Barn som sover borta.
Jag vet inte om jag skriver bara för att minska mitt dåliga samvete. Men jag behöver skriva av mig och kanske få nya tankar.
Vi har nu varit hemma i två veckor med sjuka barn. Båda fick vattkoppor och det har varit ett helvete. Dåligt med sömn och hemskt mentalt för oron som följer när barnen inte mår bra. Denna veckan har barnen varit på förskolan som dom trivs på Men vi föräldrar är helt slut. Vi valde att lämna bort barnen i helgen hos farmor och en faster som kommer dit och hjälper till. Barnen är 1 och 3 år gamla har sovit där innan vid några tillfällen. Men igår sa tre åringen att han inte ville utan ville sova hemma. Min man sa att det skulle bli kul och sen var det inte mer. Idag verkar han acceptera det men var lite butter. Men när 1 åringen satte sig i bilen för att pappa skulle köra i väg så blev han jätteledsen när jag satte in honom. Jag sa till min man att vi kanske skulle ha honom hemma men han sa att vi behövde detta. Vi måste också få vila. (Vi har båda varit lite småsjuka i veckan). Jag gav med mig och de åkte iväg.
Min man är fortfarande inte hemma och jag kan inte sluta tänka på det. Ska nämnas att jag har haft ett tufft år med ptsd från förlossningen och en någorlunda ?lätt? förlossningsdepression som leder till att jag är väldigt orolig för mina barn. Jag kan ibland bli förlamad av rädsla och min psykolog säger att jag behöver släpp när det känns så. Lita på att barnen har det bra. Men nu vet jag inte. När min tre åring har varit där innan är det inga problem och han har kul. 1 åringen är oftast lugn och nöjd i alla olika situationer. Och han har sovit där en gång innan utan problem.
