engelska. Förutom att det är viktigt för skolgången så är det ju roligt och spännande!

Allvarligt, tror du att ditt svar hjälper TS någonting? Hon är redan förtvivlad och frågar efter hjälp och du ger henne pekpinnar.

En kille med dyslexi är inte intresserad av bokstäver eftersom det inte upplevs som logiskt eller enkelt, det är också otroligt vanligt att elever med dyslexi har koncentrationssvårigheter eftersom all deras fokusering går åt till att läsa/förstå texter och sen finns ingen energi kvar.

Socialpedagog är inte samma som specialpedagog.  Specialpedagog har med studierna att göra.  Socialpedagog har med beteende och rutiner att göra. Socialpedagog jobbartrex på saker som vad är det som gör att han inte kommer till skolan eller varför det inte fungerar i skolan och i vissa fall hur fungerar det hemma och är det något som gör att skolan inte fungerar. Så lite skillnad från specialpedagog som jobbar med skolans uppgifter och skolarbeten.

Även om det inte är hem kommunen har går i så kan man prata med den kommunen han går i då det är där skolan ligget.  Sen har du skolinspektionen att prata med. Det är dom som ska se till att skolan gör sitt jobb och gör rätt. även om skolan tycker ge gör allt och rätt betyder inte det att de gör det.

Vi är missnöjda med våran skolar "arbete" med våra barn. Kommer inte skolan börja lyssna på oss och agera kommer vi prata med nästa instans för att få resultat.

Sen ska man inte glömma att barnet i dessa fall också måste göra sin del i det hela så det är en svår balansgång.

Det är här du fallerar som förälder, välj redan nu det val det lutar åt (3). Slå bort alt 1 och 2.

Varför ens sikta där ni ej tror han kommer klara o landa?

Känns som föräldrar med barn till ADHD, de ser inte själva att dem är själva genpoolen.

Så var pragmatisk och rimlig, gör detta med er som och skola, sikta till gott nog med mera år att komma igenom.

Det kan man inte säga generellt, att en dyslektiker inte är intresserad av bokstäver. God läs -och skrivträning, att öva kopplingen språkljud och bokstav, fonetik och grafem, och att börja tidigt är till hjälp! Tänk vad kungabarnen fick slita med detta! Nu hade de förstås proffshjälp frän första stund, man vet ju att nedsättningen är ärftlig. Nu vill jag inte skuldbelägga föräldrarna, men de kan ju försöka styra upp honom till att inte lägga så mycket krut på hur orättvist allting är.

Jag håller med om att han själv behöver axla ansvaret. Börjar han med ett allt är orättvist-tänk så går det snabbt utför. Han borde själv dra i saker så långt det går. Vill han själv göra ett ryck, eller väljer han att gå om. Han behöver stå för sina egna val.

Sen när grundskolan är slut så kanske han är en sån som borde ge sig ut i arbetslivet. Söka jobben själv, prata och besöka arbetsplatser. Det finns skola man kan gå senare i livet om han ändrar sig.